Havets sång -21

17 september 2007

Som jag väntat möttes jag av en orolig Corian ombord, men inte lika orolig som tidigare under dagen, nu hade jag ju inte varit ensam, utan haft Daroon med mig.
Jag beordrade besättningen att lägga sig, vi skulle lägga ut från hamn nästa morgon. När jag kom in i hytten möttes jag av Corian, han höll i två stycken sablar.
”Du har inte tränat på länge”, sa han och gav mig den ena. Jag tog emot den med en lätt suck. Jag visste att jag var tvungen att bli bättre på att strida för min egen säkerhet, Corian kunde ju inte alltid finnas där för min sida, men det var så fruktansvärt tråkigt. Jag tycktes ju aldrig kunna komma någon vart. Jag ställde mig framför honom och höjde sabeln. Han nickade med huvudet för att visa att han var beredd och jag attackerade, han parerade direkt och svarade med en motattack som jag med stor svårighet lyckades avvärja. Jag försökte attackera igen men han svarade på samma sätt, denna gång lyckades jag inte avvärja hans attack utan tappade svärdet. Jag svor högt.
”Du borde inte lära henne så svåra attacker och försvarsrörelser Corian, lär henne grunderna först.”
Både Corian och jag hoppade till, Daroon stod i dörröppningen. Corian fnös och såg nästan lite surt på Daroon.
”Vad jag kan minnas så gjorde vi faktiskt upp en gång och då var vi lika bra, eller har du blivit bättre nu?” frågade han och spände ögonen i Daroon och höjde sabeln. ”Vi kan göra upp en gång till om du vill?” erbjöd han sig. Jag såg förvånat på honom. Corian brukade inte alls vara så här lättretlig, tvärtom, Daroon var mer retlig än Corian. Även Daroon såg lite chockat på Corian men flinade sedan.
”Nejdå, jag tvivlar inte på en sekund att vi fortfarande är jämbördiga men jag sa bara vad jag tyckte.” han gjorde en nonchalant knyck på nacken och gjorde sig beredd att gå.
”Visst”, hördes Corians uttråkade röst. ”Träna henne du, så får vi väl se vad som händer.”
Både Daroon och jag såg förvånat upp.
”Om det går bra för dig, Malvina?” frågade Corian nu vänd mot mig. han såg inte fientlig ut längre, snarare vänlig. Jag nickade vagt, jag skulle prova vad som helst bara jag kunde fäktas lika bra som männen som stod framför mig.
”Då var det bestämt, följ med mig, Malvina, vi går längst fram i fören. Alla på skeppet sover nu, ingen ser hur dålig deras kapten i själva verket är på att fäktas.”
Jag öppnade munnen för att protestera mot förolämpningen men jag såg att det typiskt retsamma leendet för Daroon lekte på hans läppar så jag struntade i det.

”Kan vi sluta nu?” flämtade jag efter ett två timmar långt träningspass med sabeln. Daroon hade tvingat mig att öva in en attackrörelse och en försvarsrörelse under hela tiden och min arm värkte av att ha gjort samma rörelser hela tiden.
”Så djävulens dotter är visst inte så djävulsk med sabeln?” skrattade Daroon. Jag suckade bistert och spände ögonen i honom.
”Hjälp! Djävulsögonen!” sa han tillgjort och låtsades sjunka ihop och bli helt livlös.
”Jag tycker att den metoden är mycket effektivare än att fäktas, håller du inte med?” sa jag högdraget och började gå därifrån. Han reste sig upp och sprang ikapp mig.
”Jo, om du verkligen hade djävulsögon hade det varit ganska effektivt. Men nu har du inte det utan måste tillbringa två timmar med mig istället och fäktas.”

Jag vaknade nästa morgon av att Corian klev av britsen. När han såg att jag var vaken gav han ifrån sig ett missbelåtet läte.
”Jag försökte att inte väcka dig, men jag är inte så smidig. Förlåt mig”, sa han och såg vänligt på mig. ”Hur gick lektionen igår med Daroon förresten?”
”Det gör ingenting, jag vill ändå styra skeppet ut ur hamnen. Och lektionen gick ganska bra, fast jag fick öva på samma rörelser i två timmar.” Jag gjorde en uttråkad grimas. Corian log tillbaka.
”Han är nog en bättre lärare ändå”, sa Corian och jag såg förvånat upp på honom. Han hade varit extremt retlig igår och varför han var så här vänlig idag var ett mysterium för mig. Men jag brydde mig inte så mycket om det, jag var glad att han inte var sur.
Jag klädde snabbt på mig och gick ut på däck och fann till min förvåning att vi redan börjat segla, vi var utanför hamnen och hade kurs mot norr.
”Malvina”, sa en röst bakom mig. Jag vände mig om, rösten tillhörde Nelly.
”Jag trodde att hon kallades för kapten här ombord”, hördes Daroons spydiga röst till Nelly när han gick förbi oss. Nelly stirrade bistert på hans ryggtavla en stund innan hon åter vände sig mot mig.
”Jag gav order om att vi skulle börja segla ut ur hamnen, vi har fått syn på ett handelsskepp som är väldigt stort, vi tänkte plundra det. Naturligtvis med de nya reglerna.” Sa hon och försökte att låta helt neutral på den sista meningen men misslyckades grovt, hon tyckte inte alls om de nya regler jag satt upp. Jag nickade, efter att vi plundrat skeppet kunde vi alltid vända om och segla åt söder, mot Myneza och Amynë.
Jag gick och ställde mig fram i fören för att kika i kikaren på det skepp vi skulle plundra men det var så långt borta att jag inte kunde urskilja mer än att det var fyrmastat. Men att skeppet var långt bort var knappast något problem, mot kvällningen skulle vi vara ikapp henne.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *