Havets sång -09

29 maj 2007

Första natten ombord på piratskeppet blev en mardröm, jag kunde omöjligt sova och låg och vred på mig hela tiden. Corian sov på britsen bredvid mig men inte ens ljudet av hans jämna, lugna andetag hade någon sövande inverkan på mig. När jag sagt att Corian delade hytt med mig till männen som erbjöd honom en hytt hade de bara låtit deras blickar roat svepa från mig till honom. Jag hade anat vad de tänkte och blivit pionröd i ansiktet, det resulterade i att männen började kalla mig för Röda Nelly.
Jag suckade där jag låg och steg försiktigt upp ifrån britsen. På lätta fötter tassade jag ut ur hytten och ut på däck. Där ställde jag mig längst fram i fören. Jag var väl medveten om att jag iakttogs av den tatuerade mannen som styrde skeppet men jag brydde mig inte om honom. Jag lutade mig ut över relingen och de skummande vågorna, besviket konstaterade jag att det här skeppet inte hade något nät framtill. Jag kommer att sakna det, tänkte jag och kom plötsligt på att jag mist Leila, mor och far under bordningen. Trodde dem att jag var död nu? Jag ryste vid tanken att Leila skulle förlora ännu en syster och att mor och far bara hade Leila kvar nu. En av fyra döttrar fanns kvar. En tår rullade sakta ner för min kind och jagbet mig i läppen för att tvinga bort gråten. Men det var nästan omöjligt, sorgen hade satt sig som en tagg i bröstet. Flera tårar rann nerför mitt ansikte och jag vände blicken neråt mot havet igen. Vågorna slog ettrigt mot relingen och jag kunde känna några stänk upp i ansiktet och på händerna. Jag stod där så länge att natten började övergå till morgon. Man kunde glimta soluppgången borta i horisonten och havet fick några stänk av gult på ytan. Jag kände plötsligt en hand på min axel. Den var inte lika stor som styrmannens och eftersom han var den enda som var vaken utav den övriga besättningen så måste handen tillhöra Corian.
”Hej Corian”, sa jag och fortsatte att se ut över vågorna.
”Hej, Röda Nelly”, jag flämtade till och vände mig om. Detta var inte Corian. Jag stirrade på mannen som stirrade tillbaks på mig, förvånad över min reaktion. Han hade mörkbrunt hår som nästan såg svart ut och mellanbruna ögon som såg vänliga ut. Han är inte vänlig, han är pirat! Tänkte jag och bannade min godtrohet.
”Svarta Nelly, om jag får be.” Sa jag och fösökte se självsäker ut. Mannen skrattade.
”Du känner förstås inte igen mig, jag hade precis kommit ombord på skeppet när du lämnade det. En vecka tillbringade jag och du ombord på samma båt, sedan lämnade du oss.” Han såg förväntansfullt på mig som om han hoppades på att jag skulle komma ihåg honom. Jag hade ingen aning om vem det var så jag såg bara frågande på honom.
”Jag trodde väl det, ni kände inte igen mig”, han lät lite besviken och jag kände mig lite skyldig som stod här och lurade honom upp i ansiktet. ”Mitt namn är Daroon.” Jag lyste upp och såg ut som om jag kände igen honom.
”Jaså det är du, Daroon! Ja, vi sågs ju ganska kort sist.”.
”Men nu ska jag dra mig tillbaka till min hytt, jag måste vara pigg tills i morgon.” Jag nickade.
”God natt”, sa jag och vände mig ut mot vågorna igen.
”Och bara så du vet, Svarta Nelly hade ett ankare tatuerat på ena axeln, det har inte du, så dölj din axel väl bakom kläder medan männen ser dig.” Jag drog förfärat efter andan och vände mig om där Daroon stod och såg likgiltigt på mig.
”Jag förråder dig inte.” Sa han och gjorde sig beredd att gå. ”God natt, Lögnare Nelly.” När han försvunnit sprang jag in i hytten till Corian och ruskade på honom.
”Corian, vakna! Vakna Corian!” Han muttrade något ohörbart innan han satte sig upp på britsen och såg sömnigt på mig.
”En man har kommit på mig, han vet att jag inte är Svarta Nelly! Jag är avslöjad!” Jag såg förtvivlat på honom.
”Du är vadå för något?!” Corian skrek nästan högre än mig. Jag kom på att vi borde vara tysta så att det inte hördes ut till styrmannen som stod precis ovanför oss så jag hyssjade på Corian och han fortsatte i en något lugnare ton. ”Vem är det som avslöjat dig? Det enklaste är att döda honom och kasta honom i havet.” Jag ryste av orden men insåg att det var det enda sättet att bevara min hemlighet. Men Daroon hade sagt att han skulle hålla hemligheten bevarad… Men han var ju pirat, inte gick det väl att lite på honom? Eller?
”Jag vet inte vem det var som sade det, jag stod vid relingen när en man kom upp bakom mig och sade att han visste att jag inte var Svarta Nelly. Sedan hördes steg bort och jag var så chockad att jag glömde att vända mig om för att se vem det var som sade det.” Jag hade ingen aning om varför jag försvarade Daroon genom att ljuga för Corian, men kanske hade det att göra med att jag fått en familjemedlem kastad i havet. Jag ville inte se det igen. Corian rynkade pannan.
”Vi måste fly, han går säkert raka vägen och skvallrar för sina män om detta.”
”Nej”, svarade jag snabbt. ”Han sa att han skulle bevara hemligheten.”
”Och du litar på en pirat?!” Corian såg klentroget på mig. Jag kände mig en aning dum. Men sedan sköt jag fram hakan.
”Ja, det gör jag. Och glöm inte att jag är kapten på den här båten och att du tillhör besättningen, jag kan lätt få dig kastad i havet om jag vill.” Jag sa det sista så snorkigt jag kunde. Corian såg upp på mig med mörka ögon men ett leende lekte i hans mungipor.
”Som ni önskar, kapten.” Sa han för att sedan brotta ner mig på britsen. Jag skrattade när han började kittla mig och ropade ”Sluta” hela tiden. Till slut slutade han och såg på mig med ett retsamt leende och glada ögon. Jag blev plötsligt hypermedveten om hur nära han var och stelnade genast till. Det var som om han också kände av det för plötsligt reste han sig förläget upp.
”Så, du var säker på att du kunde lita på honom?” Han såg oroligt på mig.
”Ja”, svarade jag och hoppades innerligt att det skulle vara sant.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *