Havets sång -02

2 maj 2007

Jag stod säkert och såg på vågorna i flera timmar, de förhäxade mig. Jag älskade att se hur de kom rullande på havet för att sedan slås sönder mot Svanens hårda skrov. Efter ett tag började regnet strila ner och jag märkte att jag skakade av köld.
”Du bör nog gå ner under däck, fröken.” Den ljusa stämman hördes bakom mig. ”Ni blir förkyld om ni står här längre”. Jag vände mig om och möttes av en ynglings ljusblå ögon. De var i samma höjd som mina. Han hade blont hår som hela tiden ramlade ner i ögonen varje gång han försökte kasta tillbaks det.
”Vem är du?” frågade jag och granskade hans kläder. De var lortiga och sönder på flera ställen trasiga.
”Jag heter Tyko” svarade han. ”Och jag klättrar i master, lagar segel, bär in mat till kaptenen och andra småsaker. Vem är du själv, fröken?” Jag blev ganska road av det faktum att han titulerade mig för ’fröken’. Hemma i hamnen hade jag inte ens fått en blick av någon annan utom min familj eftersom vi var så fattiga.
”Jag heter Malvina och min far jobbar på utkik på båten. Jag, mina systrar och min mor har bara följt med far. Vi jobbar inte.” svarade jag. Till min förvåning fnös Tyko.
”Jobbar inte?! Jösses, kaptenen måste verkligen gilla er far om han tillåts ta med hela sin familj ombord!” En barsk röst hördes uppifrån seglen.
”Du får inte betalt för att stå och prata med flickor, Tyko! Pallra dig upp hit och hjälp till!” Tyko såg urskuldande på mig innan han började klättra upp mot seglen. Jag gick ner under däck för jag frös ännu mer nu.
Inne i vår hytt satt Fatima och berättade en saga för Leila. Båda var så inne i berättelsen att de knappt märkte när jag klev in. Jag förstod varför, Fatima var otrolig på att berätta sagor. Både hon och den som lyssnade drogs in i berättelsen. Medan jag bytte mina gamla byxor och min gamla tröja till ett par andra gamla, men torra, byxor och en annan torr tröja lyssnade även jag på Fatimas berättelse. Jag satte mig ner bredvid Leila och lyssnade. Sagan handlade om en fisk som simmat för långt ut på havet och kommit bort ifrån sin familj, nu försökte den förtvivlat hitta tillbaks igen. När sagan var slut hade jag ont i baken av att ha suttit så länge på det skrovliga trägolvet. Fatima gick över till mors hytt och jag satt ensam med Leila.
”Vad tror du Coraline gör nu?” frågade hon mig. ”Tror du att hon saknar oss?”
”Jag vet inte, Leila. Jag tror att hon saknar oss lika mycket som vi saknar henne.” Leila såg på mig med sina stora, havsblå ögon men sa inget mer.
Den kvällen hade jag svårt att somna, inte nog med att jag för första gången skulle sova på en träbrits i en båt, det gick vågor som slog mot däcket och fick båten i gungning. Det var omöjligt at sova. När jag beklagat mig över det inför mamma utanför vår hytt hade ett par män skrattat och sagt.
”Du ska vara glad att havet är så här lugnt, vänta bara tills det stormar, då kommer du inte att kunna sova!” Sedan hade de skrattande gått iväg. Jag vände och vred mig på britsen samtidigt som jag lyssnade till Fatimas och Leilas lugna andetag och havets skvalpande mot skrovet. Till slut lyckades jag somna men när jag vaknade morgonen efter var jag långt ifrån utvilad. Fatima och Leilas britsar var tomma, likaså mors och fars. Jag antog att alla gått för att äta frukost. Efter att jag satt på mig mina kläder som torkat från igår gick jag ut i den långa träkorridoren som löpte genom hela skeppet. Överallt fanns hyttdörrar och ingenstans kunde jag hitta någon människa. Jag hittade en dörr som till skillnad från de andra dörrarna inte såg ut att vara någon hytt. Jag öppnade dörren, och möttes av en vedervärdig stank. Jag hade funnit toaletten. Snabbt stängde jag dörren igen och hade nästan givit upp tanken på att hitta någon mat när jag kände en doft, mat. Jag följde den och snart utvidgades korridoren till en matsal. Vid ett bord längst bort satt min familj och åt. De hade inte märkt att jag kom in i matsalen, de var upptagna av att äta den bästa frukosten de ätit sedan länge. Jag passerade bord efter bord för att komma fram till bordet där min familj satt. Just när jag passerat ett bord fullt av högljudda män hördes en busvissling efter mig. Jag blev högröd i ansiktet och skyndade mig bort från bordet och skratten. Ingen ur min familj hade sett eller hört vad som hänt och jag bestämde mig för att inte berätta det heller. Det var ju inte säkert att de visslat efter mig, intalade jag mig själv. Vem skulle vilja det? Jag som var så ful.
”Malvina!” Sa Leila förtjust när jag kom och satte mig bredvid henne. De andra tittade upp.
”Vi velade inte väcka dig eftersom du fortfarande sov när vi gick och åt”, sa far. Jag nickade som svar. Sedan tog jag tallriken med mig och gick för att hämta mat. Jag undvek med flit bordet med de högljudda männen både på ditvägen och på tillbakavägen.
Efter frukosten gick jag ut på däck och ställde mig vid relingen precis som föregående dag. Fast nu var havet lugnt, vågorna var endast små krusningar på ytan. Jag fick syn på Tyko en bit bort.
”Tyko!” ropade jag och han vände sig om och fick syn på mig. Han lös upp och kom fram. ”Är havet ofta så här lugnt?” frågade jag honom.
”Då och då”, blev svaret. ”Det blir bara så här lugnt innan en storm, lugnet före stormen.” Det knöt sig i magen på mig. Storm? Tydligen syntes det på mitt ansiktsuttryck vad jag tyckte om det för han skrattade och sa. ”Du behöver inte vara rädd, den här skutan har varit med om många stormar i sina dar, hon klarar dem lätt!” Sedan skrattade han och gick tillbaka till sitt arbete. Jag såg efter honom en stund innan jag åter vände blicken mot havet, långt bort i horisonten tornade svarta moln upp sig, stormen. Jag fick ont i magen och återvände till hytten. Det var omöjligt att lugna sig så jag började vanka av och an genom rummet. Fatima kom in och såg frågande på mig när hon såg vad jag gjorde.
”Jag är rädd.” Sa jag. ”Det ska komma en storm”. Fatima fick ett oroligt uttryck i ansiktet och jag ångrade at jag berättat det för henne. Hon var ännu räddare än mig för havet och att jag berättade det för henne gjorde henne bara ännu räddare. ”Men Tyko, en av besättningsmännen, sa att den här båten har varit med om många stormar och att hon klarar dem lätt”, sa jag som tröst men jag tvivlar på att Fatima blev särskilt mycket lugnare av det. Både hon och jag gick resten av dagen och oroade oss inför den kommande stormen. Om någon märkte att vi var rastlösa så sa ingen något. Allt som oftast gick jag upp på däck och såg på de svarta molnen som kom allt närmare ju längre timmarna fortled. På kvällen gick nästan varenda man, och kvinna, ombord på skeppet med en sammanbiten min. Jag hörde två män viska att stormen skulle bli värre än man först trott och detta sådde nya frön av oro i mig.
Till natten kom den. Jag kunde omöjligt sova och låg och lyssnade på vågorna som slog emot skrovet, allt hårdare för varje gång. Leila sov som en stock, Fatima sov oroligt och vaknade ideligen. Den första åskknallen kom och ett smatter på däcket ovanför mig varslade om att det börjat regna.
”Malvina?” Det var Fatimas oroliga röst som flöt genom rummet.
”Ja?” Jag lät lika rädd som jag kände mig.
”Tror du att båten kommer att sjunka?” Hennes röst var inte mer än en viskning.
”Nejdå”, sa jag, mycket säkrare än jag kände mig. ”Jag går upp på däck och ser hur allvarligt det är.” Jag förvånades själv över mitt mod och ångrade mig i samma stund som jag gick ut ur hytten. Varför skulle jag gå ut i stormen för? Men jag ville se om det verkligen var så allvarligt som jag trodde. Jag gick ut och möttes av ett regn som vräkte ner med sådan kraft att det nästan gjorde ont att träffas. Himlen var svart och lystes då och då upp av en blixt som nästan genast följdes upp av ett dån. En blixt kom samtidigt som ett dunder och träffade en mast, men inte den som far satt i. Utan den närmast mig. Masten gick av med ett knakande och föll. Jag hann se den ovanför mig innan jag fick en kraftig stöt i sidan och knuffades undan masten. Den ramlade med ett dån precis där jag tidigare stått. Jag såg efter vem min räddare var, en yngling med blont hår. Tyko. I detsamma krängde båten till av en kraftig våg som gick över relingen och vatten spolades upp på däck. Svallvågen kom emot mig och jag sopades med den och gled längs det hala däcket. Jag kände hur däcket slutade under mina ben och jag gled längre och längre ut mot det kalla, svarta havet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *