Havets sång -08

24 maj 2007

Jag slöt ögonen i samma ögonblick som jag kastat men hörde vinandet av sabeln när den for genom luften. Och slutligen ett kraftigt ”tjong!” . Jag öppnade ögonen igen och fann att hela besättningen, inklusive Corian, stirrade på mig. Jag såg efter var sabeln hamnat. Precis mitt på masten satt den inkastad, inte så djupt men det syntes att mannen som drog ut den fick ta i en del.
”Du är Svarta Nelly”, sa han när han överlämnade sabeln till mig. Med händer som jag ansträngde mig för att de inte skulle darra tog jag emot den. Jag hade aldrig kastat sabel eller kniv över huvud taget under hela mitt liv förut! Hur kunde det då gå så bra?
”Vem är det du har med dig, kapten?” frågade en man och riktade blicken mot Corian. Det gick upp för mig att det var mig han talade med.
”Hans namn är Corian, och han ska också arbeta på båten. Dessutom är han skicklig med svärdet”, svarade jag honom. De andra männen skrattade.
”Svärdet?! På havet är det sabeln som gäller! Det trodde jag att du visste, Nelly.” Jag suckade bara till svar och försökte att komma på vad jag skulle säga.
”Jag antar att du vill ha tillbaka din kajuta?” frågade en av männen mig. Han hade en tatuering över halva ansiktet, den föreställde någon slags demon som sprutade eld. Jag märke att jag stirrade och svarade sedan hastigt:
”Ja, någonstans måste jag ju sova.” Mannen med tatueringen visade mig till kajutan. Corian följde också efter. Under styrdäcket som låg lite högre än det övriga däcket låg skepparkajutan. Det syntes att den inte blivit använd på länge, dammet låg som en tjock matta över golvet och jag hostade till när jag gick in. Kajutan var något större än hytten jag förut delat med Leila och Fatima, men inte mycket. Det som fanns där inne var ett skrivbord med tillhörande stol och en brits längs väggen, den var mycket större än den jag haft förut. Mannen lämnade oss och jag såg hjälplöst på Corian.
”Vad ska vi göra?” Frågade jag med svag röst. ”De tror att jag är Svarta Nelly!”
”Jag vet inte”, suckade han. I samma stund öppnades hyttdörren igen och mannen med tatueringen kom in igen.
”Som styrman ombord vill jag gärna veta vart vi ska”, sa han och såg på mig. ”Det var tänkt att vi skulle segla förbi Lysìa och Dárya för att sedan ta oss uppåt mot hamnstaden Thern.”
”Det låter bra”, sade jag och försökte se självsäker ut. Mannen gick ut igen och jag vände mig om mot Corian.
”Vart är vi egentligen?” frågade jag honom och han gick fram till skrivbordet. Där låg ett sjökort. Snabbt tog han ut på ett ungefär var vi befann oss och pekade ut det för mig. Ganska högt upp på kartan, precis i mitten av en slags triangel av tre öar var vi. De tre öarna var Stormöarna, de öar vi nyligen lämnat bakom oss. Den framför oss, något åt öster var Dárya och den i motsatt riktning var Lysìa. Jag ryste när jag såg demonöns namn på kartan, Dárya.
”Malvina, vi måste fly! Vi måste göra något!” Corian såg hjälplöst på mig och jag såg att höll på att få panik igen.
”Lugna dig!” sa jag och tog tag i hans arm. ”Och ombord på den här båten heter jag Svarta Nelly, inte Malvina. Men du har rätt, vi måste göra något. Men vi kan inte fly, då skulle vi inte hamna någon annanstans än i havet.” Han nickade och verkade lugna sig något.
”Du har rätt, vi skulle bara hamna i havet om vi försökte fly. Men vad ska vi göra? Du kan ju inte fäktas med varken sabel eller svärd, hur ska du då kunna försvara dig om någon attackerar dig?” Frågade han och jag vilade huvudet i händerna. Han hade rätt. Jag kunde ingenting om att försvara mig med sabel eller svärd.
”Vi kliver av i Thern, sedan får vi se vad vi ska göra.” sa jag trött och såg ut genom hyttfönstret på de ilskna vågorna.
”Om vi tar oss dit, vill säga”, sa Corian.
”Pessimist”, muttrade jag och han skrattade till, men jag hörde en underton av oro i skrattet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *