Hellboy ~ Episod 1 ~ Del 5

22 juli 2007

Till sist blev det tyst i korridoren utanför, och det enda som hördes var Kadës och Glorias andetag, samt det svaga porlandet av bubblor i Abes krage.
Efter ytterligare några minuter bröt Kadë tystnaden.
”Jag tror att det är ofarligt att börja röra oss nu”, hon var tyst i någon sekund, och sedan fortsatte hon. ”Vi tar oss dit genom ventilationen, det borde inte vara så svårt. Fay, visade du inte mig någon formel som indikerade vädersträcken?”
”Jo”, Gloria blinkade till och ruskade på huvudet för att dra sig till minnes. Hon påbörjade den korta versen som skulle läsas upp i samband med några enkla gester, men än en gång krängde världen till, och det kändes som om någon plötsligt slagit henne över ryggen med ett duntäcke.
”Fay? Var… var det där du?”
Gloria skakade på huvudet.
”Nej. Det… jag vet inte vad det är… Kände ni det också?”
Abe nickade och Kadë fick fram ett jakande svar.
”Vi har inte tid”, sade hon sedan. ”Vi får helt enkelt lita till våra instinkter och logik.”
Det gick förvånansvärt bra att ta sig genom ventilationen med logikens hjälp. Några gånger gick de fel, men upptäckte det tämligen fort, och tre gånger yrkade Kadë på att de skulle stanna och vila. Hon påstod att det var något med telekinesin som gjort henne trött, men Gloria kunde se hennes oroliga blickar mot Abe som flera gånger vacklade till och sjönk ned på armbågarna där de kröp fram.
Till sist kikade Gloria ut genom ett galler och fick syn på ett rum, inte en korridor. Ett rum där möblerna var övertäckta som ett tydligt tecken på att det inte användes. Mittemot gallret fanns ett fönster, och genom det kunde Gloria se havet.
”Östra flygeln”, suckade hon, lättad och hörde ett lågt skratt bakom sig.
”Äntligen”, mumlade Kadë och kämpade för att kunna se förbi Abe. ”Är det samma sorts galler som sist?”
”Ja”, Gloria nickade, och skruvarna började omedelbart vrida sig ur sina platser.
Aldrig förr hade nog Gloria blivit så lättad av att komma ned i ett dammigt, unket rum. Så snart Kadë satt ned henne sträckte hon på sig och grimaserade när hon kände hur ryggkotorna knakade.
Kadë och Abe följde tätt efter, och Abe sjönk nästan omedelbart ned på golvet. Kadë satte sig bredvid honom och gav honom en häftig kram som han med ett litet leende besvarade. Gloria kände sig litet obekväm när Kadë försiktigt rörde vid en blånad på Abes kind, men hade inte hjärta att säga något. Istället gick hon bort till fönstret och såg ut mellan de tunga gardinerna.
Natten var inte så långt liden att man kunde säga att det hade börjat ljusna, utan mer att det var mindre mörkt. På gårdsplanen utanför urskiljde sig männen som svarta skepnader. Åtminstone sju stycken nu. Och Hellboys stora silhuett stod ingenstans att se.
”Arton minuter”, hördes sedan Kadës röst. ”Tog det inte längre tid att ta oss hit?”
”Nej”, svarade Abe ungefär samtidigt som Gloria vände sig mot dem. ”Det känns som om tiden går långsammare när man gör något som man tycker är tråkigt.”
Kadë skrattade lågt och knuffade till honom med axeln.
”Skönt att du är sig själv, Abe”, sade hon och en underlig mjukhet dolde sig i hennes röst. Inte riktigt så att man kunde sätta fingret på det, men nästan.
Men Abe skakade på huvudet med blicken fäst på golvet.
”Jag kan inte känna av dig…” han kastade en blick på Gloria och lade till. ”Ingen av er. Det… även om jag inte läser era tankar brukar jag alltid kunna känna er närvaro. Så är det med alla. Men nu… jag känner ingenting, och när jag koncentrerar mig…” Han rös. ”Det… det är som att se någons mun röra sig, men inte höra några ord.”
Gloria visste inte vad hon skulle säga, och det gjorde tydligen inte Kadë heller, för hon gav bara ifrån sig ett litet ljud av medlidande. Den unga grekiskan slog ned blicken och lade sin handflata mot Abes på samma sätt som de vanligtvis gjorde med en glasruta mellan sig.
”Men vi är här, Abe. Det går över.”
Han såg bara på henne och log. Inget sades, men det verkade inte behövas. Gloria sade ingenting, men det var tydligare än någonsin att det var något mellan Kadë och Abe. Särskilt som han slöt ögonen efter bara någon minut, och Kadë lade armen om honom och lät honom luta sig mot hennes axel där han satt och slumrade.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *