Havets sång -26

21 januari 2008

Morgonen efter jag pratat med mor lade Fatima loss ur hamnen tillsammans med Svanen, båda åt olika håll. Svanen skulle likaså som Fatima först planerat till Amynë. Fatima för sin del skulle gå till en hamnstad inte så långt därifrån. Sedan skulle jag, Corian och kanske någon av Nelly och Daroon gå för att hämta Leila. Kanske skulle båda två följa med men det var inte särskilt troligt, de båda var fortfarande ovänner av någon okänd anledning. För att förströ tiden litegrand gick jag upp till Tarque vid rodret men fann att även Alec stod där, vid rodret. Båda såg upp när jag kom men återgick snart till det de tidigare hållit på med.
”Stadigt grepp om ratten, det ger en stadig kurs.” Sa Tarque och rättade till Alecs grepp. Alec såg djupt koncentrerad ut och jag förstod att han tog åt sig allt Tarque sade. Jag log lite och gick fram mot fören igen. Där hittande jag Daroon som stod lutad mot relingen. Av hans kroppshållning att döma var han ganska nedåt idag.
”Hej där”, sa jag och han hoppade förskräckt till.
”Hej”, sa han. ”Du skrämde mig.” Han såg ner i relingen och sa inte mer. Sedan vände han tvärt på klacken och gick mot kaptenshytterna. Jag såg förvånat efter honom, han hade aldrig varit avböjande förut när det gällde att prata. Jag ryckte uppgivet på axlarna, jag som tänkt be honom om fäktningslektioner. Fast jag kunde ju alltid be Corian, även om han inte riktigt var lika bra att lära ut som Daroon. Jag såg uppåt och spanade efter honom i någon av masterna, det var oftast där han satt. Så även nu. Jag började klättra upp i stormasten. Det var jobbigt, eftersom Corian satt nästan högst upp och höll på att surra om ett rep.
”Hej!” sa jag och han såg överraskat upp.
”Hej! Du skrämde mig”, sa han och jag suckade.
”Jag skrämmer visst alla idag.”
När han såg förvirrad ut skrattade jag bara.
”Har du lust att ha en lektion i fäktning med mig?” frågade jag och Corian nickade samtidigt som han fäste repet med en sista knop.
”Visst, men var det inte Daroon som skulle lära dig?”
”Han har annat för sig”, var allt jag sa eftersom jag inte riktigt visste varför han gått iväg. Corian verkade nöja sig med den förklaringen och började klättra nedåt med mig efter sig. När vi tagit plats i hytten, båda med dragna sablar log han lite snabbt innan han attackerade. Snabbt parerade jag med den rörelse jag lärt mig av Daroon och Corian spärrade förvånat upp ögonen.
”Han lärde dig visst mer på en lektion än jag lärde dig på flera lektioner.”
Jag skakade på huvudet.
”Han lärde mig bara en attackrörelse och en försvarsrörelse, inget mer”, sa jag och använde i samma stund attackrörelsen.
”Då ska jag visa dig två till då”, sa Corian välvilligt och visade mig två nya rörelser som han, likt Daroon, lät mig träna på, igen och igen och igen. Snart värkte min arm och jag var helt utpumpad. Till slut lade jag mig rätt och slätt ner på golvet.
”Nu är jag död”, förkunnade jag och Corian såg retsamt på mig.
”Om besättningen bara visste vilken vekling deras kapten är…”
Jag räckte ut tungan åt honom som svar. Efter ett tag lade han sig bredvid mig på golvet och såg upp i taket.
”Kommer du ihåg när vi för första gången träffades?” frågade han och sneglade på mig. Jag rynkade pannan. Första gången vi träffades? Det kändes som om vi känt varandra i en evighet men när jag tänkte på det så kunde det inte ha varit fullt så länge sedan. Sedan mindes jag stormen och masten som bröts, hur sjuk Fatima blivit och sedan dött. Snabbt tvingade jag bort tankarna på Fatima och tänkte på Corian istället.
”Du räddade mig från den där masten som föll”, sa jag. ”Sa jag någonsin tack för det?”
”Jag vet inte, men det är aldrig försent”, sa han.
”Tack då”, sa jag och böjde mig försiktigt framåt och kysste honom lätt på munnen. Han såg med värme på mig och viskade:
”Ingen orsak, jag har knappast behövt ångra mig.” I detsamma blev vi avbrutna av en man i besättningen som kom in. Han började redan ursäkta sig när han såg Corian och mig tätt intill varandra på golvet.
”Ursäkta kapten, men jag kom för att meddela att vi inte har så långt kvar nu. I gryningen är vi nog framme.” Han backade ut så snabbt igen att jag inte ens hann säga tack för upplysningen. Jag kände mig upplyft, snart skulle jag återse Leila igen. Efter att vi gått hela vägen över bergen, förstås.
”Vilka ska förresten följa med oss och hämta Leila, Malvina?” frågade Corian och jag tänkte genast på problemet Daroon och Nelly.
”Jo, det är så att Daroon och Nelly antagligen ska följa med och då ger jag Tarque ansvaret över skeppet medan vi är borta. Men det oroar mig att ha med både Daroon och Nelly, de är som katt och hund nuförtiden!” sa jag med en suck. Corian såg bekymrad ut.
”Ja, jag har märkt det jag med. Jag förstår inte anledningen till bråket heller, de vägrar säga något om det.”
”Tur att vi inte är som dem”, sa jag och log. ”Åtminstone är jag inte lika aggressiv.” Jag såg högfärdigt på honom. Hans ögon mörknade och hade man inte sett glimten av skämtsamhet hade man trott att han var arg.
”Det där ska du få ångra”, sa han och höjde svärdet igen. Jag suckade trött och höjde min mörbultade arm för att ta emot attacken.

Senare på kvällen lade jag mig tidigt men kunde knappt sova, jag var alltför spänd på morgondagen, då jag skulle stiga iland, och vara iland längre tid än jag någonsin varit sedan vi bodde i hamnen. Jag skulle hämta tillbaka Leila. Efter att ha vänt och vridit på mig i flera minuter lyckades jag flyta in i en orolig sömn som genast stördes av olika drömmar. Plötsligt framträdde en dröm tydligare än alla andra. Jag stod i en skog, en mycket välkänd skog. Framför mig stod Izamelia. Hon såg intensivt på mig med sina kattgula ögon.
”Du har en förrädare ombord. Var aktsam”, var allt hon sa innan drömmen blev otydlig igen och jag sjönk in sömnen djupare och slapp fler drömmar.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *