Havets sång -04

11 maj 2007

Fatimas läppar hade en antydan till lila och hon såg nästan grön ut i ansiktet bakom det bleka. Jag tog hennes hand och kramade den hårt, men inget kramade tillbaka. I detsamma rusade Leila in, tätt följd av mor och far. Far kom först fram och knuffade undan mig för att sedan febrilt börja skaka Fatima. Mor kom fram och började genast gråta.
”Fatima?!” Sa far med panik i rösten. ”Fatima, svara mig!” Jag och Leila stod i bakgrunden och när jag såg ner på henne såg jag att hon grät. Jag tog med henne ut från hytten och ut från mors panikslagna gråt. Jag ledde planlöst runt henne på båten innan jag hittade några segelsäckar som man kunde sitta på. Säckarna låg långt fram i fören så det gick ingen risk att någon skulle komma och störa oss.
”Varför är Fatima sjuk?” Frågade Leila efter en stunds tystnad. Hon satt likadant som jag, med knäna uppdragna till hakan och armarna runt benen. Jag tänkte efter en stund innan jag svarade.
”Kanske har gud insett att en av hans änglar på jorden inte är tillräckligt uppskattad här så han gör henne sjuk för att vi ska inse att hon är värdefull.”
”Jag vet att Fatima är värdefull! Hon är min bästa syster!” Skrek Leila i protest. Jag blev inte stött över att hon kallat Fatima för ”hennes bästa syster”, det var hon. Fatima var som en ängel fast i människogestalt. Hon var till och med lika vacker utanpå som hon var inuti.
Leila förblev tyst under hela tiden vi satt där och jag likaså. När vi suttit där så länge att det börjat gunga på havet igen reste sig Leila plötsligt och började gå. Jag följde efter henne utan ett ord och snart var vi åter inne i hytten där Fatima låg. Men denna gång grät mor tystare och mot fars axel. Far i sin tur lyssnade på en annan man som kommit in medan vi var borta.
”Därför måste detta göras, vi har hört talas om skepp som fått det förr och dem har det slutat illa för.” Sade mannen jag inte visste vad han hette och såg på far som nickade med ett smärtsamt uttryck i ansiktet. Mannen lämnade rummet och far försökte trösta mor som fortfarande grät. Jag gick tyst fram till Fatima och befarade det värsta, men när jag kände på hennes hals kände jag fortfarande pulsen. Var den starkare denna gång, eller inbillade jag mig? Om den var starkare eller inte spelade ingen roll, det ingöt nytt hopp i mig i alla fall. Leila kom också fram och lade sin ljusa hand mot hennes hals.
”Jag känner ingen puls”, klagade hon oroligt och far såg genast upp. Jag såg på hans ansiktsuttryck och han såg nästan… lättad ut?
”Den är här”, sa jag till Leila och visade henne var hon skulle trycka.
”Nu känner jag den”, förkunnade hon sedan och såg nöjd ut. Far böjde ner huvudet mot mor igen och fortsatte att trösta henne. Jag såg åter igen fars ansiktsuttryck framför mig och kunde inte släppa tanken på att han sett lättad ut när Leila sa att hon inte kände någon puls. Vill han att Fatima ska dö? Tänkte jag men bannade genast mig själv. Så klart att han inte ville det! Eller? Förvirringen gjorde mig osäker och jag slutade att tänka på det. Istället satte jag mig bredvid mor som nu satt ensam eftersom far gått iväg, han måste väl till sina sysslor, antog jag. Jag vet inte hur länge vi satt där, mor, jag och Leila men när himlen utanför hyttfönstret började bli mörk gick vi alla och lade oss på britsarna. Mor gick in till hennes och fars hytt eftersom hon ändå inte kunde göra någonting för Fatima som bara låg och sov. Leila och jag somnade inte på ett långt tag men till slut somnade hon. Och hennes regelbundna andetag verkade ha en lugnande inverkan på mig och snart sov även jag.
Mitt i natten vaknade jag av några hasande ljud. Jag satte mig upp i britsen och såg ut över hytten, tack vare att månen sken in genom hyttfönstret kunde jag se att två män stod borta vid Fatimas brits. Den ena bar på Fatima i sina armar, där hon låg livlös och den andra gick bakom. När de kommit fram till hyttdörren hoppade jag ner på golvet.
”Vad gör ni!?” Frågade jag förskräckt och gick fram till dem. Jag såg efter en sabb blick bort mot Leilas bädd att hon fortfarande låg och sov. Den ena mannen svor ilsket.
”Gå och lägg dig igen jänta!” väste han barskt och vände mig ryggen.
”Vad ska ni göra med min syster? Jag går ingenstans utan henne!” Sade jag minst lika barskt och mannen vände sig mot mig igen.
”Vad ska vi göra med tösen”, frågade han den andre.
”Låt´na följa med då!” Sa den andra och de började gå igen och jag följde efter.
”Vad ska ni göra med henne?!” Krävde jag att få veta.
”Bota henne”, blev det korta svaret. ”Och om du inte håller tyst nu så ska jag personligen sy ihop munnen på dig!” Jag ryggade tillbaka för tonen i hans röst och jag förblev tyst, jag tvivlade inte ett ord på det han sa. De gick ut på däck och jag tvekade inte att följa med trots att jag bara hade den tunna nattsärken på mig. Kylan bet i mitt skinn men jag ignorerade det och följde efter männen fram till fören. Den ena bar fram Fatima till samme man som stått i hytten idag och talat med far. Den andre stannade lite bakom.
”Nu stannar du här”, sa han till mig när jag gjorde en ansats till att följa efter den andre. Jag såg ilsket upp på honom och han mötte min blick med ett bistert uttryck i ansiktet. Jag blängde på honom en stund till innan jag vände bort blicken. Åter såg jag fram mot Fatima och mannen som pratat med far. Nu stod han nära relingen och mässade några ord med Fatima i famnen. Jag kunde bara urskilja några ord.
”Du… vredgad… ta… denna… havsmoder.” jag kunde inte förstå vad han gjorde för något där framme och jag var precis på väg att gå fram när jag såg att Fatimas ögon öppnades. Jag skulle precis springa fram då grova händer tog tag i mina armar och låste dem bakom ryggen på mig. Mannen som höll i Fatima vände sig ut mot havet, ropade något som jag inte förstod och det gick upp för mig vad de skulle göra. Fatimas blick fastnade plötsligt på mig och hon öppnade munnen.
”Malvina?” sa hon med hes röst. I detsamma släppte mannen som höll i henne sitt grepp och hon föll ner i havet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *