Hellboy ~ Episod 1 ~ Del 3

17 juli 2007

Gloria förvånades över hur snabbt och tyst Hellboy kunde röra sig. Att Kadë var i princip ljudlös var ingen överraskning, men att den över två meter långe Hellboy kunde röra sig lika tyst som en katt förvånade den unga engelskan högeligen.
De satt alla tre på huk bakom en utstickande stenhäll kanske tvåhundra meter bort från herrgården som de sett ut i boken, och Hellboy nickade mot den.
”Är det den?”
Kadë reste sig till hälften och kikade över stenhällens kant i någon sekund innan hon dök tillbaka ned i mörkret.
”Ja”, sade hon, rösten återigen kall och saklig. ”Och det står åtminstone fyra bilar utanför, de måste vara ganska många.”
”Minst sexton, alltså”, konstaterade Hellboy, och vände sig mot de båda kvinnorna. ”Enkel plan. Fort in, fort ut. Vi kan inte ta alla på samma gång, även om jag tvivlar på att de hinner organisera sig. Vi behöver hitta ett sätt att ta oss in, och vi behöver veta var Blue är. Det är allt. Inga hjältedåd.”
Han vände sig mot herrgården igen och Gloria fångade Kadës blick och lutade sig fram så att hon kunde viska utan att Hellboy hörde det.
”Inga hjältedåd. Ska han säga.” Kadë flinade och nickade.
Det var inte så mycket ett ljud som att Gloria kände hur Hellboy reste sig och lämnade dem som fick henne att vända sig om; lagom för att se hans svans försvinna över kanten av stenhällen. Hon skulle precis ropa efter honom när Kadë slog handen för hennes mun och hejdade henne.
”Låt det vara. Gjort är gjort. Hoppas bara att han vet vad han håller på med.”
Det visade det sig att Hellboy gjorde. Han kom tillbaka efter några minuter med ett brett flin.
”De är arton vakter, chefen inkluderad. Blue sitter i ett rum på andra våningen.”
Kadë nickade, och Gloria antog att det inte spelade någon roll varifrån Hellboy fått informationen. I förbifarten noterade hon att de använde sina kodnamn, troligen av gammal vana.
”Är han skadad?” undrade den unga grekiskan, inte oväntat.
”Kroppsligen är det bara blåmärken och skrapsår. Men, Troy, de har drogat honom. För att han inte skulle kunna använda sina psykiska krafter.”
Förändringen i Kadës ansikte var lika plötslig som skrämmande. Hennes ögon mörknade och käken spändes. Händerna knöts och vreden lades över henne lika tydlig som en slöja.
”Hur illa…”
Hellboy skyndade sig att hålla upp handen.
”Inte så att det inte går över. Han är vid medvetande och har kontroll över kroppen, men är litet avtrubbad. Och så snart han försöker sig på att göra något”, Hellboy lyfte händerna till tinningarna och viftade med fingrarna för att simulera psykiska krafter, ”du vet, sådant, framkallar det nervkramper. Hur vet jag inte.”
Kadë nickade långsamt, och det var något i hennes hållning som vittnade om att hon försökte få bukt med en hastigt uppbubblande ilska. Gloria tog tillfället i akt.
”Hur är vakterna utposterade?”
Hellboy var tyst i några sekunder, sedan flög han med handen över huvudet och flinade litet urskuldande.
”Glömde jag att fråga, men följ bara med till informationsdisken så tar vi reda på det.”
Han klättrade än en gång över klipphällen, men viftade den här gången åt Gloria och Kadë att följa med. Gloria fångade den unga grekiskans blick medan de hukande skyndade fram mot huset, och Kadë skakade på huvudet med en förvirrad min.
Hellboy stannade vid ett av uthusen, där ett bastant metallstaket förenade sig med väggen. Vid en ungefär två meter hög järnstolpe satt en man, klädd i militärbyxor och en svart tröja. Marken under honom var lerig, och vittnade om att han kämpat ganska hårt för att ta sig loss, men uppenbarligen utan framgång. Om halsen hade han en annan staketstolpe, virad flera varv så att den höll fast honom ordentligt och såg till att han inte kunde ta sig loss utan att strypa sig själv. Han kunde visserligen andas, men mannens ansikte hade börjat anta en misstänkt rödlila färg.
Hellboy flinade obehärskat när han visade på mannen med högerhanden.
”Informationscentralen”, sade han och satte sig på huk. ”Ruskar man bara den här killen i slipsen litet, så sjunger han som en fågel.”
Gloria visste inte riktigt hur hon skulle reagera – huruvida hon skulle göra som Hellboy och skratta, eller som Kadë och blänga på mannen som om hennes blotta vilja skulle kunna slita honom i tusentals små bitar – så hon bara vägde över på andra foten och sköt ut höften med armarna korsade över bröstet.
”De här två damerna är mina vänner”, förklarade Hellboy och lutade sig framåt så att han tornade upp sig som en hotfull skugga över den hjälplöse vakten. ”De vill gärna veta var dina vänner befinner sig, och de är inte lika snälla som jag om de inte får svar direkt. Förstår du?”
Mannen nickade så gott han kunde med järnstången virad flera varv runt halsen, och tog till orda med underligt raspig röst.
”De flesta har rum på tredje våningen”, började han och försökte räta upp sig en aning. ”I västra flygeln, samma sida av huset som er vän är. Fem har rum på bottenvåningen. Det finns två vakter utanför rummet där er vän är, två vid stora ingången. Inga fler.”
”Vad skulle ni ha honom till?” Kadës röst var så kall att Gloria misstänkte att hon förställde den, men vakten verkade bara chockad av ilskan som fick orden att vibrera.
”Min chef”, ett rosslande andetag följde, och mannen fortsatte att försöka kämpa sig upp i sittande ställning, ”hörde talas om det här stället. Ägaren ska ha varit förmögen, och ha gömt sina skatter i grottorna under huset. Bland annat en ring med en rubin som verkade brinna. Det… det är den vi är ute efter. Så…”
”Varför just ringen?”
”Vet inte”, mannen skakade hjälplöst på huvudet. ”Det sade han aldrig. Den var ovärderlig på något sätt, men mer sade han inte.”
”Och varför behövde ni Abe?”
”Er vän?” Kadë nickade kort. ”Vattenståndet har stigit. Det som en gång var smala passager där en man med möda kunde pressa sig igenom har blivit undervattensskrevor tiotals meter under ytan. För smala för att man skulle kunna ta sig igenom med dykarutrustning. Vi kunde inte använda sonder för att…”
”Nog”, Kadë avbröt med ett ord och en handviftning; mannen tystnade genast. ”Är du säker på att du har nämnt alla vakterna?”
Mannen nickade och lyckades till sist kämpa sig upp så att han kunde andas ordentligt.
Hellboy såg på de båda kvinnorna och nickade kort.
”Då har vi väl ingen anledning att stanna kvar här? Vi oskadliggör vakterna vid entrén och utanför Blues rum, och försöker ta oss ut utan att väcka några andra. Byrån får skicka hit folk imorgon för att rensa upp.” Kadë och Gloria nickade, och Hellboy vände sig mot vakten igen. ”Tack för hjälpen, kompis”, sade han med ett flin och dunkade honom på axeln – med högerhanden – så att han sjönk tillbaka till den obekväma ställning som han kämpat för att ta sig ur.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *