Havets sång -13

22 juni 2007

”Havets Malvina får det bli!” Ropade en av besättningsmännen. De andra höll med. Havets Malvina, jag smakade på namnet. Det lät inte alls så dumt. Men jag förstod inte varför de valde ut ett kaptensnamn åt mig. Männen hade ju insett att jag inte var Svarta Nelly, deras gamla kapten. Som jag dessutom ljugit om att jag var henne för dem. Hon hade skadat mig mer än jag skadat henne under striden, dessutom så var ju hon Svarta Nelly. Varför blev inte hon kapten och jag fånge? Jag bestämde mig för att fråga någon. Jag gick fram till styrmannen, den ur besättningen som jag kände bäst här förutom Daroon och Corian.
”Varför du är vår kapten?” Svarade han och skrattade lite. ”Du har varit vår kapten enda sedan du kom ombord på det här skeppet, även om du från början utgav dig för att vara en annan. Sedan besegrade du Svarta Nelly, och det är det ingen som har gjort förut. Du besegrade den som utmanade dig om kaptensposten, och det gör att du fortsätter vara kapten.” Han såg vänligt på mig. Jag kom att tänka på att jag fortfarande inte visste vad skeppet hette så jag frågade det med.
”Stormvind var namnet”, svarade han. Jag nickade och lade det på minnet. Stormvind. ”Så, kapten, vart ska vi?” Jag tänkte precis svara då jag stannade upp. De här männen visste redan att jag inte var Svarta Nelly och jag var fortfarande kapten. Måste Corian och jag kliva av i Thern? Det skulle bli enklast så, resonerade jag. Jag var ingen pirat och ville heller inte bli det.
”Mot Thern som det var tänkt”, sa jag och styrmannen nickade kort innan han började ta ut kursen på sjökortet han hade bredvid sig. Jag gick bort mot Corian som stått och betraktat oss från relingen.
”Nu går vi in och lägger om dina sår”, sade han och började gå mot kaptenshytten. Jag följde snällt efter, mina sår var för tillfället omlindade med lortiga trasor från kläder, de behövde läggas om. I synnerhet handen.
När vi kom in i hytten såg jag Nelly ligga på min brits och sova och Daroon satt på en stol bredvid.
”Vad gör hon på min brits?” frågade jag skarpt och han hoppade till.
”Jag var tvungen att lägga henne här, inget annat ställe på båten är så rent och så lugnt som här. Hon behöver vila för att återhämta sig.”
”Varför ska hon ens återhämta sig?” Frågade jag med drypande förakt i rösten. ”Hon försökte döda mig och nu ska jag av ren välvilja låta henne sova på min brits?” Jag blev förvånad över mina hemska ord men samtidigt kände jag hur ilskan mot henne rann ut tillsammans med orden. Jag insåg sedan hur skoningslös jag blivit och skrämdes lite över mig själv. Till slut suckade jag. ”Hon får väl sova här då. Jag och Corian tar en annan hytt.” Sedan vände jag på tvären och gick ut igen. Jag muttrade fula ord som jag lärt mig av piraterna under min tid på skeppet. Till slut hittade vi en hytt som var tom och någorlunda ren. Jag lade mig på britsen som fanns där inne direkt när jag kommit in i skeppet, det sved i såret i sidan och handen var bortdomnad av smärta. Corian såg medlidsamt på mig medan han lindade runt rena lindor runt såren. Min hand var helt inpaketerad i lindor när han var färdig. Det hade börjat mörkna ute och jag var trött efter dagens strid. Trots pulserandet från handen somnade jag snabbt, och drömde.
Jag stod i en skogsglänta och såg mig omkring, plötsligt trädde en väldigt lång kvinna fram ur skogen. Det var samma kvinna som jag sett i en tidigare dröm. Då hade hon sagt att jag inte skulle sörja Fatima längre efter att hon dött. Kvinnan gick fram mot mig och spände sina gula kattögon i mig.
”Var på din vakt. Du är värdefullare än den värdefullaste skatt och jag vet en som är ute efter dig. En som har ett helt folk med sig. Men var lugn, i sinom tid kommer vi att träffas.” Hon log en sista gång innan hon återvände in i skogen och jag kände hur jag drogs längre och längre bort från skogen och upp mot ytan, mot hytten. Jag gäspade och rynkade pannan. Varför hade kvinnan i drömmen sagt så? Efter en tids intensivt tänkande utan något svar sköt jag undan tankarna och satte mig upp på den trånga britsen. Anledningen till att den var trång var först och främst för att det var en enkelbrits, gjord för en att sova på. För det andra så fanns det bara en brits i rummet vilket gjorde att även Corian sov på den britsen. Försiktigt klev jag upp ur britsen och tog på mig kläder innan jag gick ut på däck. Jag gick upp till rodret men det var inte samme vanlige styrman där. När jag frågade varför skrattade han bara och sa:
”Han kan inte stå vid rodret dygnet runt, han måste vila då och då han med, kapten.” Jag rodnade förläget och insåg hur dum jag varit som inte förstått att det måste finnas minst två stycken som stod vid rodret. Jag började gå mot fören. På väg dit fick jag se Daroon stå med en kikare i handen och se bekymrad ut. Jag gick fram till honom där han stod vid relingen.
”Vad ser du?” Frågade jag. Utan att svara gav han mig kikaren och pekade. Bara med blotta ögat kunde jag ganska tydligt se skeppet som var bakom oss. Jag lyfte kikaren till ögat och riktade den mot havet nedanför skeppet. Mycket riktigt, där simmade Lamer. Jag fick ont i magen för första gången på länge när jag förstod att faran fortfarande lurade. Jag hade kanske besegrat Nelly, men Lamer återstod. Vad vill hon mig? Tänkte jag och ställde frågan högt till Daroon.
”Jag vet inte. Det var ju Nelly som fick henne med sig för att döda dig. Men du har ju besegrat Nelly och det borde ju Lamer förstå eftersom hon inte kommit tillbaka. Jag har faktiskt inte en aning om vad hon vill.”
”Men det har jag”, hördes en kvinnlig röst bakom oss. Jag vände mig om, där stod Nelly. Både jag och Daroon såg frågande på henne och hon log lite innan hon började tala.
”Både jag och hon trodde att jag var den människa som stod bäst i samspel med havet. Men vi hade fel. Havet och jag kommer överrens, men skulle jag kasta mig i skulle det ta mig. Men den som står bäst i samspel med havet, är du, Malvina.” Hon tystnade och såg på mig med allvarliga ögon. Jag stirrade tillbaks.
”Jag? Jag kan ju ingenting om havet! Jag vet inte hur man seglar, jag vet inte hur man navigerar. Jag kan inte ens simma!”
”Du kanske inte kan någonting om havet. Men du lär dig. Och om du någonsin hamnar i havet kommer du inte att drunkna. Det kommer att rädda dig. Havet kommer aldrig någonsin att göra dig illa.” Jag hade fortfarande svårt att förstå och över huvud taget tro på det Nelly sa.
”Men varför skulle hon vilja döda mig för det?“
”För att hon är känd som Havets fasa. Det är hon som står i samspel med havet. Det är i varje fall vad hon vill göra sig känd som. Hon vågade inte ge sig på mig när jag var känd som den som stod i samspel med havet eftersom min skicklighet var vida känd.” Nelly rodnade lite när hon talade om sig själv, men fortsatte sedan. ”Men vi trodde inte att du var lika skicklig som mig och därför gick du att besegra. Trodde vi”, sa hon och såg ironiskt på sin omlindade axel. Jag rodnade lite men sköt sedan fram hakan när jag kom att tänka på mina egna sår. Sedan kom jag att tänka på vad Nelly sagt. Lamer ville åt mig för att jag, enligt dem, stod i samspel med havet. För Lamer ville vara den som stod mest i samspel med havet efter Nelly. För hon vågade ge sig på mig, men inte Nelly. Jag kände ilskan bubbla inom mig.
”Jag ska allt ge henne en strid som hon aldrig glömmer, om hon överlever den, vill säga”, sa jag och vände mig om mot de andra. Nelly log ett elakt leende och tog min hand.
”Jag är med dig”, sa hon och jag förstod att vi var i allians. Jag fäste blicken på Corian och såg att han stod vänd bort från mig. Jag vände blicken åt det håll han tittade åt, och fick ont i magen. Mörka moln tornade upp sig i horisonten och kastade skugga över havet. Det skulle bli storm.

Vinden rev och slet i seglen och skeppet krängde ideligen i de höga vågorna. Regnet öste ner och blixtarna genomfor himlen. Jag stod vid rodret tillsammans med Nelly och styrmannen, Corian och Daroon var uppe i masterna och ordnade med seglen. Ett kanonskott brann av och jag förstod att de kommit närmare. Lamer och Nellys gamla skepp hade kommit allt närmare samtidigt som stormen närmade sig från ett annat håll. Snart skulle de båda skeppen vara jämsides och ett slag i det här vädret skulle bli svårt.
”Jag önskar att du stod mer än bara i samspel med havet”, sa Nelly och såg bistert ut mot vågorna. Hon märkte att jag såg frågande på henne och log ett snabbt leende innan hon började förklara.
”Om du stod så nära havet att du var i samspel med det hade du kunnat lugna ner det. Eller göra något som varit till vår fördel och till Lamers nackdel.” Hon suckade och lyfte kikaren till ögat, sedan sänkte hon den snabbt igen. Jag förstod varför. Skeppet hade precis blivigt synligt av en blixt som lös upp havet och himlen för en sekund. De var jämsides med oss. Nelly började springa upp mot styrmannens däck och jag följde efter. Jag kunde inte låta bli att le för mig själv, Nelly agerade fortfarande som en kapten trots att hon inte var det längre. Men för mig fick hon gärna göra det så länge hon inte gjorde någonting för att förråda mig. Hon kunde trots allt mer om både havet, skeppet och om slag än mig. En blixt syntes och ett muller, högre än jag någonsin hört förut, hördes. Jag hoppade till då ännu en smäll hördes, men denna gång av ett kanonskott. Nelly gav mig en snabb blick och båda vände sedan huvudena framåt och ropade samtidigt:
”Avfyra kanonerna!” Vi log mot varandra innan en serie smällar hördes och båda skeppen skakade till. De hade avfyrat sina kanoner samtidigt som oss. Blixtarna kom så ofta nu att vi nästan konstant befann oss i ljussken. Mullren var höga och jag kände oron gnaga i magen. Plötsligt kom en blixt, kraftigare än någon annan samtidigt som ett dunder hördes och ett kraftigt knakande hördes från den mittersta masten. Jag förstod vad som höll på att hända och vrålade:
”Ur vägen!” Innan Nelly ens hunnit se masten. Ett brak som till och med överröstade mullren från åskan hördes och skeppet skakade till. Masten hade lyckligtvis landat i vattnet men den hade slagit till båten så att en stor del av övre däcket var borta tillsammans med relingsräcket. Jag kom plötsligt att tänka på vilken mast Corian suttit i. Daroon hade suttit i den främre men inte Corian, han hade suttit i den mittersta masten. Jag började andas snabbare och på däcket såg jag någonting mörkt ligga längs sidan av båten.
”CORIAN!” Skrek jag och rösten skar sig på slutet. Nästan förblindad av tårar rusade jag fram mot den mörka figuren som låg på däcket.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *