Havets sång -07

19 maj 2007

Jag vaknade tidigt på morgonen av att jag hostade, jag hade förskräckligt ont i halsen. Jag klev upp ur sängen och fann att Leila inte var i hytten. Var kunde hon då vara? Snabbt klädde jag på mig mina kläder innan jag gick in till mors och fars hytt. De var inte heller där, de måste alltså vara i matsalen. Jag gick med trötta steg bort till matsalen och fann dem sitta vid bordet längst bort. Jag tog lite kokande vatten och hade i honung. Det hjälpte mot ont i halsen, hade jag fått lära mig.
Istället för att sätta mig bredvid min familj satte jag mig bredvid männen som jag suttit bredvid igår också. Jag hoppades på att få höra fler sjömanshistorier. Det fick jag också, jag fick höra mer om Svarta Nelly och så fick jag höra om skatter på havets botten och på öar som inte fanns utmärkta på kartan. Jag sa ingenting jag satt bara och lyssnade, ingen tilltalade mig heller.
Efter att jag druckit upp honungsvattnet reste jag mig och gick ut på däck, trots att jag fortfarande hade lite ont i halsen. Numera älskade jag åsynen av havet, hur det slog upp mot relingen och hur det rullade i vågor bort eller mot oss. Jag gick längst bak i aktern och ställde mig. Här hade jag utsikt över ett långt stycke hav. Jag tyckte mig skymta skeppet jag sett i går borta i horisonten. Åter igen undrade jag vad det var för skepp. Var det ett handelsskepp lika som vårt? Eller var det ett piratskepp? Jag ryste vid min sista tanke och slog snabbt bort det. Varför skulle det hända just oss? Frågade jag mig irriterat. Jag gick ner under däck igen och fann att jag fortfarande var sömnig, så jag la mig ner på britsen igen och somnade omedelbart.
Nästa gång jag vaknade lyste solen starkt ute och jag antog att det var tidig eftermiddag. Jag såg mig omkring i hytten, tom. Jag klev upp och gick återigen ut på däck. Jag hade inte lika ont i halsen längre men jag var knappast bra heller. Jag såg genast vart Leila och mor var, de satt längst bak i aktern och höll på att fläta ihop trasiga rep. De gjorde nytta. Jag gjorde ingen nytta. Jag vände på klacken och gick fram till fören, hoppade ner till nätet och satte mig där. Jag bara satt där och såg på de rullande vågorna, de slog emot relingen på båten och stänkte upp lite vatten på mig. Jag vet inte hur länge jag satt där men solen hade börjat frösvinna när jag plötsligt hörde en hög smäll. Jag hoppade till och reste mig. Skrik hördes när ytterligare en smäll hördes. Följt av ett vinande i luften och sedan en massa små dunsar. Jag började klättra upp för relingen och när jag gjort det önskade jag att jag inte klättrat upp.
Ett skepp seglade bredvid vårat, en massa hakar med rep på låg fästa på vår reling och repen ledde över till deras mast. En flagga höll på att hissas på den andra båten. Den var vit och på den, i svart satt en döskalle med hår och en sabel och ett ben satt korsade under den. När jag suttit vid frukosten och lyssnat på männen hade de pratat om just denna sjörövarflagga. Svarta Nellys flagga.
Jag såg hur Leila och mor rusade in och jag skymtade även Corian med draget svärd tampas med männen som nu börjat klättra över till vårt skepp. Jag stod som fastfrusen i däcket och såg på den hemska striden. Ännu en hög smäll hördes följt av ett brakande och i samma stund darrade hela båten till. Jag förstod vad det var, kanonkulor. Ännu en smäll hördes och vårt skepp darrade till men inget brak hördes från vår båt, utan från deras. Vi sköt också kanonkulor.
”Men ser man på, en flicka.” Hörde jag en röst bakom mig och en våg av avsky sköljde över mig när jag hörde rösten. Den var så föraktfull som en röst bara kan bli. Jag vände mig om för att se vem rösten tillhörde. Det var en man, lika stor som dem jag suttit och ätit med vid frukosten. Men det var ingen av dem, antagligen var det en av männen från sjörövarskeppet. Men den här mannen var klart full. Han gick fram mot mig och tog tag i min arm. Full eller inte, han var ruskigt stark i alla fall. Jag försökte dra mig loss men det var omöjligt, då sparkade jag honom i skrevet, han svor högt. Jag vände mig om för att kunna fly men fälldes till marken av ett rep som jag fastnat med foten i. Därefter drogs jag upp av mannen som jag sparkat. Han gav mig en rungande örfil rätt över kinden och jag kved till. Sedan slängde han ner mig på däcket och log elakt. Plötsligt hördes en hel kaskad med kanonsmällar och vårt skepp krängde till ordentligt. Men jag såg att även piraternas skepp krängde. Mannen svajade till lite där han stod utav krängningarna och jag gjorde mig beredd att resa mig och fly under den tiden han var okoncentrerad på mig. Men jag hann inte resa mig förrän mannen föll ihop på däcket framför mig, död. Jag såg upp, Corian drog ut svärdet ur mannens kropp med en min av avsky. Sedan hjälpte han mig upp.
”Tack”, sa jag och det var det första ord jag uttalade sedan Fatima dött. Corian såg på mig.
”Förlåt, jag borde inte ha gjort så som jag gjorde.” Jag förstod att han syftade på kvällen som han kysst mig. Jag sa ingenting. En kraftig krängning tog mig tillbaka till verkligheten. Skrin fyllde luften och jag vände mig mot piratskeppet igen.
”Malvina, gå ner under däck!” Ropade Corian över skriken och dundren från kanonerna. I detsamma tog någon tag i min midja och en lyfte mig från däcket. Sedan tog mannen som höll i mig tag i en av kättingarna som ledde mellan piratskeppet och vårat skepp, och svingade sig över. Vi landade på däcket till den andra båten och sedan lämnades jag ensam av den som tagit mig över. Jag såg mig runt med förskräckelse. Varför hade han tagit mig över hit? Plötsligt såg jag mannen som tagit mig över hit komma med en sabel i handen. Jag blev alldeles kall inombords. Men han satte bara sabeln i min hand och sa:
”Visa vad du kan nu, Nelly.” Sedan gick han. Nelly? Plötsligt landade Corian bredvid mig.
”Vi måste över!” Sa han och drog tag i mig. Men samtidigt slog piraterna på båten av repen mellan båtarna och Svanen fick genast fart av storseglet som var hissat. Skräcken lyste ur Corians ögon när han såg henne segla iväg och jag var paniksalgen.
”Vad ska vi göra?!” väste jag åt Corian. Han ryckte på axlarna, fortfarande med skräcken lysandes i ögonen. Jag vände mig bort från relingen och fann att hela besättningen såg på oss. Några blängde, andra såg lyckliga ut. Jag svalde hårt och såg tillbaks.
”Så du ändrade dig till slut?” Frågade en av piraterna vänd mot mig. ”Svarta Nelly.” Då slog det mig. De här piraterna trodde att jag var Svarta Nelly! Men såg de inte att jag var alldeles för ung för att vara henne?! Då kom jag ihåg att Svarta Nelly bara varit femton när hon styrt ett helt skepp, det var det som gjorde henne till en legend. Att hon var så ung, och så skicklig. Jag tyckte inte att jag såg äldre ut än vad jag var, men tydligen tyckte piraterna det.
”Hon är inte Nelly!” Protesterade en annan pirat. Flera andra stämde in. ”Låt henne kasta sin sabel! Då vet vi om hon är Nelly eller inte!” Sade en man och de andra log förtjust.
”Kasta din sabel in i masten här, träffar du bra, är du Svarta Nelly.” Männen aktade sig och luften fram till masten var fri. Min hand darrade när jag lyfte sabeln och jag tänkte på vad som skulle hända när dem fick reda på att jag inte var Svarta Nelly. Skulle dem döda mig då?
Jag drog efter andan och tog sikte på masten. Sedan kastade jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *