Havets Skald

20 september 2007

”En sjöjungfru!”
Den ätande besättning tittade upp på styrmannen, först med löje, sedan med fasa, då de insåg att han menat allvar. De reste sig upp som en, rusade till relingen och spanade ut över havet. De hann se henne i bråkdelen av ett ögonblick innan hon försvann bland vågorna.
”Vi är dömda”, viskade Joar ynkligt.
En timme senare var stormen över dem. Ensam fällde vinden masterna och med vågornas hjälp försökte den vältra farkosten. De var hjälplösa mot havets otyglade krafter.
Joar föll samtidigt som skeppet kapsejsade. Skriken, både hans eget och de kvarvarandes, dränktes tillsammans med kropparna de kom ifrån. Han kämpade frenetiskt men strömmarna och mörkret tog honom.
Men bara för ett par ögonblick… ljuset återvände samtidigt som två händer – han trodde åtminstone att det var två händer – började trycka hårt på hans bröstkorg. Han öppnade sakta ena ögat.
Är Döden en fisk? frågade han sig själv innan medvetslösheten tvingade honom ner i mörkret igen.

Nej, Döden är ingen fisk, har aldrig varit och kommer aldrig att bli – det vill säga, så länge han har något att säga till om. Och det har han alltid.
Faktum var att fisken, som Joar såg, var kroppen till händerna som fått hans hjärta att pumpa liv igen. Det var förövrigt inte ens en fisk. Det var Grabach, ett självutnämnt sjötroll, som i mångt och mycket påminde om en människa. Benen var inte mer än skelett med ett par senor, som slutade i ett par ofantliga simfötter. Ansiktet var väldigt likt en fisk, bortsett från mänskliga öron och en mänsklig mun. Någon näsa syntes inte. Kinderna hade ersatts av gälar. På avstånd skulle han kunna, såvida simfötterna var skylda, tas för ett barn i tioårsåldern. Ett väldigt smalt och undernärt barn. För att inte nämna fult.

Joar vaknade efter nästan ett dygns sömn. Alla sinnen hittade sakta hem och han öppnade ögonen för att se sig omkring. För ögonen var det ett okänt ställe han befann sig på, men hans slutledningsförmåga sade honom att det varken var Helvetet eller Himmeln. Det fanns ju trots allt – fortfarande – vatten överallt omkring honom och prästen hade då aldrig sagt ett ord om hav på någon av platserna.
Grabach bodde på en flotte. En ganska robust sådan, som utan tvivel skulle klara av en storm, eller två, utan att behöva nämnvärd hopplappning. Dock så hade flotten med all säkerhet råkat ut för ett par dussin stormar för mycket och såg ut som ett flytande lapptäcke av trä. Lapptäcket hade ett litet fyrkantigt skjul i mitten, som sträckte sig drygt en trutvingbredd upp, och var säkerligen en albatrossvingsbredd långt. Om flotten i sig var illa tilltyglad så var det ingenting jämfört med Grabachs skjul. Joar var säker på att det bröt mot minst två fysiska lagar, och säkert tre logiska. Prästen hade nog hävdat att det bröt mot någon religiös lag därtill.
Joar lutade huvudet bakåt, så att han skulle kunna se in i skjulet. Ansträngningen av rörelsen var minimal då flotten inte var särskilt stor och hur man än skulle lägga en fullvuxen karl på den så var det förutbestämt att minst en ände var tvungen att befinna sig i skjulet. Joar möttes av en besynnerlig syn.
Skjulet – som enligt Grabach givetvis är ett väldigt välbyggt och vackert hus – tycktes inte fylla den funktion Joar hade väntade sig. Det var ett bibliotek. De flesta av böckerna låg staplade i allt annat än stadiga högar, medan andra var upphängda i taket med en tråd, som var misstänksamt likt tvinnat människohår. En viss variation av kvalité rådde i samlingen, vilket, vid närmre eftertanke, Joar ansåg vara fullt normalt för ett bibliotek på ett lapptäcke till flotte. Det var föga normala titlar på allt, noterade han. Böckerna såg ut att ha vanliga personnamn följt av olika siffror ingraverade i bokryggarna. Joar gjorde en ansats till att lösa namngåtan, men hann inte långt innan en än större gåta kravlade sig upp på flotten. Den krävde – stal – hans fulla uppmärksamhet.
”Vad i alla helveten är det?” Han hoppades att Gud, eller åtminstone prästen, fanns i närheten för att svara på frågan.
Joar önskade att han kunde byta sina ögon mot en artighetsfras när han såg vidundrets reaktion. Varelsen stirrade på honom som om han grott ett extra huvud på halsen. Tefatsögonen ändrades inte, så Joar antog att de alltid såg ut på det viset.
”Du skymtade min moder före stormen”, grymtade Grabach, vände sig om och lade fisken, som satt spetsad på ett spjut, i en gryta. ”Och min fader går bland de dina.”
”Din mod––” Vaxljuset tändes i Joars dunkla vrår. Han kväljdes av den formande tanken. ”Gudars skymning! En sjöjungfru och en… en … man…”
Grabach viftade bort det med en simhudshand och började mosa fisken i grytan.
”Du måste äta”, harklade han fram. ”Annars klarar du det inte.”
Joar visste att han var evigt skyldig varelsen, men han kämpade fortfarande med sjöjungfru-människo-tanken. Innan tackorden ens började lämna munnen så försvann varelsen in i skjulet, för att genast återvända med bok och fjäderpenna i hand. Joar skulle precis öppna munnen, men hann, återigen, inte.
”Nu, som tack för att jag räddade dig från havets och min moders hänsynslösa våld, vill jag höra din historia.”

Vad Grabach ville var att höra Joars livshistoria, från födelse till nästan död.
Det gick knaggligt framåt. Maten bestod av mosad fisk i kallt saltvatten, blandat med diverse sjögräs, och hjälpte inte Joars återhämtningskraft nämnvärt. Grabach uppskattade inte att Joar spottade och fräste medan han intog sjötrollets andra favoriträtt.
Det tog lite mer än en dag, med ett par sömnavbrott, för Joar att berätta allt. Grabach skrev hela tiden flitigt med sin fjäderpenna. Om han missade något bad han Joar att vänta. Allt skulle bli nedskrivet, ord för ord. Joar förstod aldrig mening med det hela – hans liv hade ju varit så normalt; jobb på handelsskepp; fru och barn som väntade hemma; ingen spänning alls – men han sade inget. Det var trots allt ett billigt pris för ett liv. Inombords var han dock orolig eftersom inte minsta skymt av land hade visat sig på horisonten. Han ville stå på land, snarast, för att aldrig låta sig själv komma nära ett hav igen.
Det var sent på kvällen när historien avslutades.
En tjock tystnad lade sig mellan dem efter det att Grabach stängt igen boken. Han hade börjat gravera in titeln i bokryggen.

Joar Hedersson – född 1603, död 1627 –
nedtecknat och avslutat av Grabach Sjötrollet

Joar ryckte till. ”V-vad skre-e-v du?” stammade han.
Grabach reste sig från skräddarställning, lade boken prydligt på en bokhög, lyfte upp sitt fiskespjut och visade sina trubbiga tänder i ett leende, som Joar fann allt annat än något gott i.
”Sjöjungfru till mor. Människa till far. Och avkomman har de värsta sidorna av de båda.”
”V-var-f-f-ör skrev du om m-mitt liv?” Joar önskade innerligt att Grabach moder hade tagit honom istället.
Grabachs grin blev bredare, precis som att han hade väntat på frågan.
”Tidsfördriv. Jag sparar på måltiders historia.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *