Havets sång -05

13 maj 2007

Ursäkta för att detta kapitel blev kort, men jag tyckte att det passade så. Hoppas att ni gillar det ändå! ^^

”NEJ!” Skrek jag och mitt skrik ekade ut över havet. Förtvivlat slet jag mig loss från greppet mannen höll mig i som lossats lite och sprang fram till relingen. Svarta vågor slog upp mot mig men ingen Fatima syntes till. ”Fatima!” Skrek jag ännu en gång ut över havet. Inget svar. Jag kände hur tårarna började strömma och jag snyftade till. Sedan började jag gråta hejdlöst. En hand lades på min axel. Jag försökte dra mig undan men grät för mycket för att kunna röra mig.
”Det blev bäst så här.” Sade rösten som tillhörde samme man som hållit i mig. ”Demoner och andar hade tagit hennes kropp i sin besinning. Det enda sättet att få bort dem var att ge dem till havsmodern.” Jag skakade av mig hans hand och började springa till den punkten allra längst fram på skeppet. Utan att tänka efter tog jag tag i relingskanten och började klättra över till nätet där under. Jag hörde ett rop bakom mig men ignorerade det. Jag släppte taget om relingen och föll en kort sekund innan nätet tog emot mig. Jag satt på nätet och lutade huvudet mot skrovet. Båten var precis på väg ner i en vågdal och jag slöt ögonen. Men öppnade dem när vågen slog ner på mig och skeppet. Spottande och fräsandes höll jag mig kvar i nätet och kände våg efter våg slå ner på nätet och på mig. Jag frös så jag skakade och märkte knappt att nätet skakade till och att jag lyftes upp. Jag kände hur jag drogs längs relingen och lades ner. Jag öppnade ögonen och såg in i ett par välbekanta bruna ögon. Jag grät fortfarande och gjorde ingenting för att hindra det.
”Såja”, viskade Corian. Han lyfte upp mig och bar mig, ända till min hytt. Där la han ner mig på britsen. Jag lyfte på huvudet och såg bort mot Leilas brits, hon sov. Mitt huvud föll tungt ner på britsen igen och hopplösheten övermannade mig.
”Du bör nog ta av dig kläderna, annars blir du förkyld”, rådde Corian mig. Sedan var hans ansikte plötsligt väldigt nära mitt och jag kände hans varma andedräkt i ansiktet innan han försiktigt kysste mig på läpparna. Sedan gick han ut ur hytten och lämnade mig ensam med sorgen och tankarna snurrandes i huvudet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *