Havets sång -10

2 juni 2007

Två dagar efter att jag talat med Daroon satt jag inne i min hytt och såg på sjökortet då en man ur besättningen rusade in.
”Vi har siktat ett handelsskepp och håller på att segla i kapp henne, ska vi plundra och sänka dem?” Jag såg för en kort sekund på mannen innan jag svarade med en kort nick.
”Plundra och sänk dem.” Mannen nickade åt mig och gick ut ur hytten. Jag hörde hur han ropade order åt dem uppe på däck. Corian som suttit i ett hörn av hytten rusade fram.
”Plundra och sänk dem?!” Han var rasande.
”Lugna dig, Corian. Skulle jag säga att vi skulle låta dem vara skulle hela besättningen fatta misstankar mot mig. Jag måste agera som en pirat, annars är det slut.” Jag förvånades själv över mina hårda ord men insåg att jag tyvärr hade rätt. Jag var tvungen att agera som en pirat.

Efter ungefär en halvtimmes seglande hade vi kommit upp alldeles bakom skeppet och männen började hissa piratflaggan, den som var vit med en kvinnlig döskalle och en sabel och en benknota korsade. Jag såg genom en kikare hur handelsmännens ansikten gick från normal hudfärg till vita, de blev rädda när de såg flaggan. Flaggan som var till för världens mest fruktade pirat, som jag låtsades vara. Paniken började åter igen gnaga i mig och jag undrade vad jag höll på med. Men snabbt sköt jag bort den och jag sänkte kikaren.
”Dem här tar vi lätt som en plätt”, sa mannen vid rodret och log. Det var mannen med tatueringen och jag log tillbaka. Corian hade kommit upp till oss och i handen hade han två sablar, det ena räckte han till mig och det andra behöll han själv. Vi gick in i kajutan igen och jag såg undrande på honom.
”Varför fick jag ett svärd? Jag kan ju ändå inte försvara mig med det.”
”Du ska träna.” Blev hans korta svar och han ställde sig i position med höjd sabel. Jag ställde mig likadant och sedan visade han mig några enkla utfalls- och attackrörelser. Man kan väl säga att jag var ungefär lika duktig som en nybörjare förväntades vara. Enda problemet var att Svarta Nelly, enligt sägnen, varit bättre än alla andra.
Efter en stund gick vi ut på däcket igen, vi var så gott som jämsides med handelsskeppet. Jag såg att kanoner började skutas ut ur handelsskeppets luckor. Jag såg efter vad båten hette, Nina. Jag kom att tänka på att jag inte visste vad vår egen båt hette. Plötsligt förvånades jag över mina egna tankar. Jag hade tänkt ”vår egen båt”. Den här piratbåten var inte ”vår egen båt” utan ett ont piratskepp som jag för tillfället var ombord på, och inget annat! En hög smäll hördes och ett brak, handelsskeppet hade avfyrat sin första kanonkula. Jag märkte plötsligt att styrmannen såg uppoffrande på mig.
”Han vill få tillåtelse att avfyra kanonerna”, viskade Corian tyst i mitt öra. Jag nickade genast mot styrmannen som ropade ut order till männen att avfyra, genast fylldes luften med kanonkrut och höga smällar. Vår båt krängde till då och då av handelsskeppets kulor men det var Nina som fick mest skador. Jag stod uppe vis styrmannen och såg på medan besättningen bordade skeppet och tömde det på guld, till slut sänkte dem skeppet. Jag fann i slutänden när skeppet sjunkit och vi börjat segla vidare att jag tyckt att det varit intressant att se på. Jag blev förskräckt över mig själv och tvingade mig att gå ner på det vanliga däcket igen.
”Det gjorde vi bra, eller hur?” frågade en av männen och flinade självbelåtet. Jag nickade och log ett stelt leende.
”Verkligen bra.” Mannen log och vände sig sedan bort från mig. Jag gick ner i min hytt igen och satte mig på britsen. Tårarna började rulla nerför mina kinder och gjorde mig förblindad. Jag märkte knappt att Corian kom in och satte sig bredvid mig.
”Varför gråter du, Nelly?” Jag kände hur både han och jag hajade till. Han hade aldrig kallat mig Nelly omedvetet förut.
”För skeppet vi sänkte. Vi dödade dem, Corian. Jag dödade dem!” Jag snyftade högt och ytterligare en ström av tårar rann nerför ansiktet.
”Dumheter! Det var dem som avlossade kanonerna och de var dem som bordade skeppet.” Detta försök till tröstning fungerade föga.
”Med det var ju jag som gav order om det! Det var jag som sade att de skulle plundra och sänka skeppet! Jag dödade en massa hederliga handlare enbart för att rädda mig själv! Jag är en hemsk person!”
”Tyst Malvina!” Corians röst var hård. ”Inte ett ord till för du är ingen hemsk person!” Jag skakade febrilt på huvudet.
”Det är jag visst.” sa jag innan åter en flod av tårar sköljde över mig. Jag hade dödat en massa personer för min egen skull! Jag böjde ner huvudet mot däcket och önskade att det var jag som kastats i havet den där natten istället för Fatima, jag var ond, hon var god. Corian fortsatte att vagga mig och jag satt i hans famn enda tills jag somnade, det gjorde visst han också för när jag vaknade nästa morgon satt vi fortfarande kvar i samma ställning. Jag kravlade mig ur hans grepp och stod länge och såg på honom medan han sov. Hans annars så allvarliga ansikte var nu helt avslappnat och utslätat. Jag satt länge och såg på honom innan jag gick ut på däck. Den anda som var uppe vid den här tiden på morgonen var styrmannen, fast det var inte samme vanlige nu. Jag antog att han sov. Jag ställde mig längst bak i aktern och såg att ett skepp inte seglade så långt ifrån oss. I fören stod en människa och jag tog upp min kikare för att se vem det var. Jag lyfte kikaren och satte den till ögat. Och svalde hårt. Svart hår som stod som en buske runt huvudet, mörka ögon och ett bestämt uttryck i ansiktet. Hon hade kläder som lämnade armarna bara och på hennes ena axelsyntes några svarta krumelurer. Ett ankare. Detta kunde inte vara någon annan än Svarta Nelly, riktiga Svarta Nelly. Jag kände hur jag började andas allt snabbare och snabbare. Plötsligt kände jag en hand på min axel och var nära att skrika rakt ut men hindrade mig i sista sekund.
”Ja, det är hon.” Jag vände mig om mot Daroon. Han hade ett bistert uttryck i ansiktet. ”Svarta Nelly har återvänt och med sig har hon Lamer.
”Lamer?” frågade jag undrande.
”Hon är havets drottning, eller havets fasa om man så vill. Hon härskar över haven och allting i det lyder henne, inte frivilligt men hon har hemska metoder för att få dem att göra det.”
”Hur ser den där Lamer ut?” frågade jag och spanade med kikaren men kunde inte se någon annan bredvid Svarta Nelly.
”Lamer är av havsfolket, alltså en sjöjungfru. Men hon liknas mer vid en sjöhäxa.” Jag riktade kikaren ner mot vattnet och såg då att någonting simmade bredvid skeppet, Lamer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *