Havets sång -29

4 maj 2008

Jag vaknade med en bultande smärta i huvudet. Jag gjorde ett försök att lyfta armen för att känna efter vad det var men hindrades av tjocka rep. Mina händer var bakbundna liksom mina fötter. Jag öppnade försiktigt ögonen och blinkade några gånger för att få tillbaka skärpan till synen. Men till min förvåning, och förskräckelse, såg jag ingenting. Jag blundade och öppnade ögonen igen, men allt var bara svart. Jag började andas snabbare och kände paniken komma krypandes. Hade jag blivit blind? Jag hörde plötsligt en snarkning nära mig. Jag skärpte öronen till det yttersta, hörseln hade jag i alla fall kvar. Det hördes ett stilla rasslande från löv, men inte speciellt högt. En uggla hoade och ett avlägset brus som från en bäck hördes. Antagligen var det natt, det kändes som så på lätena och det luktade på något sätt natt. Dessutom var det kallare än det normalt brukade vara på dagen. Snarkningarna hördes fortfarande och jag försökte lokalisera vart de kom ifrån. Det verkade som om personen som snarkade låg till höger om mig, en bit bort från mina fötter. Jag försökte lyssna ännu intensivare om jag hörde fler andetag eller snarkningar men hörde inget mer än lövens rasslande. Bra. Jag försökte åla mig så tyst jag kunde mot personen som låg till höger om mig. När jag var så nära att jag kände varm andedräkt blåsa mot benen (jag hade trekvartsbyxor på mig) började jag åla mig nedåt tills mitt ansikte var i höjd med hans, jag utgick från att det var en han eftersom snarkningarna lät mer maskulina än feminina. Hans andedräkt stank och jag fick vända bort huvudet och tvinga ner kväljningarna.

Beslutsamt började jag åla mig ännu närmre honom och började känna med mina bakbundna händer längs med hans bälte, i hopp om att finna en sabel eller något liknande. En stöt av hopp for genom mig när jag stötte mot skaftet av en kniv. Så försiktigt jag kunde drog jag upp den ur skidan och började genast försöka skära av mina rep med hjälp av den. Men det var lättare sagt än gjort, jag hade ingen styrka i greppet och repen var tjocka. Det hela resulterade dessutom i att jag fick ett svidande skärsår på handleden. Jag grimaserade illa innan jag fortsatte med mitt näst intill hopplösa arbete. Men plötsligt fick jag en idé, om jag satte mig med ryggen mot ett träd och pressade mina händer, och således kniven mot trädet skulle jag kanske få mera styrka i greppet. Jag försökte lyssna varifrån löven rasslade mest, men det var hopplöst, de rasslade alla lika mycket. Jag ålade tyst bort från min kidnappare och fortsatte att åla mig fram och försökte känna efter med benen tills jag slog i en trädstam. Efter mycket ålande och tyst svärande kände jag något hårt mot foten. Jag började åla mig fram mot trädet och hasade mig upp i sittande ställning mot stammen. Jag fortsatte med att försöka skära av repen, ett arbete som gick avsevärt mycket lättare nu. Efter några minuters påfrestande arbete för händerna var repen avskurna. Jag drog ett lättat andetag när jag kunde röra armarna fritt igen, även om det värkte i dem efter att varit bakbundna så länge.

Nu gällde det bara att komma härifrån och hem, med livet i behåll. Hur nu än det skulle gå utan syn.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *