Havets sång -18

8 augusti 2007

När jag kom ut på däck var piratflaggan nertagen och landsflaggan var hissad, den var röd med ett svart X över. Ganska tråkig och ful, tyckte jag. I alla fall till skillnad från piratflaggan. Corian befann sig åter uppe i masterna och jag bävade för att tala med honom, jag hade fräst åt honom sist jag pratade med honom och jag tyckte inte om att be om ursäkt. Nelly och Daroon såg jag inte till någonstans. Jag gick upp till styrmannen.
”Vi är framme i Lysìas hamn i natt, i morgon skaffar vi fram mat och sedan seglar vi ut ur hamnen och väntar på skeppet som vi ska plundra.” Han log brett och visade upp en rad med guldtänder. Jag log tillbaks.
Jag tyckte fortfarande inte speciellt mycket om att plundra skepp med oskyldiga passagerare ombord. Men jag var ju tvungen att spela min roll som kapten väl annars… vad var det jag tänkte egentligen? Innan min besättning fått reda på att jag inte var Svarta Nelly hade jag varit tvungen att låtsas gilla att plundra och sänka skepp eftersom den riktiga Svarta Nelly gjorde det. Men nu var jag ju mig själv, Malvina. Då behövde jag väl inte göra något som jag inte gillade? Men om jag skulle ge order om att vi inte skulle plundra mer så skulle besättningen göra uppror mot mig och antagligen så skulle jag bli utmanad på duell av Nelly, och det skulle jag knappast klara av. Det var en ren tur att jag vunnit över henne första gången vi stred. Men vi kanske skulle kunna fortsätta plundra men sluta upp med att döda alla oskyldiga människor? Bara skada dem om det behövdes och istället fösa ihop alla ur den andra besättningen i en ring och hota dem till att stanna där medan andra ur min egen besättning kunde plundra skeppet? Den idén kanske skulle fungera. Jag bestämde mig för att prata om det med Corian.
Så jag började åter klättra upp för de långa repnäten upp till masten, jag tyckte inte om seglen som fladdrade bredvid mig men bet beslutsamt ihop käkarna och fortsatte att klättra. Väl uppe där Corian befann sig klättrade jag ut på själva bommen som han befann sig på.
”Corian?” frågade jag. Han hörde inte. ”Corian?!” Upprepade jag lite högre. Fortfarande ingen reaktion. Visst ja! Kom jag på, jag hade ju fräst åt honom sist vi talades vid. Jag suckade.
”CORIAN!?” Vrålade jag så högt att utkiken uppe i utkikskorgen tittade frågande ner på oss två.
”Ja?!” Frågade Corian och vände sig om mot mig. Ilska syntes i hans ögon blandat med ett sårat uttryck. Jag ryggade tillbaka, han hade aldrig varit arg på mig förut. I alla fall inte så här, han hade varit upprörd, men aldrig arg.
”Jag vill prata med dig”, sa jag och såg lite ynkligt på honom. Han lät sig inte blidkas.
”Prata på du”, svarade han korthugget och fortsatte frenetiskt att knyta ett rep. Jag började tappa humöret.
”Okej, förlåt att jag fräste åt dig sådär förut men jag var på dåligt humör för att jag varit så klumpig och fått seglet på mig för att sedan, till råga på allt, ramlat i vattnet!” Min ton höjdes ju närmare meningens slut den kom. Corian vände upp huvudet och log ett retsamt leende som man ofta brukade se hos Daroon.
”Du är förlåten. Du är förresten riktigt söt när du ber om ursäkt”, sa han och flinade. Jag slöt ögonen och räknade långsamt till tio innan jag öppnade dem igen. Han log fortfarande. Fast denna gång var det mer ett varmt leende än ett retsamt.
”Vad var det du ville tala om?” frågade han sedan i allvarligare ton. För ett ögonblick kom jag inte ihåg vad det var för något jag hade tänkt diskutera med honom men snart mindes jag igen. Jag berättade för honom om mina planer att fortsätta plundra men sluta döda, i största möjliga mån. Hans ansikte lyste upp.
”Det är en jättebra idé! Jag tycker själv inte om att döda men att säga det till besättnigen vore som att kölhala sig själv.” Jag nickade. Han log en sista gång innan han återgick till sitt arbete med att sköta seglen. Jag började klättra ner igen och kom ner utan att någon olycka hänt. Jag skulle ta upp det där med plundrigen och våldet nästa dag, nu hade männen inte tid attt lyssna på mig eftersom det fortfarande blåste så pass mycket att hela deras kontrencation var på skeppet.
Jag gick fram mot fören och klättrade över relingen, sedan hoppade jag ner till nätet som fanns uppspänt där. Jag kunde sitta där i timtal och det var precis vad jag gjorde nu. Jag satt och lutade huvudet mot båtens skrov och blundade. Jag öppnade ögonen endast ibland för att få en skymt av solnedgången och Lysìa som närmade sig. Jag kom plötsligt på att jag aldrig sett efter hur galjonsfiguren såg ut på Fatima och böjde upp huvudet för att se efter.
Ovanför mig satt en drake i trä med vingarna utsträckta, det var Ryya. Och på hennes rygg satt en människa, skickligt ursnidad i trä med så många detaljer att det inte gick att ta fel på vem det föreställde. Det föreställde Fatima. Jag började klättra upp på galjonsdraken. Väl uppe på ryggen på den placerade jag mig bakom Fatima, som var i naturlig storlek och knöt händerna runt hennes mage för att sitta kvar. Ryya var däremot inte gjord i naturlig storlek, träversionen var en förminskad version av henne. Jag lutade huvudet framåt och vilade det på Fatimas axel.
”Jag saknar dig”, viskade jag till trästatyn och slöt ögonen. Plötsligt kände jag att det saknades något. Och sanningen träffade mig som ett hårt slag i magen. Jag öppnade ögonen och det kändes som om hela världen snurrade. Jag började hyperventilera. Leila, Leila, Leila, Leila, Leila, Leila, Leila! Hur kunde jag vara en sån usel syster att jag glömde bort henne?! Jag tog ett hårdare grepp om träfiguren framför mig och förträngde ett skrik, det skulle bara få besättningen att undra vad jag höll på med.
Hur kunde jag bara glömma min lillasyster? Och mina föräldrar också, för den delen! Jag suckade djupt och försökte andas normalt. Till slut kunde jag inte hålla inne med det längre, jag öppnade munnen och skrek ett högt skrik rätt ut. När jag vände mig om mot skeppet stirrade hela besättningen på mig.
”Hade lust”, ropade jag som ursäkt och vände huvudet framåt igen med tårfyllda ögon.
”Jag är den uslaste, hemskaste, dummaste och mest svekfulla syster och dotter som någonsin funnits!” viskade jag med raseri i rösten till mig själv.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *