Havets sång -06

16 maj 2007

Tiden efter Fatimas död flöt förbi som ett töcken, mor och far grät morgonen därpå när de märkte att hon var borta. De visste förstås vad som hänt eftersom mannen-jag-inte-visste-vad-han-hette pratat med dem föregående dag. Till Leila sa dem att hon avlidit av sjösjuka. Till mig sa dem ingenting, för dem visste att jag inte svarade. Jag hade varit tyst ända sedan Corian lämnat min hytt samma natt som Fatima dött. Leila tillbringade tiden med mor och jag gick omkring på skeppet eller låg i min hytt, utan att uttala ett ord till någon. Jag märkte knappt att vi stannade till vid Stormöarna och lämnade last och fick guld tillbaks.
”Lysìa nästa!” Skrattade männen men med en underton av oro i rösten. Jag visste varför, jag hade hört deras samtal. Lysìa låg nära Dárya, den mest fruktade ön.
En tidig kväll stod jag i aktern på båten och såg ut över havet. Solen höll på att gå ner och kastade sitt sista sken över havet. Långt bort tyckte jag mig skymta ett annat, stort skepp men jag var inte säker. Jag kisade med ögonen, jo, nog var det väl ett skepp? Jag började gå fram till fören, medan jag gick såg jag Tyko och Corian. De var fullt sysselsatta med att skura däck. Tyko såg upp och hälsade, jag var inte arg på honom men hälsade inte tillbaks. Corian såg inte ens upp. Jag fortsatte min vandring fram till fören. Väl framme såg jag ut över havet, det var lugnt och jag började klättra över relingen. Nätet som fanns där hade blivit min favoritplats sedan Fatima dött. Jag hoppade ner och lutade huvudet mot Svanens reling. Jag blundade och bara satt där. Jag kände skeppets små krängningar av de små vågorna och jag kände hur jag drogs in i ett mörker.
Jag stod i en skogsglänta, framför mig reste sig en djup, mörk skog. Ut ur skogen trädde en lång människa. Det var en kvinna med långt brunt hår, uppsatt i en fläta. Skogen kastade en mörk skugga över hennes ansikte så jag kunde inte se det.
”Sörj inte mer, hon har det bra”, sade kvinnan till mig. Hennes röst var inte som jag tänkte mig. Hennes röst var stark och inte lika ljus som de flesta kvinnors. Jag skakade på huvudet och började springa, in i den djupa skogen. Överallt hördes hemska ylanden och Fatimas röst när hon uttalade sitt sista ord; Malvina. Hennes ansikte när hon öppnat ögonen för sista gången, varje gång jag slöt ögonen dök den bilden upp. Mina andetag blev tunga och det brände som en eld inom mig, benen värkte efter att ha sprungit så länge och jag sjönk utmattad ner på marken. Plötsligt lades en hand på min axel. Det var kvinnan igen, men denna gång syntes hennes ansikte. Hon hade sneda, gula kattögon.
”Sörj inte”, sa hon åter en gång innan jag vaknade.
Jag drog häftigt efter andan när jag öppnade ögonen. Bara en dröm, sade jag till mig själv. Men någonting sade mig att drömmen betytt någonting. Sörj inte Fatima, hade kvinnan sagt. Och hur skulle jag kunna låta bli? Frågade jag argt mig själv. Men vem var kvinnan egentligen? Jag var helsäker på att jag inte komponerat fram drömmen själv, det måste vara någon som sänt mig drömmen. Men vem? En gud? Jag bestämde mig för att inte grubbla mer över det och började klättra upp till däcket igen. Jag gick mot min hytt, och hälsade fortfarande inte på någon. Ingen hälsade heller på mig. Nere i hytten la jag mig på britsen och upptäckte att jag var dödshungrig. De hade nog inte dukat bort maten ännu. Jag gick med långsamma steg bort till matsalen och fann till min lycka att den nästan var tom. Kvar satt de högljudda männen som visslat efter mig första dagen jag åt här. Jag gick och hämtade mat och satt mig vid ett bord, jag gick en lång omväg runt bordet med männen.
”Hörru, jäntunge!” Ropade någon efter mig. Jag stelnade till innan jag lyfte blicken mot dem. ”Kom hit och sätt dig, du behöver inte vara rädd”, sa en av dem och de andra skrattade. Jag visste inte vad jag skulle göra men efter en stunds tvekan reste jag mig och satte mig vid deras bord. Jag såg ner i tallriken medan de pratade.
”Du är faktiskt lite lik Svarta Nelly, visste du det, flickunge?” frågade mannen som satt bredvid mig och talade för första gången på hela tiden jag suttit där utan en enda svordom i meningen. Jag såg upp och skakade på huvudet, det första jag gjort för att svara någon sedan Fatima dött. Det gjorde ont i mig att tänka det men nyfikenheten tog över när jag hörde de andra tala om en kvinnlig pirat vid namn Svarta Nelly. Vem var hon? Undrade jag.
”Du förstår”, sade mannen och vände sig mot mig.”Svarta Nelly var en pirat som härjade på de tio haven i många år. Hon var en skicklig pirat och lade många skepp under sig. Till slut hade hon en hel piratflotta, alla handelsskepp fruktade henne och likaså alla andra pirater. Men för några år sedan hände det som inte får hända pirater. Hon blev förälskad. Dessutom i en man som inte ens tyckte om havet. Så Nelly lämnade sin besättning, sitt skepp och sitt älskade hav för att bo på land och sysslosätta sig med lagliga affärer. Men hennes besättning seglar fortfarande ute på havet, men vi har aldrig råkat ut för dem förut. Bara andra pirater, men dem har vi lyckats komma undan från.” Jag lyssnade andlöst till denna historia och rös när den var slut. Jag hade inte tänkt på att pirater härjade på haven och att vi faktiskt kunde bli angripna. Jag hade ätit upp och reste mig för att gå.
”Vänta flickunge, vad heter du?” frågade en av männen. Jag stannade upp.
”Malvina”, svarade en annan istället för mig och jag styrde åter stegen bort från dem. Medan jag gick tillbaks till min hytt tänkte jag på vad jag hört. Vad gjorde Svarta Nelly nu? Jag la mig ner på britsen när jag kom in i hytten och somnade nästan omedelbart efter att ha hostat ett antal gånger. Att vara ute i tunna kläder hade gett sitt resultat, en förkylning. Men jag var tvungen att dölja det. Annars kanske jag också blev kastad i havet.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *