Havets sång -24

3 november 2007

Jag kunde inte göra någonting, jag lutade mig bara tungt mot Corian som höll ett fast tag om mina axlar.
”Vart?” frågade jag mor.
”På land, över bergskedjan Kyrerna. Nere i lungadalen vid sjön Lill, där, i en stuga lämnade vi henne.” Mor såg ut som om hon kämpade mot någonting smärtsamt, vilket hon antagligen gjorde också. Att förlora varenda en av sina döttrar, på ett eller annat sätt måste vara hemskt. Hon omfamnade mig ännu en gång och när jag såg henne igen hade hon börjat gråta. ”Jag har saknat dig så mycket Malvina”.

Senare på kvällen hade båda skeppen ankrat upp i en liten vik på Lysìa. Änterhakar låg fortfarande uppspänt mellan de båda skeppen och jag hade beordrat besättningen att hålla sig lugna. Vissa gick till och med och pratade med besättningen på Svanen. Mor hade fått ytterligare ett gråtanfall när hon sett vad mitt skepp hette. Sent på kvällen satt mor och jag ombord på Fatima i kaptenshytten och pratade. Corian var ombord på Svanen för att återse sina vänner.
”Vad har hänt medan du har varit ombord på piratskeppet Malvina? Hur blev du kapten? Jag har hört rykten men jag vet inte om de är sanna. Jag hört historier om en viss ’Lamer’, vem är det? Och vissa ur besättningen har pratat om ’Svarta Nelly’ och ’Havets Malvina’, som jag antar är du. Och så har jag hört talas om ’Djävulsögonen’. Berätta för mig Malvina, vad har hänt?” Bad mor och jag drog ett djupt andetag innan jag började berätta.
”Det har hänt för mycket för att jag ska kunna berätta allt i detalj, men jag har bland annat infört en ny regel ombord på skeppet. Vi ska plundra skepp, men helst inte sänka dem och inte döda besättningarna ombord på skeppen. Och jag blev kapten, mot min vilja. Männen på Fatima trodde att jag var Svarta Nelly, du har inte sett henne, men hon är jättelik mig. Svarta Nelly var kapten och då blev jag också omedelbart kapten när jag låtsades vara henne. Jag avslöjades senare av Nelly men vann över henne i en strid, så jag fortsatte att vara kapten. Men då under mitt riktiga namn, Malvina. Det var då jag fick reda på att Lamer var ute efter mig, hon är en sjöjungfru som kan beskrivas som en sjöhäxa. Hon och sitt vattenfolk kom i strid men mig och besättningen och vi vann. Djävulsögonen är tydligen mina ögon, det sägs att jag kan döda med dem, men det är enbart struntprat.” Jag drog djupt efter andan. ”Det är i stora drag ungefär vad som hänt mig. Dessutom så har jag träffat Izamelia Sílfverklinga, hon som räddade landet från sjukan! Det var hon som byggde Fatima åt mig, hon och hennes dvärgvänner”, sa jag upphetsat och mor spärrade upp ögonen.
”Izamelia Sílfverklinga? Den Izamelia Sílfverklinga?”
”Ja! Hon hjälpte oss också i striden mot Lamer.”
Mor ljusnade upp lite när hon hörde att jag inte bara umgåtts med pirater. Jag gäspade stort och insåg att jag borde lägga mig och sova. Jag hade inte märkt hur fruktansvärt trött jag var.
”Och förresten Malvina”, sa mor och vände sig om i dörren efter vi sagt god natt. ”Corian är en fin pojke, ni är ett bra par”. Hon log lite åt mina illröda kinder innan hon stängde dörren bakom sig. Jag satt länge på hyttgolvet och bara försökte ta in hela dagen, jag var helt tom i huvudet samtidigt som det var proppfullt med tankar, några tog större plats än de andra. Jag hade mött mina föräldrar igen. Far avskydde mig. Men mor var på min sida. Hon tyckte om Corian. Vad hade hänt mer? Leila var borta.
Till slut reste jag mig och gick ut på däck. Jag ställde mig längst fram i fören, nattluften var ganska kylig trots att det normalt sett brukade vara varmt vid den här tiden på året. Jag hörde avlägsna skratt och falsksång nerifrån både Svanen och Fatima. Besättningarna verkade bli väldigt goda vänner med varandra. Jag suckade och såg ner på havet som låg stilla i den skyddade viken. Jag fattade plötsligt ett beslut. Jag skulle hitta Leila.
”Jag lovar”, viskade jag ner mot de rullande vågorna.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *