Havets sång -23

11 oktober 2007

Vi, Corian och jag, förflyttade oss över från Fatima till Svanen med ett enkelt hopp eftersom skeppen låg så nära varandra. Besättningarna på de båda skeppen hade blivigt tysta och krutröken från kanonerna hade lagt sig. Jag såg stumt ner i däcket när jag ställde mig framför mor, känslor snurrade i mig. I huvudet och runt i hela kroppen. Det kändes som om jag skulle svimma och antagligen såg det ut som så också, för Corian ställde sig bakom mig och höll ett tryggt tag runt mina axlar.
”Jag ville att mina döttrar skulle bli stora och inte leva lika fattigt som vi gjort, men inte på det här sättet Malvina, inte genom att skada andra människor”, sa mor och såg eländigt på mig. Jag såg trevande upp och mötte hennes blick, den var besviken och sorgsen. Men även lycklig, hon hade återsett sin förlorade dotter. Hon började tafatt gå fram mot mig med armarna framåtsträckta. Jag lösgjorde mig från Corian och mötte mor i en omfamning. Jag kände hur tårarna brända bakom ögonlocken. Jag hade hittat min familj igen. När jag öppnade ögonen igen efter omfamningen såg jag att far stod bakom mor, han undvek min blick och såg istället ner i trädäcket.
”Malvina”, sa han tillslut. ”Hur kan du? Hur kan du vara min dotter?! Min dotter ska inte mörda! Min dotter är ingen pirat! Fatima skulle aldrig gjort så! Och inte Coraline eller Leila heller!” Han skrek och jag backade förskräckt. Jag kände hur tårarna steg i ögonen.
”Men alla mina döttrar har försvunnit, likt en förbannelse! Utom du, som återvänder. Den dotter jag minst önskar ska återvända.”
”Tyst!” röt Corian och ställde sig plötsligt emellan min far och mig. ”Du har ingen aning om vad Malvina har gått igenom, du har ingen rätt till att anklaga henne så här!” Corian andades häftigt och stirrade ilsket på min far som lika ilsket stirrade tillbaka.
”Du ska inte säga någonting till mig! Det var du som försvann med Malvina ombord på det där förbannade piratskeppet, det var du som gjorde min dotter till pirat!”
Jag stod inte ut mer.
”Sluta!” skrek jag och vände på klacken och rusade iväg. Jag rusade in under däck ombord på Svanen och sökte med blicken överallt. Vart fanns Leila? Hon skulle inte skrika och vara besviken. Hoppades jag i alla fall. Jag fann vägen till våra gamla hytter och tittade in i först den ena, sen den andra. Båda var tomma.
”Leila?” Viskade jag ut ur tomma luften. Vart fanns hon?
”Malvina!” Det var Corians röst, inte Leilas, till min besvikelse. Jag vände mig om. Han såg både oroligt och förlåtande på mig. ”Jag kan inte hitta Leila”, sa jag och såg mig omkring som om hon skulle dyka upp ur tomma luften. Det gjorde hon inte. Jag kände hur tårarna började tränga fram i ögonen igen. Jag ville bara glömma allting, glömma att mor varit besviken, glömma att far varit arg och glömma bråket mellan Corian och far. Corian gick fram till mig och kramade mig hårt.
”Hon finns nog någonstans, vi går upp och frågar din mor. Din far har klättrat upp i mastkorgen så honom behöver du inte träffa.” Han såg försiktigt på mig. Som om han väntade på min tillåtelse. Jag nickade svagt. Vi gick upp på däck, hand i hand och mor stod fortfarande kvar på samma ställe, fast nu pratade hon med Daroon. Nelly syntes inte till någonstans. Daroon såg upp när vi närmade oss.
”Jag lyckades få piraterna att förstå att de inte fick attackera det här skeppet, de var på god väg när de såg din far skälla ut dig”, viskade Daroon till mig och jag log ett tacksamt leende mot honom innan jag åter vände mig mot mor. Corian, som fortfarande höll min hand, kramade den hårt.
”Vart finns Leila mor?” frågade jag. Hon fick plötsligt ett smärtfyllt uttryck i ansiktet och jag mindes min fars ord. ’Alla mina döttrar har försvunnit, likt en förbannelse!’
Jag drog häftigt efter andan och såg upp på mor.
”Är hon…”, jag kunde inte få fram ordet. ”Är hon…?” försökte jag igen.
”Nej, hon är inte död”, sa mor och jag drog ett lättat andetag. ”Men hon är inte heller kvar ombord. Din far och jag var hemskt rädda sedan du försvann Malvina, vi trodde att det låg en förbannelse över oss. Först flyttar Tawanda till tropikerna, sedan hoppar Coraline av skeppet. Fatima dör och du försvinner med pirater, vi förlorar kontakten med fyra av våra fem döttrar på mycket kort tid. Vi vågade helt enkelt inte ha Leila kvar ute till havs. Så vi lämnade bort henne till en fosterfamilj som lovade att ta hand om henne väl.”
Jag kände mig helt tom.
”Är… är Leila inte här? En… en… fosterfamilj??”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *