Havets sång -28

9 april 2008

Corian
När jag vaknade på morgonen igen gäspade jag och sträckte på mig. Jag sträckte ut ena armen och väntade mig att känna Malvinas rufsiga hår med handen. Men allt jag kände var bar, kall mark. Jag blinkade några gånger innan jag slog upp ögonen, det var en mulen dag och antagligen skulle det bli regn. Men det brydde jag mig inte om, det jag brydde mig om var att Malvina inte låg där hon lagt sig förgående kväll och att hon inte syntes till i närheten heller. Det började bildas en otäckt klump i magen på mig. Malvina var expert på att råka ut för saker, speciellt eftersom hon dessutom var väldigt hetlevrad och handlade först och tänkte sedan. Jag såg mig omkring, Nelly, Daroon och Kail sov tryggt runt den falnade elden.

Jag började gå uppför stigen som ledde uppåt mot bergen. Kunde hon gått däråt för att se ut över de berg vi sedan skulle över? Jag ökade på stegen och såg ut över klipplandskapet som sträckte ut sig framför mig, här och var bildades små dalar och bergstoppar stack upp lite överallt. Men ingen Malvina syntes till i närheten. Jag såg en stor sten vid sidan av stigen, snabbt klättrade jag upp för den och såg mig omkring. Men allt jag såg var det öde landskapet. Plötsligt fångade en mörk prick på stenen under mig min blick. Jag böjde mig ner, det var en liten pöl av blod. Ursinnet och skräcken vällde upp i mig. Om det här var Malvinas blod, vad hade då hänt? På snabba fötter sprang jag ner till lägret igen.
”Vakna! Malvina är borta!” skrek jag så fort jag kommit ner igen. De andra tre rörde sömnigt på sig. Daroon öppnade ögonen och blinkade några gånger innan han fokuserade blicken på mig.
”Vad?” frågade han sömnigt.
”Malvina! Hon är borta!” skrek jag upp i ansiktet på honom. Han såg bort mot hennes sovplats som var tom.
”Har du sett dig omkring så att hon inte är i närheten?” Frågade han. Jag nickade. Då ändrades minen på Daroon till en hatfylld grimas som jag aldrig sett hos honom tidigare.
”Vi letar”, sa han kort och började samla ihop sina saker.
”Och hur kan vi veta att hon inte bara har gått tillbaks till Fatima eller att hon gett sig av på egen hand mot Lungadalen för att hon längtar så mycket till sin syster?” frågade Nelly med en något föraktfull röst.
”Därför att Malvina aldrig skulle gå tillbaks till Fatima innan hon hittat sin syster, och hon är faktiskt inte så dum att hon ger sig av själv”, svarade Daroon med den snäsigaste rösten han hade. Bråket mellan dem två var fortfarande inte glömt.
”Jag tänker i alla fall först se efter om hon gett sig av ner mot Fatima igen.” sa Nelly föraktfullt. ”Ni kan ju famla omkring här i ödemarkerna om ni vill”.
”Gör det”, svarade jag korthugget, för nu hade även jag blivit trött på hennes föraktfullhet. Kail gjorde ett tafatt försök att följa med oss men Daroon hindrade honom.
”Ge oss karta och kompass, sedan klarar vi oss själva”, sa han och tog emot sakerna som Kail räckte honom. Jag var lite förbryllad, jag hade aldrig sett Daroon så här bestämd ut förr. Han började gå upp mot stigen och jag följde efter.
”Du”, sa jag. Han såg med spänd blick upp på mig. ”Det är något jag måste visa dig”, sa jag och visade honom blodfläcken på stenen. ”Tror du det kan vara rovdjur?” frågade jag tyst och hoppades att jag skulle ha fel.
”Nej”, svarade han. ”De river upp ett större sår och då skulle blodfläckarna synas.”
Klumpen i mitt bröst försvann och jag andades lättat ut. Inga rovdjur i alla fall.
”Då har vi bara två alternativ kvar. Kidnappning eller att hon själv gett sig av. Tyvärr tror jag mest på det första”, sa Daroon sedan och klumpen i bröstet bildades åter. Jag såg bekymrat ner i marken, och upptäckte det.
”Titta!” Utbrast jag och pekade på det lilla föremålet på marken några meter väst om stenen. Det var en falsk rubin som en gång suttit på Malvinas sabel. Både jag och Daroon hade sett den när vi tränat i Malvina i fäktning. Jag plockade upp den.
”Häråt ska vi gå”, sa jag och pekade i västlig riktning. Daroon nickade bara och började gå längs den smala, slingriga stigen som ledde i den riktningen.

Vi följde stigen så långt det gick, därefter följde vi efter kartan och kompassens anvisningar, men vi fann inga spår av Malvina och det var med tungt hjärta jag lade mig att sova under en gran samma kväll.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *