Havets sång -22

25 september 2007

Jag gäspade och såg ut över vågorna som bredde fram sig under och framför mig, jag satt i nätet längst fram på båten. Men vågorna skvätte och vinden blåste ganska ordentligt så snart var jag tvungen att klättra upp på däck igen, annars skulle en av vågorna snart slå upp på mig. och vi började komma ganska nära handelsskeppet, snart skulle det bli strid. Ännu anade de inte oråd, vi hade inte hissat piratflaggan än.
När jag kom upp på däck var den första jag fick syn på Alec. Han såg lite vilsen ut där han stod mitt ibland alla män som laddade kanoner. Jag kom plötsligt på att jag glömt att berätta för Alec att han var ombord på ett piratskepp och inte ett handelsskepp. Jag gick fram till honom.
”Varför laddar ni kanoner? Frågade han. ”Är det pirater där framme?”
Jag suckade. Det här skulle inte bli lätt.
”Nej, du förstår Alec, skeppet där framme är ett handelsskepp. Det är vi som är piraterna”, sa jag och såg på honom för att se hur han skulle reagera. Det tog ett tag för sanningen att sjunka in hos honom. När den gjorde det blev han alldeles blek. Han stirrade på mig med stora, skräckslagna ögon.
”Ta det lugnt Alec, du ska få vara under däck hela tiden och i nästa hamn vi kommer till ska du få gå av och så ska jag ordna så att du hamnar på ett handelsskepp eller hos en fosterfamilj.” Jag kunde knappast jaga iväg mina skuldkänslor med det löftet men det fick mig att känna mig lite bättre till mods i alla fall. Det sista jag ville var att skicka en tioårig pojke in i piratvärlden och döden. Han sa ingenting, han fortsatte bara att se på mig innan han stumt nickade, vände sig om och gick sin väg. I detsamma hördes en knall och Fatima gungade till. Jag vände blicken framåt, vi var nära skeppet nu, så nära att vi borde hissa piratflaggan. Det som smällt var en av förkanonerna, snart skulle de vara inom skotthåll för oss.
”Hissa flaggan!” beordrade jag manskapet och genast togs landsflaggan ner och den vita flaggan med en svart kvinnlig döskalle med en sabel och benknota korsade hissades upp. Jag brydde mig inte om att ta upp kikaren och kika på männen på handelsskeppets ansikten. Jag visste redan att de skulle bli vita, och skräckslagna som alla andra som såg vår flagga.
Istället gick jag mot min hytt och i förbivägen drog jag med mig Daroon in.
”Ett extra träningspass”, sa jag till hans förvånade min. Jag brydde mig inte om att vänta tills han dragit upp sin sabel ur bältet innan jag ställde mig i anfallsställning med min egen sabel dragen. Jag attackerade så snart han också ställt sig i anfallsställning och han parerade direkt.
”Kom ihåg rörelsen jag lärde dig igår!” sa han och parerade min attack. Jag mindes, det gjorde även min arm. Vant, som om jag gjort rörelsen i flera år, och inte två timmar föregående kväll svingade jag sabeln i en båge och precis vid magen på Daroon slutade jag bågen och vinklade istället in sabeln, om jag lyckats genomföra angreppet skulle min sabel trängt in i magen på honom. Men som både han och jag vetat, lyckades jag inte utan han parerade mig med lätthet.
”Den där rörelsen är egentligen till för att fäktas med svärd, inte sablar, det går lite för långsamt för att göra det med sabel. Försök att göra rörelsen lite fortare och gör bågen mindre vid”, sa Daroon och höjde sabeln igen. Jag nickade och gjorde om rörelsen, denna gång lite fortare och med en mindre båge. Även denna gång parerade han, men med en lite mer ansträngd rörelse.
”Bra!” kommenterade han och fortsatte med att attackera mig. Jag lyckades parera hans attack ganska enkelt och trots att jag visste att han inte tog i med sin fulla styrka eller gjorde rörelserna så snabbt som han kunde så kände jag mig lite stolt över mig själv. Ingen kunde påstå att jag inte blivit lite bättre i alla fall sedan jag för första gången höll i en sabel.
Vi tränade till ännu ett kanonskott hördes, jag förstod att vi var nära handelsskeppet nu och vi gick upp på däck. Här rådde febril aktivitet och röster hördes överallt ifrån. Jag skymtade Corian uppe i en av masterna, han var på väg ner samtidigt som Daroon var på väg upp.
Jag såg efter vart handelsskeppet befann sig, strax framför oss, snart bredvid. Jag tyckte att jag kände igen skeppet med det kunde likaväl ha varit inbillning, de flesta skepp var ju ganska lika varandra. Ett svischande ljud hördes när änterhakar kastades över från Fatima till det andra skeppet. Vi var jämsides. Jag höjde handen mot Tarque som i sin tur ropade till besättningen. I samma sekund fylldes luften av knallar och krutrök från kanonerna. Attacken besvarades av handelsskeppet ögonblickligen men deras kanoner var inte lika många.
Corian landade på däcket en bit från mig, noterade jag i ögonvrån, det kunde vara bra om jag blev attackerad. Plötsligt slutade kanonerna att smälla och röken började skingras, nu var det dags att borda skeppet. En man från det andra skeppet svingade sig genom masterna, han hade blont hår som fångade min uppmärksamhet. Han såg ganska kort ut, definitivt inte lika lång som Corian och Daroon. Plötsligt vände den blonde ansiktet mot mig och jag kunde plötsligt inte andas. Det här skeppet var inte ett vanligt fyrmastat handelsskepp, det här var Svanen, ett skepp som jag och Corian lämnat för så länge sedan. Samtidigt som vi blev pirater. Det här skeppet tillhörde en annan värld, ett annat liv som jag lämnat bakom mig. Corians blick mötte min och han, som flyttat sig så att han stod bredvid mig, tog min hand och kramade den hårt. Vad skulle vi göra? Plötsligt gengöd en välbekant och sorgsen stämma luften.
”Malvina?” Sa min mor. ”Vad har hänt med dig? Är det sant som alla säger, att du är Havets Malvina med djävulsögonen?”

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *