Havets sång -15

29 juni 2007

Bruset i öronen kom och gick. Jag började bli irriterad. Trevande slog jag upp ögonen, och stängde dem snabbt igen. Solen hade lyst rätt in i dem. Jag satte handen för ögonen och gjorde ett nytt försök att öppna dem. Den här gången gick det. Brusandet jag hört hade varit vågorna som slog mot stranden jag låg på. Jag såg mig omkring. Framför mig bredde havet ut sig och det var blåare än himlen. Bakom mig fanns en skog. Masten låg uppspolad på stranden och runt den låg Nelly, Corian och Daroon. De sov men började liksom jag vakna till liv. Corian stönade lågt när han satte sig upp.
”Det känns som om alla havets skepp utkämpar ett slag i mitt huvud, jag har så fruktansvärt ont.”
”Stackare”, sa jag och reste mig upp. Inom några minuter hade alla vaknat till liv och stod upp på stranden.
”Så, vart har vi hamnat? Och vad ska vi göra?” Frågade jag och såg på de andra tre. Både Nelly och Daroon skakade på huvudena.
”Jag misstänker att vi är på ön Dárya. Demonön”, sa Corian och både Daroon och Nelly drog efter andan. Jag gjorde likadant då jag mindes att besättningen på Svanen också pratat om demonön.
”Demonö eller inte, mat borde det i alla fall finnas här”, sa Daroon som hämtat sig något. ”Malvina och Corian, ni går för att leta efter någonting ätbart och jag och Nelly gör upp en brasa.” Jag och Corian nickade och gick iväg längs stranden. Det dröjde inte länge förrän vi fick syn på ätbara sjöväxter som låg längs med stranden.
”Ta dem”, sa Corian och nickade kort mot dem. När vi fått med oss tillräckligt började vi gå tillbaks till Nelly och Daroon. Men när vi kom inom synhåll för dem såg vi att en tredje person stod där. Eller stod och stod, den fäktades med Nelly och Daroon.
Corian svor och släppte sjögräset samtidigt som han började springa fram mot de stridande. Jag var inte sen att följa hans exempel och snart var vi båda framme. Corian avvaktade lite när han kom fram, först nu såg vi vem de stred emot tydligt. Det var en hon, det syntes på ansiktet. Men det var också det enda som syntes på huvudet, resten doldes av en huva. Jag tyckte att jag kände igen ansiktet men kunde inte komma på varifrån. Hon var längre än dem och fäktades bättre, det syntes lång väg. Daroons sabel fick sig en smäll så att den gick av. Snabbt kastade han sig ut ur striden och nu stod bara Nelly kvar. Nelly och alven. Jag hade insett det nu. Sättet hon rörde sig på, sättet hon fäktades på. Det stämde precis in på de beskrivningar jag hört om alver. Nelly fäktades fortfarande med alven och jag kunde inte annat än beundra henne, men hon stod i underläge. Alven fäktades med svärd, Nelly med sabel. Då fick Corian som hittills stått fastklistrad i marken fart. Han drog sitt svärd som han hela tiden haft hängande vid bältet och kastade sig in i striden. Daroon ställde sig bredvid mig och jag såg hur hans ögon lyste av skräck. Han var orolig för Nelly, förstod jag. Jag själv bevakade Corian med skräckfyllda ögon. Men samtidigt var det fascinerande att se på, alven fäktades med två stycken samtidigt och var ändå på väg att besegra dem. Plötsligt lyckades hon träffa Nellys hand och blodet började droppa. Daroon drog häftigt efter andan och jag förstod att jag måste göra något. Men vad? Jag fick en idé så jag backade några steg från de stridande innan jag tog upp min sabel, siktade och kastade. Men missade halsen. Och träffade axeln istället. Alven flämtade till och tappade för en sekund koncentrationen. Den sekunden utnyttjade Corian och slog svärdet ur hennes hand. Alven gjorde ingenting för att skydda sig utan spände sina kattgula ögon i mig och började gå mot mig. Jag kom plötsligt ihåg var jag sett ansiktet förut och alven drog av sig huvan som visade upp ett par spetsiga öron och ett långt brunt hår som satt uppsatt i en fläta. Plötsligt kom Corian upp bakom henne med höjt svärd. Han började svinga det och jag skrek:
”Nej Corian! Jag känner henne!” Han hejdade sig i sista sekund och såg frågande på mig, liksom Daroon och Nelly.
”Ja, så kan man kanske säga. Nog är vi mer än främlingar i alla fall för varandra.” Det var alven som talade och hon såg på mig med sina kattgula ögon. ”Men vi har inte presenterats för varandra.” Jag log och började prata.
”Det här är Daroon, Nelly och Corian. Jag själv heter Malvina”, sa jag medan jag pekade ut alla i tur och ordning. Alven nickade.
”Själv heter jag Izamelia. Och är en alv, som ni redan sett. Du är förresten riktigt duktig med svärdet”, sa hon sedan vänd mot Corian. ”Och ni med sablarna”, sa hon vänd mot oss. ”Och du kastar väldigt bra”, sa hon med en blick på mig. Jag rodnade kraftigt, jag hade ju skadat henne. Hon drog fram lindor ur sin ficka hon hade och började lägga om sin sårade axel. Hon gav några till Nelly också. ”Förlåt, hade jag vetat att ni var i Malvinas sällskap hade jag aldrig börjat fäktas med er”, sa hon.
”Izamelia?” Frågade jag.
”Kalla mig Iza”, sa hon snabbt. ”Vad är det?”
”Jo, varför har du synts i mina drömmar?” Frågade jag och studerade hennes ansiktsuttryck. Det visade inget.
”Varför? Därför att jag har vakat över dig och därför att du behövde stöd och vägledning i vissa stunder. Som när Fatima dog, exempelvis.” Jag nickade långsamt och svalde bort klumpen som bildades i halsen när jag tänkte på Fatima.
”Men nu har vi ingen tid att förlora, Lamer är inte besegrad ännu och hon planerar att göra slut på er så fort ni äntrar havet igen. Vi ska ta upp strid, men den här gången har ni mig med.” Jag log, en så duktig svärdsfäktare kunde nog behövas, men även fastän hon fäktades för tre så var vi fortfarande bara fem personer utan skepp. Jag sa det till henne och hon log hemlighetsfullt.
”Kom med och se”, var det enda hon sa. Hon började gå inåt skogen och jag kastade en blick på Corian innan jag följde efter henne. Daroon och Nelly slöt upp bakom oss.
Efter att vi gått i några minuter började skogen glesna. Jag misstänkte att vi korsat en bit av skogen och att vi nu skulle komma ut på en ny strand. Jag hade rätt. Men på stranden låg ett fyramastat skepp och runt om det stod det en massa folk. Min besättning. Jag såg med stora ögon på Iza som resten av kvartetten från skeppet också gjorde. Hon log tillbaks.
”Jag tyckte inte att de förtjänade att dö. Så jag tog upp dem hit, och skeppet har jag tagit hjälp av dvärgar för att bygga och det är snabbseglande, det snabbaste skeppet som världen någonsin skådat. Vi hade nu kommit ner till skeppet och besättningen som hälsade oss med höga rop och tjut.
”Vi trodde att vi skulle få segla utan kapten ett tag”, sa styrmannen till mig. Jag skakade på huvudet.
”Mig blir ni aldrig av med.” Sedan höjde jag blicken för att se vad båten hette.
”Fatima”, stod det ingraverat i guld med snirkliga bokstäver och jag fick tårar i ögonen. Det var så vackert. Jag fortsatte att gå runt skeppet och såg att det var rikligt utrustat med kanoner, många fler än vad det funnits ombord på Stormvind och Svanen. Det passade inte riktigt ihop med båten, Fatima hade avskytt våld och dödande. Men ett piratskepp måste vara rikligt utrustat. Jag började klättra upp för stegen som fanns längs relingen och klättrade ombord på däck. Efter mig kom Iza, Daroon, Corian och Nelly och därefter resten av besättningen. Jag gick runt och inspekterade båtens alla sidor och hörn, det var den vackraste jag någonsin sett.
”Tack Iza!” sa jag och omfamnade henne sedan jag sett alltihop. ”Och tacka dvärgarna från mig.”
”Det ska jag göra”, sa Iza och skrattade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *