Havets sång -30

4 augusti 2008

Jag började gå i motsatt riktning från snarkningarna med händerna utsträckta framför mig, men efter att endast ha gått tre steg snubblade jag över ett uppstickande rot. Jag svor till när jag kände en ilande smärta i foten som fortfarande gick att stödja på, även om det gjorde ont. Men i samma stund som jag ställde mig på fötter igen hördes ett utdraget ylande, inte långt härifrån. Jag stannade som förstenad. Vilddjur var inget jag räknat med, sådana fanns inte på havet eller i staden. Vad skulle jag göra nu? Jag började sakta med försiktiga steg gå tillbaka i riktningen mot snarkningarna, antagligen hade han en eld som brann svagt i närheten som skrämde bort rovdjuren. Jag försökte tänka på var jag lämnat kniven efter jag skurit loss mina rep. Efter en halvtimmes letande fann jag den. Jag kröp sedan försiktigt närmare snarkningarna och letade upp mannens hals. Jag lade knivens flatsida mot den och väntade sedan. När mannen vaknade skulle jag hota att skära halsen av honom om han inte förde mig till Lungadalen.

Det blev en lång väntan och medan jag satt där började det regna ganska kraftigt och något enstaka muller hördes långt borta. Men efter otaliga timmars väntande och stelhet i fötter och ben skars snarkningarna av med en hostattack. Jag tryckte knivens flatsida hårdare mot halsen och hörde ett flämtande, han hade slagit upp ögonen och sett mig.
”Ligg helt stilla”, varnade jag och försökte ändra huvudet så att jag såg på honom, han visste förhoppningsvis inte om att jag var blind.
”Vad vill du?” rösten var knappt mer än en viskning. ”Jag gör vad som helst bara du inte tar av dig bindeln och använder ögonen.”
”Ligg stilla hela tiden till att börja med och berätta sedan för mig vart Lungdalen ligger och… Vad sa du förresten?!” Hans ord sjönk äntligen in. ’Bara du inte tar av dig bindeln?’. Den hand jag hade fri sökte sig upp mot mitt ansikte och ögon, och där ögonen skulle befinna sig fanns nu istället ett tygstycke. Jag drog frenetiskt i det och det gled strax av. Jag såg först ingenting förutom ett vitt ljus och det stack i ögonen. Men snart började det vita ljuset avta och konturer började dyka upp i mitt synfält. Men plötsligt fick jag en hård knuff i bröstet och föll bakåt och tumlade runt på marken. Jag svor till inombords men reste mig snabbt upp och pekade kniven mot honom som jag nu såg tydligt. Ett kraftigt muller hördes ovanför oss och jag kände en klump i magen växa. Stormar med åska var något jag alltid avskytt. Men att visa det var det sista jag tänkte göra i sällskap med honom.
”Rör dig inte ett steg till”, varnade jag. Han frös mitt i en rörelse, han stod med ett svärd som han just plockat upp från backen riktat mot mig, på väg till anfall. Han kisade mot mig och fräste sedan;
”Du är usel på att fäktas! Det sa…!” han avbröt sig abrupt. Jag fnös en, som det skulle föreställa, högfärdig fnysning.
”Hur tror du jag lyckades lura ett helt skepp med besättning att jag var Svarta Nelly om jag inte kunde fäktas?” sa jag med snorkig ton. Hans ögon flackade från sida till sida och han tog ett halvt steg bakåt, ett tydligt tecken på att han var osäker. ”Men visst, säger du att jag är så usel med svärdet, varför inte utmana mig? Vi får väl se vem som går levande ut ur striden.” Jag log ett elakt och självsäkert leende, trots att säker var det sista jag kände mig inombords. Skulle han verkligen utmana mig på duell skulle jag vara så gott som död.
”Ge mig svärdet”, väste jag fram mellan sammanbitna tänder och stirrade på honom med mina ögon. Nästan exakt samtidigt lystes skogen upp och ett fruktansvärt muller omgav oss. Jag hoppade till vid mullret men återgick sedan till att stirra på honom, förhoppningsvis hade han inte sett mitt tecken på rädsla. Det hade han inte. Han uppgav, till mitt stora nöje, ett skrik som lät som en tioårig flickas och kastade ifrån sig svärdet, tvärvände och rusade in bland de omgivande träden. Jag andades lättat ut och satte mig tungt ner på marken. Jag hade undkommit en så gott som säker död, men jag hade ingen aning om vart jag befann mig. Åt vilket håll fanns Corian och de andra? Och åt vilket håll fanns Lungadalen?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *