Havets sång -27

28 februari 2008

När jag vaknade nästa morgon var det första jag tänkte på drömmen med Izamelia. ”Du har en förrädare ombord”, hade hon sagt. Förrädare? Tänkte jag. Vem? Medan jag funderade på det klädde jag på mig och gick ut på däck. Fatima gungade lätt av de små vågorna där hon låg förtöjd i hamnen. Piratflaggan hade för länge sedan hissats ner och hon såg ut som vilket annat skepp som helst. Namnet var inte heller avslöjande, hade vi kommit i Nellys gamla skepp som förlist i en storm, Stormvind, hade vi blivit igenkända på direkten. Men Fatima var inget ovanligt namn, inte ens för en båt och risken att vi skulle bli igenkända var mycket liten. Jag gick för att se efter var Corian höll hus och fann honom i fören, ätandes på ett nyligen införskaffat äpple av besättningsmännen. När vi kom in i hamnarna brukade besättningsmännen förnya förrådet av mat så fort de kunde och grönsaker och frukt brukade köpas in i stora mängder. Annars kunde männen lätt få sjukdomar av bristen på vitaminer när vi var ute till sjöss.
”Det är dags att ge sig av”, sa jag till honom. ”Har du packat något?” frågade jag sedan. Han skakade lätt på huvudet.
”Strax på väg, kapten”.
Efter att alla packat med sig ett knyte med kläder, mat, pengar och andra förnödenheter var vi på väg. Nelly och Daroon gick så långt ifrån varandra som möjligt. Jag tänkte på Nelly som överraskat mig positivt genom att innan vi skulle ge oss iväg, presentera en man för mig.
”Det här är Kail, han ska visa oss vägen över bergen och ner till Lungadalen. För jag antar att du inte hittar dit själv. Inte illa menat.” Hon log prövande mot mig och jag log tillbaka och nickade. En guide skulle nog vara bra, eftersom jag, precis som Nelly sa, inte hittade dit själv.
Vi gick på en grusväg som så småningom skulle leda oss till en stig som gick över bergen, jag hade försökt starta ett samtal med Daroon som gick bredvid mig men han hade bara svarat entonigt och tittar ner i marken hela tiden. Jag vände mig istället till Corian som var på betydligt bättre humör. Nelly för sin del var inne i ett ivrigt samtal med Kail som handlade om skepp. Jag antog att hon sagt att vi var handelsmän och inte pirater.

Efter att vi gått i flera timmar hade jag ont i benen, ombord på Fatima behövde man inte alls gå lika mycket. Jag andades lättat ut när Kail stannade vid foten av ett stort träd och meddelade att vi skulle slå läger för natten. Han pekade i längs grusvägen som nu mer och mer övergått till en stig.
”I morgon är vi nog uppe i bergen”, sa han och log mot mig. Jag log vagt tillbaka. Mina ben var trötta efter att ha gått på en grusväg, hur skulle det då kännas efter att ha gått i bergen?

Efter att ha vridit på mig och inte kunnat somna en längre stund beslöt jag mig för att försöka klättra lite högra upp för att försöka se Fatima som låg förtöjd i hamnen. De andra hade för länge sedan somnat och sov som stockar. Vi hade inte ens en eldvakt, men staden var så nära fortfarande att inga djur vågade sig ner till oss. Staden var dessutom inte stor nog att innehålla så många desperata rövare att de kom och mördade 4 ”sjömän” och deras guide. Jag började klättra upp för en sten så jag skulle komma lite högre upp. Jag förundrades över hur vacker staden var på natten. Allt som syntes var gula ljus som fladdrade till här och var, i hamnen låg en massa båtar men jag kände genast igen Fatima, hon var så mycket ädlare i linjerna än de andra skeppen. Det berodde antagligen på att dvärgar byggt henne, hon var dessutom det snabbaste fyrmastade skeppet man kunde få tag på.

Plötsligt knäcktes en gren bakom mig och något tungt träffade mig i huvudet. Jag kände hur jag föll ihop mot stenen innan allt blev svart.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *