Havets sång -20

31 augusti 2007

Jag drog häftigt efter andan, mannen hade kommit tillbaks. Inom några sekunder hade han gått fram till mig och tryckt upp mig mot väggen.
”Jag ska lära dig att inte stjäla!” väste han vredgat och saliven sprutade ut munnen på honom. Han drog fram sin sabel och lade den mot min hals. Jag såg förskräckt upp på hans ansikte som var mycket smutsigt och ärrat. Plötsligt byttes hans elaka och triumferande min ut mot en smärre skräckslagen min. Han stirrade rätt in i mina ögon i några få sekunder innan han hastigt tog bort sabeln från min hals och backade några steg.
”Havets Malvina!” väste han fram. Han höll upp sabeln som ett skydd framför sig men jag såg att han darrade betänkligt. ”Djävulsögonen!” sa han och spottade på golvet framför mig. ”Kom inte närmare, ta guldet och gå härifrån!” Skrek han så högt att jag hoppade till. Men han tycktes inte lägga märke till det. Djävulsögon? Mina ögon?
”Försvinn!” skrek han igen och jag tog vara på ögonblicket innan han ändrade sig och rusade ut ur hytten, ut på däck och ner för landgången. Jag rusade genom trängseln och knuffade mig fram under förskräckta tillrop från alla jag knuffade. Strax innan jag kom fram till Fatima stannade jag. Det kändes som om det brann en eld i lungorna på mig och jag andades andfått. När jag återhämtat mig tillräckligt efter språngmarshen gick jag ombord på Fatima och möttes av Tarque. Han smålog när han fick syn på mig.
”Om jag vore ni, kapten, skulle jag inte vilja gå in i er hytt just nu. Corian är rasande”, sa han och fortsatte sedan framåt mot fören. Jag suckade och styrde tungt stegen mot kaptenshytten. När jag kom in möttes jag mycket riktigt av en rasande Corian.
”Hur kunde du smita ifrån mig och gå ombord på den där båten?!” skrek han. ”Och spela inte dum, jag förstod nog att du gick dit. Och ser det för den delen”, sa han med en blick på mitt bälte där alla penningpåsarna hängde.
”Corian…” började jag men avbröts.
”Vi har guld så det räcker och blir över! Det skulle inte göra något om vi blev av med en liten penningpåse, dessutom är du kapten! Vem skulle våga klaga?!” Raseri lyste ur hans ögon och bakom det något annat. Kunde det vara… oro?
”Corian lyssna på mig!” bad jag men blev genast avbruten igen.
”Varför måste du alltid utsätta dig för sådana risker Malvina?” Frågade han med bedrövad röst. ”Varför måste du vara så envis?”
”Därför att…” började jag men kunde inte komma på något bra svar. Jag suckade och vände mig bort från honom. ”Förlåt”, sa jag innan jag gick ut ur hytten och upp på däck. Jag gick upp på styrdäcket och i trappen upp möttes jag av en rasande Daroon, det lyste ilska ur de bruna ögonen och åt motsatt håll såg jag Nelly gå, till kroppsspråket även hon rasande. Varför bråkade dem så mycket? Det gjorde visserligen Corian och jag med, men Daroon och Nelly hade bråkat allt oftare på sista tiden. Och så arg som Daroon var nu hade jag aldrig sett honom förut.
Jag gick till mitt favoritställe på båten, i nätet som satt uppspänt i fören. Jag satte mig och lutade huvudet mot Fatima och lät tankarna vandra. Varför hade mannen i kaptenshytten kallat mina ögon för djävulsögon? Var det för att de var så mörka? och hur kunde han veta att jag var Havets Malvina? Var mitt rykte så vida känt? Jag bestämde mig för att ta reda på det. Och hur.

”Jag kan inte fatta att jag gick med på det här!” Väste Daroon när han gick, utklädd till vanlig sjöman istället för pirat, längs hamnvägen som ledde till krogen.
”Jag beordrade dig, jag är din kapten.” Svarade jag enkelt och svängde på peruken jag lätt fått tag i på marknaden i hamnen. ”Dessutom visste jag att du skulle gå med på det. Corian skulle ha vägrat och Nelly såg jag inte till någonstans.”
”Nåja, lite kul kanske det är”, sa han och suckade och ett småleende lekte på hans läppar. Bestämt drog jag upp dörren till krogen och klev in. Oväsendet var öronbedövande men ljudnivån sänktes för ett ögonblick när alla vände sig om för att se vilka det var som kommit in. Tydligen utgjorde vi ingen större sensation för ljudet trappades nästan omedelbart upp igen. Jag styrde tveksamt stegen mot baren och Daroon följde mig hack i häl.
”Jag beställer något”, sa han och försvann iväg i vimlet för att leta reda på bartendern. Jag slog mig ner på en stol och lät blicken vandra runt i lokalen men blev snart avbruten av en sliskig stämma.
”Hej gullet”, sluddrade en man fram och satte sig bredvid mig på en stol. Han log ett brett leende och visade upp några ynka tänder, resten var utslagna. Jag ryggade ofrivilligt tillbaka men främlingen verkade inte märka något.
”H-hej”, sa jag osäkert och spanade efter Daroon någonstans i vimlet. Plötsligt kände jag en hand runt min midja och jag stirrade på mannen. ”Sluta!” sa jag och försökte ta mig ur hans grepp, men han grep bara hårdare om mig.
”Jag skulle låta bli det där om jag var du”, sa en stämma bakom mig och jag andades lättad ut. Daroon! Han gick fram och bände loss mannens grepp och eskorterade utan vidare honom ut från krogen. När han kom tillbaks log han ursäktande mot mig.
”Sånt händer ibland, jag är ledsen. Jag är allt för van att gå tillsammans med Nelly eller besättningen. Hon är mer van vid sådant där och besättningen är ju, som du vet, män.”
”Ingen fara, tur att du kom i tid i alla fall” sa jag och log svagt. Tänk om alla var som mannen som nyss antastat mig, hur skulle jag då få reda på hur vida känt mitt rykte var? Just då hörde jag en stämma som jag kände igen ljuda.
”Och så tittade hon upp, och så såg jag att det var Havets Malvina, djävulsögonen!” sa mannen som jag mött tidigare under dagen. Hans uttalande följdes av en gemensam häftig inandning från åhörarna runt om honom.
”Så jag drog min sabel och beredde mig på strid men hon tog till flykten snabbare än vinden! Hon tog allt mitt guld, men jag är glad så länge hon inte tog mitt liv med de där ögonen.” De andra nickade instämmande.
”Jag har hört att hon mördade en man på Stormöarna bara genom att se på honom med de där ögonen. Och efter att hon gjort det tog hon allt hans guld och tog till och med hans kläder som hon sedan sålde på marknaden!”
Och så följde den ena historien på den andra, alla lika osannolika.
”Djävulens dotter, är precis vad hon är!” sade en av männen och de andra instämde.
”Djävulens dotter!”
Jag reste mig upp och gjorde tecken till Daroon att göra samma sak, det var dags att gå. Jag hade fått reda på det jag ville få reda på. Mitt rykte var känt, mer vida känt än jag anade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *