Havets sång -01

23 april 2007

När jag var liten drömde jag att jag sprang jag ikapp med fjärilen. Jag sprang över blomsterängar och flaxade med vingarna likt en kråkunge som skulle lära sig flyga. Fast jag ville vara en fjäril, vacker att se på men ändå kvick nog att undvika rovdjur. Men aldrig lyckades jag lyfta och flyga lika vackert som fjärilen över ängen, inte med armarna i alla fall.
Jag växte upp i hamnen tillsammans med min far och min mor. Och med mina tre systrar. Egentligen var dem fyra men en av dem hade gift sig med en man från tropikerna och seglat hemifrån. Vi bodde i ett litet ruckel, knappt ens värt att kallas för hus, än mindre ett hem. Men det var så det var. Far jobbade som fiskare på en båt som låg i hamnen, det var dåligt betalt men far hade alltid älskat havet och att jobba på en båt gav honom sinnesfrid. Mor sydde dukar hemma och sålde på marknaden inne staden.
Min äldsta syster Coraline som var hela sju år äldre än mig syntes inte ofta till hemma, hon hade fått jobb på en krog inne i staden och var där för jämnan. Jag vet faktiskt inte riktigt vad hon jobbade som där, men jag visste varför hon fått jobbet. Hon var en äkta skönhet. Blont hår, blå ögon och ljus hy. Min andra storasyster, Fatima var ännu vackrare än Coraline. Men mycket yngre. Fatima var bara två år äldre än mig. Hon var sexton, jag fjorton. Fatima var mycket kortare än mig och skörare på något sätt. Hon hade brunt, långt och rakt hår. Ögonen var gråblåa och djupare än den djupaste brunn. Hennes kinder var nästan alltid rosiga eftersom hon frös jämt. Hon var den snällaste av alla oss, det spelade ingen roll om det var självaste prinsessan eller en fattig tiggarunge som stod framför henne. Hon tilltalade båda lika vänligt och respektfullt. Min tredje syster var yngre än mig. Hon var bara åtta år, Leila. Hon var klokare än de flesta barn vid hennes ålder och även hon var vacker. Fast hon hade blont hår, ögon som var blåare än självaste havet och läppar som ständigt var rosenrosa.
Hur kommer det då sig att jag är så ful? Har jag undrat många gånger när jag jämfört mig med mina systrar. Jag själv har svart hår, brun hy och så mörkbruna ögon så att dem nästan ser svarta ut. Jag har visserligen fina ansiktsdrag men håret som alltid såg ut som ett skatbo var det enda man såg på mig. Och möjligtvis mina svarta ögon som tittade ut under luggen. Jag var mest lik min far av alla mina syskon. Far hade svart hår och bruna ögon, men inte alls lika mörka som jag. Han var brun och solbränd året om och luktade alltid hav. Det berodde förstås på jobbet han hade. Min mor däremot hade blont hår, blå ögon och rosa läppar. Coraline och Leila var mest lik min mor. Fatima var en blandning av både far och mor.
Min syster som seglat iväg hade också varit lite lik mig, svart hår och bruna ögon. Skillnaden var att hennes hår lade sig i fina, mjuka lockar och hennes ögon var ljust bruna.
En dag hände någonting som förändrade mitt liv för alltid. Jag och Leila hade precis kommit hem, för ovanlighetens skull var även Coraline hemma. Leila och jag hade varit på en båt och skurat däcket, vi hade fått varsin peng för det. När vi satt oss till bords för att äta den fattiga middagen bestående av tunn soppa kom far och satte sig vid bordet. Hans ögon lyste av lycka och han log ett hemlighetsfullt leende. Så log han alltid när han hade något stort att berätta. Så även denna gång.
”Jag har något att berätta”, deklarerade han och böjde sig fram över det skraltiga matbordet. Jag lutade mig också fram, full av nyfikenhet över vad jag skulle få höra. Far såg på oss i tur och ordning innan han slutligen öppnade munnen och sade: ”Jag har fått jobb på en stor båt, större än någon båt ni någonsin sett. Hon ska segla ut över havet till Stormöarna. Där ska hon lämna sin last och sedan segla vidare längs havet och stanna till vid olika hamnar, hämta last och lämna last. Jag har fått jobb som utkik på båten permanent och de sa att jag fick ta med hela familjen. Två små hytter är mina och dem ska vi dela på.” När han slutat tala såg han och mor förväntansfullt på oss. Det kändes som om någon slagit mig i magen med en sten. Segla med en båt långt ut till havs?
”Nej!” skrek plötsligt Coraline. ”Ni kan inte göra detta mot oss! Jag vill jobba på krogen, aldrig att jag följer med er ut på någon dum båt!” Hon sprang ut genom dörren. Vi andra såg stumt efter henne. Sedan suckade mor.
”Jag antar att hon håller på att bli stor, hon är ju trots allt tjugoett år. Men hur känner ni inför resan då?” frågade hon sedan och riktade blicken mot oss. ”Fatima?”
”Det går bra för mig”, svarade Fatima lågt. Mor riktade blicken mot Leila som också nickade, uppskrämd av Coralines reaktion.
”Och dig, Malvina?” frågade mor och såg bedjande på mig. Jag visste vad jag förväntades säga, men jag ville egentligen något annat.
”Ja mor, det går bra”, sa jag med en lätt suck. Mor såg lättad ut och far log ett spänt leende.
”Då ger vi oss av i morgon”, sa han. ”Med eller utan Coraline”. Jag, Fatima och Leila började packa alla våra kläder i en väska. Det gick fort, eftersom vi inte alls hade så många kläder. Far gick ut för att meddela att vi följde med på båten till kaptenen. Sedan skulle han leta reda på Coraline. Mor satt med oss på kvällen och såg in i elden under spisen. Stämningen var spänd eftersom ingen av oss förutom far visste något om havet. Leila somnade i mitt knä och jag gick bort med henne till vår lilla vrå. Far hade lyckats snickra ihop ett plank som han ställt upp så att det bildades ett litet rum innanför, vårt sovrum. Jag lade ner Leila på sin bädd och såg på henne en stund. Hon sov tungt och hennes lilla ansikte var avslappnat. Fatima kom in bakom mig.
”Jag är rädd”, sa hon och satt sig bredvid mig. ”För havet, det är aldrig lugnt”. Jag såg på henne en stund. Hon hade alltid varit den som teg mest om sina känslor av alla syskonen. Om hon sa att hon var rädd för havet högt till någon, betydde det att hon verkligen var rädd.
”Du har rätt, havet i hamnen är aldrig lugnt men det finns säkert något ställe där havet är lugnt.” Sa jag för att lugna henne. Och mig. Även jag var rädd för det stormande havet och de ilskna vågorna. Jag hade ingen aning om hur man simmade eller hur man över huvud taget höll sig flytande i vatten. Jag såg oroligt mig omkring och hade svårt att förstå att det var sista kvällen jag någonsin tillbringade i det ruckel som faktiskt kändes som ett hem. Jag somnade bredvid Fatima och Leila den kvällen och drömde om havet och dess vågor. Men i drömmen var havet inte rasande argt utan vågorna glittrade i solens sken och jag såg intresserat på vågornas lek nere i vattnet. Men plötsligt förbyttes de glittrande vågorna till ett stormande hav med vita skummande vågkammar ovanpå djupsvarta vågor och ett djupsvart hav. Himlen genomfors av blixtar och dundrandet slutade aldrig.
Jag vaknade svettig tidigt på morgonen av regnets skvalande utanför. Jag andades djupt innan jag återigen lade ner huvudet och fortsatte att sova, drömlöst.
Jag vaknade av att Fatima ruskade lätt på mig.
”Vakna”, väste hon. ”Det är dags att åka”. Leila var redan uppe och jag såg sömndrucket på medan hon yrde omkring i rummet som en virvelvind och sa farväl till alltihop. När jag klev ut genom ytterdörren för sista gången sa även jag farväl. Far guidade oss genom hamnen till det stora fartyg som för en lång tid framöver skulle komma att bli vårt hem. När jag såg skeppet fick jag en chock. Jag hade aldrig sett ett sådant stort fartyg! Det var gjort i trä som alla andra segelfartyg och hade fyra stycken master. I den högsta av dem satt en stor korg högst upp, det var i den far skulle sitta. Längs sidan av båten stod ett namn, Svanen. Jag såg till min förvåning att Coraline stod och väntade på oss vid landgången. Hon hade tydligen bestämt sig för att följa med i alla fall. Jag betraktade Fatimas ansiktsuttryck när vi började gå uppför landgången. Hon såg sammanbiten och lite rädd ut. Jag rörde lätt vid hennes arm och hon såg på mig med oro i blicken. Vi klev ombord på Svanen och far lotsade oss fram över däcket, ner i en liten trappa och bort till ett par hytter. Han, mor och Coraline skulle ta den större hytten medan jag, Leila och Fatima fick den som var lite mindre. Trots det var hytterna ändå större än det så kallade sovrum vi haft hemma. Inne i hytten fanns fyra smala träbritsar fastsatta längs väggen. Filtar hade vi själva med oss att lägga ovanpå britsarna. Jag och Leila tog de britsar som satt högst upp och Fatima sov i den under Leila. Britsen under mig använde vi som skrivbord. En gammal skraltig stol som stod i hytthörnet fick duga som skrivbordsstol. När vi packat upp våra filtar och de övriga ägodelarna som bestod av en gammal bibel, en spegel och en borste gick vi in till mors, fars och Coralines hytt.
”Kom nu”, sade far. ”Vi lämnar kajen snart”. Vi gick upp på däck och ställde oss längs den sida som vette mot kajen. Där stod även flera andra som skulle arbeta på skeppet, mestadels män och pojkar, och vinkade av staden eller sina nära och kära. Vi var den enda hela familjen som skulle åka med skeppet. Förtöjningen kastades loss och Svanen började långsamt röra sig. Vi hade kommit ungefär två meter från kajen när ett skri hördes och tumult uppstod. Jag blev knuffad bort från båtens kant och ner på det hårda trädäcket. När jag rest mig upp igen såg jag vad alla andra tittade på. Coraline blev hjälpt upp på kajen av de människor som stod där. Snart stod det klart vad som hänt. Hon hade ångrat sig i sista stund och hoppat från båten ner i vattnet, där hade hon blivit upphjälpt. Skeppet hade nu nått så långt från kajen att vi inte kunde höra varandra för seglens smattrande längre. Jag hade kunnat urskilja ett ord Coraline ropat. Förlåt. Svanen vände långsamt sin för mot det öppna havet och vinden tog äntligen tag i seglen som slutade smattra. Och vi seglade. Jag såg länge efter Coraline och hamnen när vi börjat glida iväg och jag stod vid relingen ända tills man inte längre kunde se fyren som stod längst ut på kajpiren. Leila och mor stod kvar bredvid mig, Fatima hade gått ner i hytten i samma stund som vågorna fått båten att börja gunga.
”Varför hoppade Coraline tillbaks mor?” Frågade Leila.
”Jag vet inte lilla vän, jag vet inte”, svarade mor och gick sedan ner för trappan in under däck. Leila följde efter och jag stod ensam kvar och såg på de rasande vågorna som stänkte upp längs relingen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *