Havets sång -25

13 december 2007

Den här delen handlar, som ni kanske ser på ‘rubriken’ här under, om Leila. Ville bara förtydliga det. ^^

Leila

Jag förstod inte vad som hände runt om mig. Jag förlorade alla mina systrar, en efter en. Först hade min äldsta syster, Tawanda, gift sig med en man från tropikerna. Hon hade seglat hemifrån med honom. Sedan hade Coraline, min näst äldsta syster, hoppat av från skeppet Svanen när vi seglade från hamnen. Efter det så dog min tredje äldsta syster, Fatima, i ett svårt fall av sjösjuka. Det var i alla fall vad som sades. Men jag tror inte på det. Min fjärde syster Malvina försvann under en bordning av pirater. Antagligen blev hon dödad och kastad i havet av dem, eller så blev hon tillfångatagen ombord på piratskeppet.

Det var med andra ord inte konstigt att mor och far blev deprimerade och trodde att det vilade en förbannelse över havet. Det hade ju tagit alla deras döttrar. Utom mig. Därför skickade de bort mig så att havet inte skulle ta mig också. Jag avskydde dem för det. Jag sattes iland på fastlandet, där mötte en kvinna mig. Hon tog mig över bergen Kyrerna och ner i lungadalen. Där, bredvid en sjö som jag fick lära mig hette Lill, låg min adoptivfamiljs hus.
Det första jag märkte när jag kom dit var lukten. Det luktade illa och tydligen måste kvinnan ha sett det i mitt ansikte.
”Det finns kor här en bit upp i skogen, i en liten glänta där. Det är dem som luktar”, sa hon och skrattade. Då verkade hon snäll, men min adoptivmor var absolut inte en snäll kvinna, långt ifrån.

De andra som bodde i huset var hennes man, han hade svart hår med enstaka gråa hårstrån och ett förfärligt temperament. De hade även två barn, Celeste och Dann. Celeste var tolv år och Dann var åtta. Själv skulle jag fylla nio mycket snart. Även de två var elaka, på sitt eget sätt. Celeste var högfärdig och stolt och Dann retade mig och knuffade mig titt som tätt.

”Hörru, havsunge! Vad sitter du och drömmer om?”
Den nedlåtande rösten tillhörde Dann. Jag sa ingenting utan satt kvar på stenen och såg ut över sjön. Jag hade stigit upp tidigt och ännu fanns morgondimman kvar över sjön. Jag drömde mig bort till när vi fortfarande bodde i hamnen i vårt lilla hus. Då alla systrar levde och fanns i närheten. Jag märkte att tårar droppade från mitt ansikte. Jag saknade dem, jag saknade dem så det värkte i hjärtat. Plötsligt fick jag en knuff bakifrån så jag tumlade nerför stenen och ramlade ner på backen. Medan jag försökte hämta andan som jag tappat i fallet hörde jag ett rått skratt bakom mig.
”Om du slutade att drömma så mycket skulle sådant där inte hända”, sa en odräglig röst. Den tillhörde Dann, naturligtvis.
”Vänta bara, en dag kommer jag att hämnas”, muttrade jag mellan sammanbitna tänder så lågt att Dann inte hörde. Han struttade iväg med en pinne i handen, svängandes som hos en fin herre. Jag blåste trumpet på min hand som jag skrapat i fallet. Plötsligt slogs dörren till huset upp och Celeste kom utgående.
”Kom nu! Vi ska mjölka korna!” Jag började långsamt gå mot skogen. Jag avskydde att mjölka kor. När jag kommit ikapp Celeste kastade hon en spann till mig. Jag missade den och den rullade iväg ner för slänten ner mot huset. Jag började springa ikapp den och hörde Celeste hånskratta bakom mig. jag bet ihop tänderna för att inte ropa något fult till henne. Jag hade lärt mig många fula ord ombord på Svanen, jag hade lyssnat på sjömännen när de inte trodde jag hörde.

När jag, varm och svettig efter springturen, kom upp till hagen med korna igen hade Celeste redan satt igång att mjölka. Jag gick fram till Tindra, den ko jag tyckte bäst om, och småpratade lite med henne innan jag satte igång att mjölka henne. Efter att alla de sju kreaturen var färdigmjölkade var både min och Celestes spann fulla. Vi gav dem till Dann som konkade ner dem till huset. Celeste och jag gick till hagen som låg bortanför kohagen. Där inne fanns tjuren.
”Nu är det din tur att gå in med hö till honom”, sa Celeste utmanande och jag drog ett djupt andetag. I de två veckor jag bott här hade jag sett Dann och Celeste gått in till tjuren med ett knippe hö. Från början verkade han lugn, men så snart de la ner höknippet till marken blev han rasande och jagade dem ut ur hagen. Vana som de var, sprang de snabbt genom hagen och klättrade smidigt över staketet. Nu var det min tur att lämna hö. Jag tog emot knippet från Celeste och kröp med möda under spjälorna i staketet. Tjuren stod i andra änden av hagen, bortvänd mot mig men jag visste att den iakttog minsta rörelse jag gjorde. När jag kom till hagens mitt, där karet med vatten stod släppte jag höet och vände snabbt om och sprang det snabbaste jag kunde mot staketet. Bakom mig hörde jag hur tjuren kom dundrande, närmare och närmare. Jag var nästan framme vid staketet nu. Jag räckte fram armarna och tog tag om översta ribban. Med stor möda hävde jag mig upp på staketet och skulle precis hoppa ner på andra sidan när jag kände hur någonting vasst susade förbi mitt ben och skrapade upp det rejält. Knuffen jag fick gjorde att jag tappade balansen och jag föll, lyckligtvis på den andra sidan av staketet än tjuren. Det dunkade i öronen och jag andades snabbt och häftigt. Jag låg på marken med näsan neråt och gjorde ingenting för att resa mig upp.
”Duktigt sprunget, men tyvärr inte tillräckligt”, hörde jag Celeste säga. Men hennes röst saknade den där tonen av förakt hon annars brukade använda när hon talade till mig. Jag vände upp huvudet. Celeste räckte ut handen åt mig och jag tog den och hon drog bestämt upp mig. Hon böjde sig ner för att titta på mitt ben.
”Inte så farligt, vi skaffar något att linda om bara”, sa hon. Jag blinkade bort några tårar, farligt eller inte, ont gjorde det i alla fall. Men jag tänkte inte gråta inför Celeste, aldrig! Jag försökte stötta mig mot benet och det gick någorlunda bra. Celeste hade redan börjat gått ner mot stugan och jag haltade efter så fort jag kunde. När jag kom ner såg jag hur Celeste pratade med Dann och han sprang iväg men kom strax tillbaks med en trasa att linda om mitt ben.
”Sätt dig på stenen”, kommenderade Celeste. Jag gjorde som hon sa och hon började undersöka mitt ben. Hon tvättade det med tvål och vatten i ett fat som Dann hämtade och jag bet ihop tänderna för att inte kvida högt, det sved fruktansvärt. Några tårar trängde sig fram ur ögonvrån men jag drog ilsket bort dem med baksidan av handen. Dann såg det men inga spydiga kommentarer kom ur hans mun. Istället såg hans intensivt blå ögon nästan oroliga ut.

Jag fick ledigt från mina sysslor resten av dagen, och jag började undra om Celeste och Dann vunnit lite respekt för mig när jag sprang in till tjuren. Jag satt på stenen och såg ut över sjön största delen av tiden, då och då hoppade fiskar och gjorde ringar på vattnet. Annars var det nästan helt tyst, fåglarna hade börjat försvinna eftersom det började gå mot höst. Dann och Celeste som annars hade en benägenhet att vara mycket högljudda, i synnerhet Dann, var inomhus och städade. Deras mor, Desirée och hennes man var borta och arbetade på åkern en bit upp i skogen, åt motsatt håll från där korna befann sig. Jag gäspade stort, och hasade ner på marken och lutade mig mot stenen. Jag blev dåsigare och dåsigare och snart slöt jag ögonen och sov djupt.
”Vakna!” Hörde jag en röst säga och någon ruskade mig omilt. Jag öppnade förvirrat ögonen och glömde för ett ögonblick bort vart jag var. Men sedan såg jag upp i ett par blå ögon och mindes vart jag befann mig. ”Vi ska äta kvällsmat nu”, var allt han sa innan han vände och gick in i stugan igen. Jag gäspade och reste mig sedan på stela ben innan jag gick in. Kvällsmaten var enkel, en tunn soppa och jag kände hur hungrig jag var. Jag hade inte ätit något på hela dagen förutom en torr bit bröd tidigare på morgonen. Jag hade precis ätit upp när ett dovt muller hördes. Jag kände en hård klump knyta sig i magen. Åska. Åska betydde storm, jag avskydde stormar! Under en storm hade Fatima blivit sjuk och sedan hade hon dött. Jag andades tungt och Dann och Celeste såg lite oroliga ut de också.

Stormen höll på hela kvällen och jag låg i min säng och hörde mullren avlösa varandra. Jag höll ögonen hårt slutna, ville inte se ljusen av blixtarna som ideligen klöv himlen. Celeste och Dann hade tidigare under kvällen försökt lugna mig med att blixten inte slog ned i dalen utan i bergen men jag lyssnade inte på dem. Alla mina systrar var borta, kanske var det min tur nu. Jag kände hur törstig jag var och öppnade försiktigt ögonen. Jag smög ut i köket och hällde upp lite vatten i en kopp som jag snabbt drack upp. Jag skyndade mig tillbaks till sängen med halvt ihopknipna ögon. Plötsligt syntes ett vitt sken i rummet för någon sekund och ett muller, så högt att marken vibrerade, hördes. Jag skrek. Även Dann och Celeste, som också legat halvvakna skrek. Dann hoppade upp ur sängen och sprang till ytterdörren och tittade ut.
”Ladan brinner!” skrek han och även Celeste och jag sprang till dörren. Mycket riktigt, hela ladan stod i ljusan låga. Det var höet som brann så kraftigt.
”Vad ska vi göra?!” frågade jag oroligt och rösten skar sig i panik.
”Fly!” kom svaret från Dann och han och Celeste roffade åt sig varsin filt och hämtade familjens enda lilla penningpåse med mynt. Jag följde deras exempel och tog en filt jag med. Sedan sprang vi ut ur huset och bort längs stranden. Vad skulle deras föräldrar säga när de kom tillbaks morgonen därpå? När de hittade ladan nerbrunnen, och i värsta fall, även hela huset bränt till grunden. Jag snubblade på de våta stenarna som stranden börjat övergå till och jag började märka av att det fortfarande var storm. Blixtarna lyste upp himlen och mullren hördes, men lite mer avlägset nu. Men regnet öste ner och snart var både vi och filtarna genomblöta.
”Här stannar vi”, sa plötsligt Celeste när hon tyckte att vi kommit på bra och säkert avstånd från stugan. Hon och Dann lade sig ner i en skreva mellan två stora stenblock. De vinkade åt mig att också lägga sig där och jag följde deras exempel.
”Ska vi inte hämta mamma och pappa?” frågade Dann Celeste.
”Nej, stigen till åkern och lillstugan går ju precis bakom ladan. Vi kan inte. Dessutom släpper jag inte iväg dig ensam i skogen när det är mörkt. Kanske kommer skogsrået och rövar bort dig då.”
Dann andades förfärat in och drog sin filt hårdare runt sig. Det var första gången jag sett honom rädd under hela tiden jag varit här.
”Vem är skogsrået?” frågade jag. Sjöjungfrur hade jag hört talas om, men vad var ett skogsrå? De båda andra stirrade på mig som om jag inte var klok.
”Vet du inte vem skogsrået är?” utbrast Dann. Jag skakade på huvudet.
”Hon är ett skogens väsen, ett väsen som står i förbund med djävulen. Hon har rygg som en ruttnande trädstam och hy som mossan, hennes ögon är svarta av ondska.” Sa Celeste och såg genomträngande med sina gröna ögon på mig.
”Hennes naglar är som klor, och när man hamnat i de klorna kommer man aldrig loss igen!” Fortsatte Dann. ”Hon rövar bort barn och förtrollar män att följa med henne bort, långt ut i skogen. Barnen ger hon till bäckahästen som tar dem med ner i forsen.”
Jag såg förfärat på dem. Existerade det verkligen så onda ting? Jag gjorde som Dann och drog filten hårdare runt mig innan jag lade ner huvudet mot det hårda underlaget. Snart sov både Celeste och Dann djupt. Jag gäspade stort en gång innan även jag slöt ögonen. I morgon fick vi ta itu med ladan och deras föräldrar.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *