Hellboy ~ Episod 1 ~ Del 1

15 juli 2007

Hellboy och alla namn, platser, händelser och liknande däri, tillhör Mike Mignola och Dark Horse Comics. Jag äger ingenting av det nedanstående, förutom textarbetet och karaktären Karkadé. Karaktären Gloria tillhör Kim (Alaenoic).

There are things that go bump in the night. They are the ones that bump back.

Episod 1 ~ Vänner

BPRD Högkvarter, Newark, New Jersey, USA.
29 Oktober 2004, 11,42 PM

Stegen ekade nedför Byråns entré, skickade rysningar nedför Glorias rygg och fick henne att skaka. Senare skulle hon klandra sig själv för att det enkla faktumet att vakten var frånvarande inte fick henne att förstå att något var fel. Men visserligen, vad hade det gjort för skillnad om hon sprungit hela vägen ned?
Det tog inte lång tid att gå nedför trapporna, och när hon kom ned övermannades Gloria av en underlig känsla, ett behov att springa. Rummen var tysta, så tysta att hon gav efter för den konstiga viljan och lät golvet passera under sina fötter i farlig hastighet.
Allt var på precis samma sätt som när hon lämnade det, men avstängt på något sätt. De vanliga ljuden fanns inte där. Inte Kadës skratt eller bakgrundssorlet från TV:n. Inte heller de kvävda ljuden från träningsrummet eller prasslandet av vändandet av boksidor.
Lamporna var släckta, och bara det dimmiga ljuset från Abes tank gjorde det möjligt att se, men gav också vardagsrummet en spöklig glöd.
”Hallå?” Glorias egen röst lät svag och gäll i den nedstängda Byrån. ”Kadë? Abe? Hallå, är någon här?” Gloria steg över tröskeln och förväntade sig halvt om halvt ett överfall när hon gick genom dörrkarmen. Men inget kom. Däremot mötte hennes sandal svalt vatten som strömmade över sulan på den enkla skon och nästan upp till fotknölarna.
Glasrutan som vanligtvis skiljde av Abe från resten av världen var sönder. Sprickorna i den gav intrycket av att något kastats mot tanken med fruktansvärd kraft, och flera glasbitar hade fallit ut så att vattnet långsamt och ljudlöst strömmade ned på golvet.
Gloria hade utan att tänka på det ändrat ställning. Hon gick med benen litet böjda, axlarna framvända, beredd att springa eller försvara sig.
”Myers?” fortsatte hon, och började gå längs väggen mot glasrutan till. ”Någon?”
Kylan från glaset mot Glorias axel fick henne att hoppa till och höja händerna innan hon insåg att det bara var vatten som rann nedför hennes arm, och inget farligare än litet glassplitter som stuckit henne.
Med andan i halsen knackade hon på glaset och höjde rösten.
”Abe? Är du där?”
Inget svar. Nu började Gloria se spåren efter en strid. Mer än Abes trasiga tank hade soffan flyttats från sin vanliga plats, och kuddarna hade stökats till. En hade glidit ned på golvet och låg och drog åt sig vatten.
Gloria skulle just lyfta upp kudden när hon fick syn på en mörk skepnad på golvet, under glasrutan.
Det fanns ingen tid att bli rädd eller att anta försvarsställning, för Gloria kände omedelbart igen Kadës kroppsbyggnad och hår; den nya tröjan som hon köpt när de shoppade dagen innan, som hon velat visa för Abe, av en anledning som den unga engelskan inte kom ihåg.
”Kadë!” Hon låg på mage på golvet, med ansiktet vänt mot glasrutan. När Gloria störtade fram började vattnet röra sig, och hennes hjärta hoppade över ett slag när hon såg röda rosor av blod slå upp kring Kadës huvud.
Två djupa andetag, sedan kände Gloria på den yngre kvinnans hals. Pulsen var stark och regelbunden och nacken var inte bruten, inga kotförskjutningar. Hon fortsatte längs ryggraden. Också hel.
När Gloria vände på Kadë hoppade hennes hjärta över ännu ett slag, men den här gången av lättnad. Hon blödde näsblod och hade ett sår vid ena tinningen, men blodrosorna i vattnet kom inte av någon allvarligare skada.
”Kadë?”
Istället för ett svar hördes fotsteg i korridoren, och en trollformel bildades av sig själv på Glorias läppar innan hon kände igen rösten som ropade.
”Hallå? Nån där?”
”Red!” I hallen började Hellboy springa, och i sitt stilla sinne undrade Gloria hur han kunde höra nyanser i hennes röst som inte ens hon själv var medveten om.
När han kom in i rummet stelnade han till så tydligt att Gloria kunde se hur musklerna i hans överarmar spändes, och hur han sjönk ned en liten bit. Ansiktet slöt sig och blev otolkbart som en sten, och han svepte med blicken över rummet innan han kom fram till henne.
”Vad har…” han avbröt sig när han fick syn på den medvetslösa Kadë.
”Hon mår bra, Red”, skyndade sig Gloria att säga när hon kunde se raseriet byggas upp i hans gyllene ögon. Hellboy slappnade av igen.
”Vad har hänt?”
”Ingen aning”, hon flyttade på sig när Hellboy böjde sig ned för att lyfta upp Kadë. ”Det såg ut så här när jag kom.”
Han nickade bara. ”Röj soffan.”
Några sekunder senare låg Kadë på soffan, och Hellboy var ut i köket medan Gloria fick av henne de genomvåta kläderna. Genom den öppna dörren kunde hon höra hur han anropade alla agenter hon kände och flera till, utan att få något svar.
Till sist hördes ljudet av Hellboy som ilsket slog näven i bordet. Det dova dunk:et följdes av ett motvilligt knakande av trä, och sedan ett brak. Ett klirrande som av sönderslaget porslin, som i sin tur följdes av en tung tystnad.
”… skit.” Det var tyst en stund till, och sen höjde Hellboy rösten. ”Är du klar?”
”Ja. Kom in, du.”
Gloria rättade just till en filt över Kadës ben när Hellboy kom in. Han pekade med tummen över axeln och sade, liksom lågt som om han halvt om halvt hoppades att hon inte skulle höra det.
”Vi behöver ett nytt köksbord.”
För ett absurt ögonblick stannade Gloria till och skrattade åt där fem orden. Oron och chocken över att komma till Byrån och finna den i det skick som den nu var i försvann, översvallades av några sekunders skratt.
Det var först när Hellboy stelnade till och skyndade fram till soffan som Gloria insåg att hon inte var den enda som skrattade. Kadës läppar var särade och krökta i ett leende, och när Hellboy satte sig på huk bredvid soffan slog hon upp ögonen.
”Red”, viskade hon, och harklade sig. Rösten återkom. ”Inte fler möbler.”
Hellboy skrattade, men det var ett annorlunda skratt. Ett som han använde mycket sällan, när han och Gloria pratade om något personligt, eller möjligtvis när det som sades berörde honom djupt.
Kadës leende försvann, och hon såg sig om där hon låg, som om hon försökte få en uppfattning om situationen.
”Vad hände?” undrade hon till sist. Gloria sökte efter ord för att beskriva det, men Hellboy bara skakade på huvudet.
”Vi hittade dig och Byrån så här. Minns du ingenting?”
Kadë blev tyst. Hon slöt ögonen i koncentration, och både Hellboy och Gloria väntade tålmodigt. En rynka framträdde mellan Kadës ögonbryn, och under ögonlocken flackade hon med blicken som om hon försökte få syn på något.
Så drog hon häftigt efter andan och spärrade upp ögonen, stirrade ut i luften.
”Abe…” viskningen var lika tydlig som om hon skrikit ut namnet. ”Nej…”
Bredvid Gloria stelnade Hellboy till. Han lutade sig litet framåt och rörde vid Kadës arm, vänligt men bestämt.
”Kadë? Vad hände? Var är Abe?”
Frågan som kunde få ett så ödesdigert svar hängde kvar i luften medan Kadë såg på Hellboy med ögon som fylldes av tårar.
”Med dem…” Hennes röst var sprucken och darrade, och hon slöt ögonen och harklade sig som för att få kontroll över den lika väl som över sig själv. ”Han är med dem. De…” hon suckade och sökte efter ord. “De kom strax efter att du hade gått”, hon nickade åt Hellboys håll. “Det är ju storhelg, så inga andra än vi – jag och Abe – var här. Abe hann aldrig ut ur tanken, och jag fattade inte att det inte var relikerna de var ute efter förrän en av dem tog Abes vattenkrage. Sen vet jag inte riktigt vad som hände, jag tror att jag kastades in i glasrutan och svimmade, men jag är inte riktigt säker.” Hon suckade och stirrade ut i luften som om hon sökte efter något i sitt minne. ”Jag tror att han rörde vid mig…”
Hellboy ryckte till, och var nära att ställa sig upp. Kadë såg på honom och log litet blekt. ”Abe, alltså, inte honom jag slogs mot.” Bredvid Gloria slappnade Hellboy av igen. Han sjönk tillbaka ned på huk och såg på Kadë som fortfarande stirrade ut i luften. ”Han… måste ha överfört någonting. En minnesbild.” Hon satte sig upp och vände sig mot Gloria. ”Du har varit mycket i biblioteket. Har vi inte någon nedteckning av byggnader häromkring? Gamla byggnader?”
Gloria fick tänka efter, men efter en kort stund mindes hon en tjock bok hon sett för nästan en vecka sedan. Bland böckerna om stadens historik, en hylla i hennes armbågshöjd.
”Jo, det ska vi ha. Vänta, så hämtar jag den.”
Kadë nickade och lutade sig tillbaka i soffan. Blodet från såret vid hennes tinning hade nästan torkat helt nu, och rann inte längre.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *