Havets sång -03

6 maj 2007

Jag såg vågkammarna brytas mot relingen och det svarta havet rörde sig konstant. Under en sekund stirrade jag bara ner i havet som öppnade sig i en vågdal. Precis innan jag skulle glida över kanten till däcket och ner i det rasande havet kände jag hur en stark arm tog tag i mig och drog mig tillbaks. Jag märkte att jag hållit andan under tiden jag gled ut mot vågorna. Nu andades jag ut och kände hur paniken släppte det gastkramande greppet om mitt hjärta. När jag var långt från relingen släppte den som räddat mig min arm. Jag såg upp och såg in i ett par bruna ögon som mötte mina.
”Corian”, sa han som höll i min arm och blickade vänligt på mig. Han hade svart hår och var något längre än mig. Men han var ung, han kunde inte vara äldre än arton.
”Malvina”, presenterade jag mig, flåsandes eftersom jag fortfarande var rädd. ”Tack för att du räddade mig.”
”Man hjälper väl alltid en dam i nöd”, sa han och log ett snett leende. Jag märkte att jag stirrade på hans ansikte. Rodnande sänkte jag blicken till däcket. ”Du ser ung ut”, sa han sedan. ”Dessutom är du flicka, hur kan du ha fått jobb på en båt som denna?”
”Jag har inget jobb, det är min far som har jobb och han fick ta med sig sin familj ombord. Dessutom är jag faktiskt fjorton, du kan inte heller vara så gammal”, anmärkte jag.
”Sjutton”, svarade Corian. ”Men det är bäst du går in nu, innan du blir sjuk.” Jag lydde hans råd och gick in igen, fortfarande omtumlad över min nära-döden upplevelse. Strax innan jag lät dörren slå igen efter mig såg jag någon med blont hår uppe vid rodret, Tyko. Jag måste komma ihåg att tacka honom för att han räddade mig undan masten, tänkte jag innan dörren slog igen och jag började gå igenom korridoren. Stormen fortsatte att rasa utanför och båten krängde våldsamt. Fler än en gång törnade jag in i väggen på väg till min hytt. När jag öppnade dörren kastade sig Fatima om halsen på mig.
”Jag var jätteorolig att det hänt något med dig! Vad var det som lät så mycket?” frågade hon medan hon synade mig om jag hade några skador. Jag förstod att det som lät så mycket var när masten gick av och skyndade mig att förklara.
”Masten gick av och jag skulle ha fått den över mig om inte Tyko knuffat undan mig. Sedan var jag på väg att spolas över däck men då räddade Corian mig. Vet du vilka dem är?” Frågade jag sedan.
”Tyko är den med blont hår och Corian är han med svart hår och bruna ögon, eller hur?” Jag nickade, ganska förvånad över att Fatima visste vilka det var. Men innan jag hann fråga föste hon ner mig på min säng och hämtade både sitt eget och Lailas täcke som hon svepte runt mig. Laila som legat och sovit, protesterade högljutt över att hennes täcke försvann.
”Malvina behöver det nu, och hör sen!” Sa Fatima sedan och Leila tystnade. Hon kröp istället upp bredvid mig och efter ett tag satt sig även Fatima bredvid oss. Vi satt där och kände hur båten gungade och krängde, efter ett tag måste vi ha somnat för jag vaknade inte upp sedan förrän på morgonen. Jag såg på Fatima och Leila som fortfarande sov, båten hade slutat att kränga och det gungade knappt. Som tur var lutade sig Leila och Fatima mot varandra så jag kunde lätt kliva ur sängen utan att väcka dem. Jag gick upp på däck och fann alla i att städa upp på båten sedan stormen. Tyko skymtade jag i aktern, i full färd med att sopa bort sjögräs från däcket. Jag gick fram till honom. Han såg mig inte förrän jag tilltalade honom.
”Tack så mycket för igår”, sa jag. Han såg upp.
”Åh, det är ingen fara. Du gjorde dig väl inte illa när jag knuffade dig?”Frågade han sedan.
”Inte mer än jag skulle ha gjort om masten fallit på mig.” Han nickade och log svagt. Jag log tillbaks och gick sedan en tur fram mot fören. Här och var stod män och städade upp efter stormen sedan natten. Jag märkte att jag hittills inte sett till någon annan kvinna än jag och mina systrar. Och så kocken förstås. Jag ställde mig längst fram på båten och såg ut över havet som nästan låg spegelblankt. Endast några få krusningar syntes.
”Visst är det vackert?” Sa någon bakom mig och jag hoppade till. Jag vände mig om och mötte Corians retfulla blick. ”Du är väldigt lättskrämd, vet du det?” Jag blängde på honom som svar.
”Varför är havet så lugnt nu?” frågade jag istället.
”Det är alltid lugnt efter en storm, likaså före.” Men det är för det mesta bara dåligt eftersom skeppet inte seglar något bra, det finns knappt någon vind som vill ta tag i seglen. ”Men kom så ska jag visa dig något!” sa han och tog tag i min arm. Han vände mig ut mot relingen igen. ”Titta ner.” jag såg ner och upptäckte till min förvåning ett nät som satt fast i båten ungefär två meter över havet. Nätet satt fast i den stock som galjonsfiguren satt i. I detta fall var det en svan med utbredda vingar. Corian började klättra över relingen och hoppade ner på nätet. ”Kom!” Sa han. ”Jag tar emot dig.” Tveksamt började jag klättra över relingen. Corian tog tag runt min midja och lyfte sedan försiktigt ner mig på nätet.
”Oj! Vad stark du är”, sa jag sedan jag tagit tag i stocken som galjonsfiguren satt fast i för att inte ramla. Han skakade bara lite generat på huvudet åt mitt påstående och vände mig sedan ut mot havet. Det var mycket vackrare härifrån än uppe på däck.
”Titta ner”, sa han lågmält och jag såg ner. Under havsytan under oss simmade någonting stort och avlångt. Plötsligt simmade det åt sidan för att i nästa sekund hoppa upp ur vattnet bredvid oss. När djuret återigen försvunnit under vattenytan vände jag mig mot Corian.
”Vad var det där för något?” frågade jag andlöst. Han skrattade till.
”En delfin. Har du aldrig sett sådana förut?” Jag skakade på huvudet som svar och vände åter blicken framåt mor havet igen. Nu var det flera delfiner som hoppade med varandra lite längre ut. Deras kroppar glänste i morgonsolen och jag stod andlöst och såg på ända till de försvunnit någon annanstans igen.
”Vi kommer väl att få se delfiner fler gånger?” Frågade jag Corian oroligt.
”Nej, nu kommer vi till hav som är litet för kalla för dem, men snart kommer vi att få se några andra fantastiska djur. Mördarvalar eller späckhuggare, om man så vill. Jag drog förfärat efter andan.
”Mördarvalar?” frågade jag oroligt. ”De lät inte alls trevliga!” Corian skrattade till.
”Nej, vore jag en fisk skulle jag nog inte vilja stöta på dem men är uppe på skeppet är vi säkra så länge vi inte förargar dem. Då kanske dem anfaller. Men det brukar inte hända så ofta. Jag lugnade ner mig litegrand efter de orden men fortfarande kände jag en gnagande känsla inuti mig.
”Vet du förresten att kvinnor på båtar anses ge otur?” frågade Corian. Jag skakade på huvudet.
”Det sades ge otur förr men efter att en kvinna räddat ett skepp från att förlista på Dárya så hävdes den myten.”
”Dárya?” Frågade jag.
”Det är en ö som ligger ute till havs, vi kommer faktiskt att passera den på väg till en hamn, men på säkert avstånd förstås. Det sägs att på Dárya bor det bara demoner och onda andar.” Jag ryste och bytte snabbt samtalsämne.
”Hur länge har du varit ute på havet? Du kan så mycket om det att det verkar som om du har seglat ända sedan du föddes”, sa jag.
”Det stämmer faktiskt, min far jobbade på en båt och så snart jag var två år och gammal nog för att följa med så tog han med mig ut på havet. Under tiden vi var på en resa dog mor så far hade inget annat val än att fortsätta ha med mig på sina resor, något han gladeligen gjorde.” Jag nickade som för att visa att jag förstått och huttrade till. ”Du fryser”, sa Corian oroligt. ”jag borde inte ha låtit dig stått här så länge, kom så hjälper jag dig upp.” Och med de orden tog han tag i min midja och lyfte mig upp mot relingen. Jag tog tag i den och hävde mig upp. Corian däremot tog sig smidigt upp själv från nätet. Jag blev lite avundsjuk över att inte kunna göra likadant. Jag började gå bort mot luckan in och lämnade Corian med jobbet att laga seglen som det slitits upp hål på av den starka vinden från stormen. När jag kom in i vår hytt igen kom Leila fram till mig.
”Fatima är sjuk! Hon säger ingenting!” Sa Leila och drog med mig till min säng där Fatima legat sedan i natt.
”Fatima?” Viskade jag och ruskade lätt på hennes axel. När hon inte svarade ruskade jag om henne hårdare. ”Fatima!” nästan skrek jag men hon svarade fortfarande inte. Hon var blek i ansiktet och jag kände på hennes puls. Först kände jag ingen och fylldes av skräck, men efter ett tag började jag känna att någonting mycket svagt pulserade där inne. Hon hade puls, hon levde i alla fall. ”Gå och hämta mor!” Sa jag till Leila som genast rusade iväg. Själv satte jag mig bredvid Fatima och såg oroligt på hennes bleka ansikte.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *