Havets sång -11

7 juni 2007

Allt eftersom det dagades kom skeppet med Svarta Nelly närmare och närmare, och allt fler män började komma upp på däck. De såg naturligtvis också på båten med kikare men tack och lov hade Nelly gått ner under däck för hon syntes inte till mer. Inte heller kunde man se Lamer något mer och jag antog att hon dykt ner under ytan. Jag blev mer och mer nervös desto närmare skeppet med Nelly kom och jag fasade för att gå ner i hytten och berätta för Corian vad som hänt. Han visste ännu inget. Men till slut drog jag ett djupt andetag och gick ner i hytten. Han såg yrvaket upp när jag ruskade på honom för att han skulle vakna. När jag sedan berättade allt för honom såg han klarvaken ut, och ursinnig.
”Jag visste att det inte var någon bra idé att låtsas vara en pirat!” sa han hysteriskt och vankade oroligt fram och tillbaka över golvet.
”Ta det lugnt Corian!” sa jag och tog tag om hans axlar. ”Vi skulle ha dött om vi inte hade låtsas att vi vore pirater.”
”Men nu ska vi ju dö ändå!” gormade han och jag ryggade bakåt av hans tonfall. Han suckade tungt och satte ansiktet i händerna. ”Förlåt mig, jag är bara orolig.” Han såg upp. ”Det var inte meningen att skrika åt dig.”
”Det gör inget”, sa jag och tog tag i hans hand. ”Jag är också rädd.” Han nickade och suckade igen.
”Hur löser vi det här då?” Så snart Nelly förstår att du låtsas vara henne kommer hon att utmana dig på duell och du kommer aldrig att kunna slå henne. Ingen kan slå henne.”
”Jag vet. Inte ens du.”
”Nej, ingen människa kan slå henne, möjligtvis en alv. De är inte fruktade för deras stridskonst för intet.” Jag nickade och tänkte sedan febrilt. Jag måste komma på en idé så vi slipper bli dödade, tänkte jag och bet mig i underläppen. Vi kunde omöjligt fly utan att bli upptäckta, det fanns inget annat sätt att komma undan på än att sänka deras skepp innan männen hann se att det stod under Svarta Nellys, den riktiga Svarta Nelly, befäl.
”Vi måste sänka deras skepp innan vår besättning ser att det styrs av Svarta Nelly. Sedan seglar vi vidare och smiter av skeppet i Thern”, sa jag till Corian och han nickade.
”Jag har inte lyckats komma på något bättre så vi försöker med den planen.” Och därmed var det avgjort. Jag gick upp på däck med en bestämd min i ansiktet och samlade hela besättningen runt mig. Jag såg att Daroon iakttog mig med ett höjt ögonbryn. Åter undrade jag om jag verkligen kunde lita på honom. Jag tog ett djupt andetag och höjde rösten.
”Som ni säkert alla har sett så kommer det ett skepp i antåg, vi sänker det så fort det är jämnsides och denna gång får ni inte under några omständigheter gå ombord på det andra skeppet, förstått?!”
”Men kapten…!” protesterade någon.
”Ni lyder mina order, och sänker skeppet genast!” Med de orden vände jag mig om och gick ner till min hytt igen. ”Tillbaks till era sysslor!” röt jag innan jag gick in i hytten. Corian kom in bakom mig.
”Inte illa, du uppförde dig som en riktig kapten.” sa han gillande och log. I detsamma hördes en lätt knackning på hyttdörren och Daroon steg in. Corian ställde sig genast en bit framför mig, beredd att beskydda mig om någonting hände. Jag kunde inte låta bli att le inombords över omtanken. Log såg jag även att Daroon gjorde.
”Du behöver inte vara orolig Corian. Jag ska inte göra henne illa”, sa Daroon och gick prövande några steg fram. Corian steg åt sidan men iakttog Daroon vaksamt.
”Vad vill du?” frågade jag och såg på Daroon.
”Hur ska ni fly?” frågade Daroon rakt på sak.
”Det behöver inte du bry dig om”, svarade Corian. ”Tror du verkligen att vi litar på en pirat?” Daroon vände sig mot Corian.
”Jag har hållit tyst om att hon inte är den riktiga Svarta Nelly”, sa Daroon och nickade mot mig. Corian såg mörkt på honom.
”Och hur ska vi kunna veta om du talar sanning?! Ni kanske planerar ett bakhåll just nu!” Corian såg ursinnigt på Daroon. Daroon såg lika mörk ut i blicken som Corian gjorde och båda drog sablarna samtidigt. Jag fattade först inte vad som hände men när det första lätet från klingorna som möttes hördes återfick jag fattningsförmågan
”Sluta!” skrek jag och gick fram mot de vilt fäktande männen.
”Lägg dig inte i det här”, sa Corian och Daroon i kör. Jag backade ifrån dem då jag märkte i vilken hastighet sablarna svängdes i. Klangen från klingorna hördes gång på gång och jag upptäckte att jag snarare fashinerad än rädd stod och såg på dem. De båda männen såg sammanbitna ut och båda vägrade att ge med sig. Till slut sänkte de båda sablarna samtidigt. Daroon log mot Corian.
”Du är bättre med sabeln än jag trodde.” Corian log tillbaks.
”Du med”, svarade han.
”Ni har lekt ’bäste fäktaren’ länge nog nu. Är det inte dags att gå upp på däck och se efter om besättningen sköter sig?” Frågade jag och såg strängt på dem.
”Javisst, Röda Lögnare Nelly”, svarade Daroon och jag gjorde en ful grimas mot honom när han vänt sig bort. Corian försökte hålla sig för skratt.
När jag kom upp på däck hände tre saker samtidigt. Corian och Daroon drogs åt sidan och blev ställda med sabelspetsar mot sina halsar av män jag inte kände igen. Ett kanonskott small av och jag kände en vass spets trycka till i nacken.
”Åh, så detta är denna Svarta Nelly ni talar om som har återvänt?” Hördes en len och bitsk röst bakom mig. ”Jag skulle hellre säga… Lögnare Nelly!”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *