Havets sång -19

20 augusti 2007

När jag lugnat ner mig efter att jag börjat minnas min familj igen gick jag upp till styrmannen och såg på medan han styrde mot Lysìa som efterhand börjat synas mer och mer i horisonten. Han hade ett sjökort bredvid sig på ett rangligt bord som var fastspikat i däcket. Jag gick fram och såg på det. Fastlandet var en linje som sträckte sig i kanten på vänstra sidan, högt upp låg Stormöarna, Dàrya och Lysìa i en slags triangel. Sedan var det öppet hav på resten av kartan. Bara några små prickar här och var syntes. De förbryllade mig, vad var det? Jag bestämde mig för att fråga styrmannen om det. Han skrockade lite innan han svarade.
”Det är grund och undervattensklippor, kapten.”
Jag nickade och lade märke till att det var många prickar runt inloppet till Lysìas hamn.
”Det måste vara mycket grund och klippor vid Lysìas hamn?” sa jag. Styrmannen nickade.
”Det är det”, bekräftade han. ”Det är lite knepigt att komma in och ur hamnen men jag har åkt där så många gånger att jag känner vattnen som min egen ficka”, sa han och såg lite stolt ut. Jag avundades honom. Jag var kapten på skeppet, men jag kunde inte mycket alls om hur man skötte ett skepp, jag visste inte hur man styrde det, inte hur man avlossade en kanon eller ens hur man hissade segel! Jag suckade, knappt hörbart och bestämde mig för att jag borde ta och göra någonting åt det.
”Skulle du vilja lära mig hur man styr ett skepp? Snälla?” Frågade jag styrmannen. Nog för att jag visste att han inte kunde göra något annat än att svara ja på min fråga, jag var ju kapten, så skadade det ju aldrig att vara lite artig.
”Javisst”, svarade han och flyttade på sig så att jag kunde ta plats vid rodret. Jag ställde mig där och tog tag om den stora ratten. Jag kände hur Fatima drog åt vänster, vågorna kom från höger och slog emot skrovet på den sidan.
”Styr mer åt styrbord, hon drar åt babord”, sa styrmannen och jag såg frågande på honom. Han log lite innan han förklarade. ”På en båt är styrbord höger och babord vänster, aktern är där bak och fören är där fram.” Jag nickade. För och akter visste jag vad det var men babord och styrbord var främmande för mig. Jag kom plötsligt på att jag inte visste vad styrmannen hette. Jag frågade honom.
”Tarque”, svarade han. Jag nickade.
”Vart ska jag styra… Tarque?” frågade jag sedan. Han pekade på landmassan framför mig.
”Du ser det där lilla berget där?” Jag nickade. ”Alldeles nedanför det ligger hamnen. Så styr mot berget du, men inte förrän om ett tag. Vi måste hålla rak kurs en bit till innan vi svänger år babord, annars åker vi på grund. Jag nickade för att visa att jag förstått och styrde koncentrerat skeppet rakt framåt.

Jag styrde ända in till hamnen, dit kom vi sent på natten. Så snart vi förtöjt gick alla in i sina hytter och lade sig. Jag gäspade och gick in i hytten som jag och Corian delade. Han hade för länge sedan fått lämna sin post vid seglen och gått och lagt sig. Jag klädde försiktigt av mig ytterkläderna och kröp ner under täcket. Jag somnade så snart jag lagt huvudet på kudden.
Nästa morgon vaknade jag av måsarnas skrik tidigt på morgonen, Corian var i andra sidan av rummet, böjd över ett sjökort som han noga studerade. Jag gäspade och drog på mig mina kläder. Jag gick fram till honom, han hade inte märkt mig, han var allt för koncentrerad på sjökortet.
”Vad gör du?” frågade jag. Han hoppade till och såg upp på mig för ett ögonblick innan hans blick åter igen föll på det gulnade sjökortet.
”Jag ser efter vart vi skulle kunna segla efter Lysìa, hittills har vi ju bara hållt oss längs med den här korta kustremsan, Stormöarna, Dárya och Lysìa. Jag föreslår att vi seglar söderöver. Ner förbi Stormöarna och över Djupbottnen tills vi kommer fram till några andra stora öar, därav dem här”, sa han och pekade på två stycken stora öar, de såg ut att vara ännu större än Lysìa och Dárya. Jag böjde mig fram för att utläsa den lilla texten som talade om vad öarna hade för namn, Myneza och Amynë.
”Finns det bra hamnar där då så att det finns många skepp att plundra?” frågade jag och han nickade.
”Större hamnar än här”, svarade han. ”Har du förresten talat om för besättningen om ändringarna om våldet än?”
”Nej”, svarade jag och skakade på huvudet. ”Men jag tänkte göra det nu innan vi går och provianterar.

När jag berättade om de nya reglerna om våldet var det många som protesterade, en del skrek förolämpningar, andra muttrade. Jag märkte att Tarque inte var en av dem.
”Alltså”, sa jag med myndig röst för att skapa lite ordning bland besättningen. ”Ni som motsätter er de nya reglerna kan lämna skeppet, och det omedelbart!” Jag såg ilsket ut över dem. Fem stycken lämnade Fatima men jag tyckte inte att det var någon större förlust, de män jag hade kvar i besättningen var väldigt dugliga. Daroon och Nelly grimaserade över de nya reglerna men gjorde inget större väsen av sig.
”Bra, då går vi”, sa jag och vi började gå mot de olika stånd med mat och annat som stod nere vid hamnen. Knappt hade jag börjat gå innan jag blev stoppad av en liten pojke, han såg ut att vara runt tio år. Han såg med förskrämd min upp mot mig och svalde innan han öppnade munnen och avslöjade en mycket ljus röst.
”Är det ni som är kapten på båten?” frågade han och nickade åt Fatima´s håll. Jag nickade. ”Jag undrar om jag skulle kunna få anställning på ert skepp damen, jag kan inte segla men jag lär mig snabbt, det lovar jag, damen!” Han såg med ens lite trotsig ut men jag anade oro bakom de mörkblå ögonen. Jag log.
”Ska inte du vara hemma hos dina föräldrar nu?” frågade jag.
”De… de är döda, damen.” Svarade han med mycket låg röst. ”Jag har ingen släkting kvar i livet, damen.”
Jag blinkade några gånger för att få bort tårarna i ögonen. Den här lille pojken kunde knappt vara tio år och han var föräldralös. Men jag kunde väl ändå inte ta honom ombord på mitt skepp och göra honom till en pirat? Det vore grymt, jag borde lämna honom på ett handelsskepp istället. Men då fanns risken att det skeppet skulle bli attackerat av pirater. Jag såg på honom en lång stund innan jag svarade.
”Du är antagen i besättningen. Vad heter du förresten?” frågade jag mot det nu mycket lättade ansiktet.
”Alec, damen.” svarade han.
”Då så, Alec, du och han där” , jag pekade på en utav besättningsmännen,”kan gå ombord på Fatima så han får visa dig runt.” Alec nickade.
”Ska ske, damen”, sa han och började gå mot besättningsmannen jag pekat ut.
”Och Alec?” sa jag efter honom. Han vände sig om. ”Ombord kallas jag kapten, inte damen.”
Han nickade.
”Visst… kapten”. Jag vände mig åter framåt och började gå mot matstånden. Medan jag lät besättningen köpa det som behövdes för guldet vi plundrat tänkte jag på en tanke som slagit mig medan jag talade med Alec. Tänk om Leila skulle söka jobb på något fartyg? Skulle de ta emot henne, en flicka på blott åtta år? Tänk om hon skulle hamna på ett piratskepp! Leila som pirat? Jag ryste, Leila skulle inte stå ut med allt dödande, det visste jag. Hon var allt för lik Fatima för det.
”Vad funderar du på? Frågade en välbekant röst bakom mig.
”Vad tror du har hänt med Leila, mamma och pappa och Svanen?” frågade jag. Corian såg förvånad ut över frågan men sedan fundersam och något dyster.
”Ingen aning”, antagligen har det klarat sig från pirater, ett skepp i den storleken anfaller man inte om man inte har ett lika stort skepp. Det är ganska ovanligt med fyrmastade skepp, dem är inte lika snabba som en- eller tvåmastade. Fast Fatima är ju en fyrmastad och snabbare än alla andra skepp, men det är ju för att hon har byggts av dvärgar och så är hon antagligen magisk.”
Jag nickade. Han hade förmodligen rätt.
”Kapten”, rösten tillhörde Tarque. Jag vände mig om. ”Vi har köpt alla varor vi behöver, vi går tillbaks till skeppet med dem. Sedan tänkte vi gå till värdshuset här i hamnen.” Jag nickade. Efter alla dagar till sjöss måste de väl få roa sig de också. Corian stannade med mig.
”Vad ska vi göra? Frågade han när jag styrde stegen mot raddan med skeppen som låg förtöjda i hamnen.
”Jag ska se efter om något skepp ser ut att vara värt att plundra.” Blev mitt svar. Vi gick länge i hamnen, det var fullt med människor överallt och trängseln var enorm. Precis när vi var på väg att ge upp, de enda skepp som låg där var några enmastade skonare, så fick vi syn på ett skepp med tre master, det höll på att lastas med kryddor och socker. Dyrbara varor som det gick att sälja dyrt.
”Det skeppet kapar vi och tar sockret och kryddorna och säljer dem i nästa hamn, alltså i någon av hamnarna på Myneza eller Amynë.” sa jag och Corian nickade långsamt och vände sig sedan mot mig.
”Så vi seglar alltså söderöver?” frågade han. Jag nickade.
”Söderöver nästa”, sa jag och sekunden därpå kände jag ett kraftigt ryck i sidan och jag tappade balansen och ramlade omkull. Jag hade dock uppfattat vad som hänt, någon hade ryckt loss min penningpung från bältet.
”Stoppa honom!” skrek jag och flera människor vände sig om men ingen gjorde något. Corian såg länge efter tjuven men följde inte efter, istället hjälpte han mig upp.
”Jag såg vart han tog vägen”, sa han och jag lös upp. Jag hade ingen lust att komma tillbaks till Fatima utan några pengar. Han pekade på en enmastad skonare som låg en bit bort, skeppet var ytterst vanvårdat och jag förstod varför han var i behov av pengar.
”Vi följer efter”, sa jag bestämt och grep Corian i armen men han spjärnade emot.
”Aldrig, jag riskerar inte livet på dig bara för lite pengars skull. Vi har en hel hög med pengar och guld ombord på Fatima.” Han vände tvärt om och började gå mot Fatima, tydligen i tron att jag skulle följa efter honom. Jag knyckte på nacken och fortsatte framåt genom trängseln mot båten där tjuven gått ombord. Jag skulle ha tillbaks mina pengar!
Efter att ha trampat på många tår och blivit trampad tillbaks på tårna var jag äntligen framme vid skonaren. Mannen som tagit mina pengar gick visslande ner för landgången från båten och försvann in i trängseln igen. Jag spanade uppåt skeppet men kunde inte upptäcka några fler ombord så jag smög försiktigt ombord. Jag drog min sabel och gick oupphörligt spanande till höger och vänster om det kunde tänkas komma fram några andra män, fullkomligt medveten om att de skulle övermanna mig på mindre än en minut eftersom jag var totalt oduglig på att fäktas.
Jag gissade att han lagt in guldet i kaptenshytten så jag gick den korta biten fram till dörren. Jag drog min sabel och slog sedan upp dörren. Dammet yrde av den häftiga rörelsen och jag hostade till innan jag gick in. Jag spanade in i de skumma vrårna men jag var ensam. Jag sänkte sabeln och gick fram till navigeringsbordet. Mycket riktigt, där låg flera påsar, antagligen fyllda med guld och pengar. Jag kände genast igen min, den största av dem. Men varför bara nöja sig med den? Småleende satte jag fast alla påsar som låg där vid bältet. Jag kikade en extra gång på navigeringsbordet för att se om jag glömt någon påse bland röran av sjökort men det såg inte så ut.
”Vad gör du här inne?” Frågade plötsligt en mörk röst bakom mig.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *