Havets sång -16

16 juli 2007

Tidvattnet kom och besättningen jublade när båten långsamt, steg för steg, gled ut i vattnet. Jag jublade också men det fanns en underton av oro inom mig. Hur skulle slaget mot Lamer gå? En frisk bris blåste och vi seglade snabbt ut mot öppet hav. Vi kunde med kikare redan nu se vart Lamer och skeppet befann sig. Iza kom gående mot mig med ett leende på läpparna.
”Vi har fått förstärkning”, sa hon och pekade upp mot himlen. Jag rynkade pannan. Vad var det för någonting som flög där uppe? En lång hals ledde till ett stort huvud, lika brett som ett svärd var långt. Vingar, bredare än skeppet bar besten uppe i luften och en lång svans ringlade ut bakom den.
”Vad är det för någonting?” frågade jag Iza, fortfarande med rynkad panna.
”Det är en drake, en hona. Hon heter Ryya, henne och flera andra räddade jag från sjukan när jag var i samma ålder som dig.” Jag stirrade på henne. Jag hade aldrig tänkt på att namnet var detsamma…
”Så du menar att du är den världsberömda Izamelia Sílfverklinga? Som människorna fortfarande talar om? Som det rests tempel för? Som prinsessan Domina prisar högre än allt annat?” Iza log förvånat men nickade.
”Inte visste jag att det rests tempel för mig, men nog är jag Izamelia Sílfverklinga alltid.” Plötsligt hördes ett kanonskott brinna av och ett högt plumsande. Både Iza och jag riktade blicken framåt mot fören. Där stod Nelly, brett leende och pratade med en ur besättningen.
”Hon har testat förkanonerna, de är väldigt bra att ha”, sa Iza och började gå mot fören. Jag märkte att vi kommit radikalt mycket närmare skeppet och Lamer sedan sist jag såg efter. Nu var vi inom skotthåll från förkanonerna. En serie smällar från dem brann av och några hamnade i vattnet, andra träffade aktern på Nellys gamla skepp. Plötsligt hördes en tung duns och hela skeppet skakade till, det var Ryya som landat på däck. Besättningsmännen stirrade med stora ögon på henne. Iza lade upp några kanonkulor på däck som draken sedan tog mellan klorna, hon vecklade ut vingarna och flaxade iväg mot fiendeskeppet. Hela besättningen såg på när hon släppte kulorna över skeppet och över havsfolket. Jag kikade i kikaren och såg till min besvikelse att Lamer undgick kulorna.
”Brassa storseglet!” ropade Nelly upp till de män som satt i masten och jag kände hur vi fick ännu mera fart än tidigare. Jag såg också hur det andra skeppet vände, det gjorde sig redo för slag.
Inom några minuter var skeppen jämsides och besättningarna på de olika båtarna stirrade ut varandra tills Fatima avlossade några kanonkulor. De andra var inte sena att hänga på och det enda som hördes på ett långt tag var kanonkulors skott. Ryya flög i luften och bröt av två av deras tre master och seglen var för länge sedan upprivna. Enterhakar kastades över och den andra besättningen började klättra över till vår båt. Jag skyndade fram och skar av så många rep jag hann med min sabel innan jag blev attackerad. Corian gled genast in mellan mannen och mig och började fäktas. Jag gick och hämtade knivar från kabyssen och ställde mig vid relingen och började kasta ner på havsfolket. Efter ett tag började de komma tillbaks upp på mig och jag fick passa mig noga så att jag inte förlorade ett öga eller mitt liv för de där. Jag gick runt båten och letade efter Lamer längs relingen. De stridande höll sig i aktern på båten och i masterna, högt uppe i en mast såg jag att Nelly var. Iza kämpade mot två stycken män mitt på däck. Jag tog en kniv som jag hade, siktade och kastade. Den träffade mitt i prick på en av männen hon fäktades med. Hon kastade en tacksam blick mot mig innan hon gjorde slut på den andre. Jag vände mig åter utåt mot havet och fick syn på en sjöjungfru som simmade en bit ifrån alla andra, Lamer. Jag mindes Nellys ord.
”Kasta dig i havet och du klarar dig. Havet kommer aldrig någonsin att göra dig illa.” Enda orsaken till att jag svimmat under vattnet under det förra slaget var ju för att en sjöjungfru dragit ner mig. Havet hade ju aldrig gjort mig illa. Jag bet beslutsamt ihop tänderna, klättrade upp på relingskanten. Och hoppade.
Jag höll igen munnen när jag landade i vattnet den här gången och inget saltvatten sipprade in. Lamer hade redan fått syn på mig och nu kom hon snabbt simmandes med ett elakt leende på sina läppar. Hon kunde knappast kallas för vacker, håret såg ut som tovigt sjögräs och snäckor hade börjat växa fast i kanterna på hennes ansikte. Jag märkte att jag höll mig flytande utan att göra något och jag började röra armar och ben för att komma framåt. Plötsligt märkte jag att jag var tvungen att röra båda benen samtidigt. Jag såg förvirrat ner på mina ben, och upptäckte att de inte längre var ben. Utan de hade växt samman till en fena.
En fena som skiftade i turkosblått och grönt rörde sig automatiskt under vattnet och jag märkte att jag kunde simma fortare. Jag lyfte blicken mot Lamer igen. Nu var vi mera jämbördiga.
Jag dök ner under vattnet och hade inte en tanke på att hålla andan så jag andades in ett djupt andetag vatten, och väntade på en kallsup. Men den kom aldrig. Jag tog ännu ett andetag, och ett till. Jag kunde andas under vattnet! Jag dök ner ännu djupare och såg uppåt. Lamer var precis ovanför mig. Jag tog tag i hennes hår som räckte ända ner till stjärtfenan och drog. Hon sjönk ner till samma nivå som mig. Jag grep efter sabeln som jag hade längs sidan men upptäckte att den inte fanns där. Alla mina kläder och vapen hade ramlat av när jag förvandlats. I detsamma såg jag någonting blänka nere i djupet, på väg mot botten. Min sabel.
Jag kastade mig neråt samtidigt som Lamer och jag simmade det snabbaste jag kunde mot botten. Hon började komma före mig och jag började få panik. Men ännu en gång grabbade jag tag i hennes hår, fast nu drog jag henne bakåt så att hon hamnade bakom mig. Samtidigt passade jag på att snärta till henne med fenan. Jag dök neråt och simmade lika snabbt som förut och lyckades ta tag i sabeln. Jag höjde den och vände mig om. Nu skulle jag göra slut på Lamer, en gång för alla. Men så kom jag på att en sabel inte kan kastas under vatten. Jag svor till. Jag kunde inte använda den! Jag var absolut inte duktig på att fäktas och att kasta gick inte. Såvida inte…
Jag lät Lamer komma så närma mig att hon nästan nuddade mig innan jag sköt iväg uppåt i vattnet. Som väntat följde hon efter, och jag kände ett kraftigt ryck i stjärtfenan men svarade med en dask med den tillbaks. Tack och lov hade jag inte så långt hår att det räckte ända ner till stjärtfenan så hon kunde ta tag i det. Jag såg hur det ljusnade där uppe och ytan började bli tydlig. Jag spräckte vattenytan och drog ett djupt andetag när jag kom upp trots att jag fått utmärkt med luft även där nere i vattnet. Lamer dök upp några meter ifrån mig.
”Och vad ska Havets Malvina hitta på nu då?” Frågade hon föraktfullt. ”Du kommer aldrig att kunna komma åt mig!” Vreden blossade i mig.
”Vi får väl se!” sa jag och höjde sabeln, siktade och kastade.
Lamer såg ytterst förvånad ut när hon förstod att jag segrat och att hon snart skulle dö.
”Att kasta sabel nere i vattnet går inte, men uppe i luften är det inga problem”, sa jag och hon gav mig ett sista hatiskt ögonkast innan hon sjönk ner mot botten och mot havets djup. Jag hörde jubel bakom mig och såg att hela min besättning tittat på. Havsfolket simmade så fort de kunde bort från Fatima och bort från mig. Jag märkte att jag fått tillbaks mina ben igen och Corian kastade ner en mantel till mig som jag fick ta runt kroppen innan jag började klättra upp för stegen som de hissat ner. Jag gick in i kaptenshytten och bytte om till torra kläder innan jag gick upp på däck igen. Hela besättningen gjorde honnör och Iza kom fram till mig.
”Du är född till att segla över haven och det skall du också fortsätta med.” Det var allt hon sa innan hon klättrade upp på Ryya och lyfte. De flög bort mot Dárya och jag vände mig mot min besättning igen. Nelly kom fram mot mig.
”Jag har ett förslag, kapten. Kan vi segla mot Lysìa? Där finns det hamnar där det ligger handelsskepp i massor. Och handelsskepp betyder guld.” Jag log mot henne.
”Absolut. Och härmed utnämner jag dig till andre kapten. Men det är alltid mina ord som gäller i slutändan.” Det sista riktade jag ut mot besättningen och alla nickade allvarligt.
“Aj aj, kapten!” sa Nelly och log.
”Då sätter vi segel!” ropade jag och männen återgick till sina positioner. Jag ställde mig i fören och upptäckte, när jag tittade ner, ett nät som satt ovanför vattenytan. Jag log lyckligt. I detsamma ställde sig Corian, Daroon och Nelly bredvid mig.
”I mina ögon är du ändå alltid kapten”, sa Nelly och såg på mig.
”I mina ögon är du Röda Nelly”, sa Daroon och jag boxade lekfullt till honom i magen. De andra skrattade.
”I mina ögon är du Malvina, flickan som kom ombord på Svanen utan att veta någonting om havet. Och flickan som slutade som piratkapten. Havets Malvina”, sa Corian och jag log mot honom.
”Men det slutar inte nu Corian, nu börjar det”, sa jag och vände åter blicken framåt mot mitt älskade hav.

Jag vet, lite “klassiskt” och tråkigt slut med den där kommentaren, “Det slutar inte nu, nu börjar det” men jag tyckte att den passade in…

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *