Hellboy ~ Episod 1 ~ Del 7

25 juli 2007

Den här gången hann Gloria knappt öppna munnen innan världen krängde till. Det svartnade för ett ögonblick, kanske en halv sekund, och när Gloria slog upp ögonen igen låg Abe på golvet, flämtande och spänd som en stålfjäder och hon fann att hon själv satt på knä.
”Vad var…”
Det var tydligt den här gången. De sista gångerna hade Gloria trott att hon gjort något fel, i verserna hon läste upp eller att hennes koncentration inte räckte till – eller till och med att hon med den första formeln med vilken hon slog ut vakterna på verandan hade kört slut på sin energi. Men krängningen i golvet var annorlunda, och hon var inte det minsta yr så snart det släppt. Istället verkad halsen torr och hopklibbad, som om hon andats en hel natt med munnen öppen.
Bakom henne hördes ljudet av Kadë som kom på fötter, och den unga kvinnan skrattade lågt.
”Nu vet jag”, hon räckte fram handen mot Gloria och drog upp henne på fötter. ”Är du okej, Abe?”
”Ja”, han hade hävt sig upp på ena armbågen och satt med fingertopparna på den andra handen tryckta mot tinningen.
Kadës hand på Glorias arm fick den unga engelskan att vända sig om.
”Störning”, sade hon lugnt och stack handen i en av de små fickorna på hennes tunga bälte. ”Det är en störning i luften – troligen koncentrerad till inuti huset – som påverkar dina formler. Men en klumpig och försvagad sådan, så att jag och Abe också känner den.” Hon fick fram vad hon letade efter och räckte fram ett halsband med ett förseglat glasrör som medaljong.
”Vad..?”
”Sand från floden Styx stränder. Du har väl läst om Akilles, inte sant?” Gloria nickade. ”Han blev doppad i floden Styx som spädbarn för att inte vapen skulle bita på honom. Nå, det blir en annan effekt om man använder sanden som vattnet spolat över gång på gång på gång. Den här slår tillbaka de flesta magiska störningar, och den borde hålla undan störningen om du har den på dig.”
Gloria tog emot halsbandet och drog det över huvudet, sedan höll hon på att vända sig tillbaka mot Abe när Kadë rörde vid hennes överarm.
”Gloria, kan… kan du genomföra formeln även om jag är med honom?”
Den här gången blev Gloria inte ens förvånad. Hon övervägde en stund, men konstaterade sedan att Abes namn och hennes gester troligen skulle vara tillräckligt för att magin skulle hållas koncentrerad på honom och nickade.
”Men jag kan inte lova att du inte känner av något.”
Kadë nickade. ”Den risken tar jag.” Hon gick runt Gloria och satte sig på golvet bakom den ännu flämtande Abe, drog honom till sig och lade armarna om honom.
Medan Gloria påbörjade mässandet igen kunde hon som genom en vägg höra hur Kadë viskade till honom.
”… och eftersom det är vakter här utanför måste du vara en ängel och vara helt tyst. Kan du det – för min skull?”
Glorias synfält började krympa och hon kunde inte längre urskilja möbler eller väggar. Abe nickade och han lutade kinden mot en suddig massa som troligen var Kadës hand.
Sedan överröstade hennes egen röst alla ljud, och inte ens om Hellboy vrålat henne i örat skulle Gloria ha hört det.
Det var värme den här gången. En underlig, köttslig värme som Gloria frammanade. Inte en värme som skulle bränna hud eller hår, utan en som skulle bränna bort gifter och få dem att förångas. Hon kunde vagt urskilja hur Abes spända ansiktsuttryck blev en grimas och hur han kämpade emot för att inte vrida sig i Kadës armar.
Hur länge hon mässade och lät den märkliga värmen strömma fram visste inte Gloria; men till sist försvann den av sig själv, som en eld som slocknar när bränslet tar slut, och den unga kvinnans synfält började vidgas igen.
Hon avslutade ritualen på de sätt som hon kunde komma på behövdes och fäste sedan sin uppmärksamhet på Abe och Kadë.
Han hade ögonen hårt slutna, ena handen knuten så hårt att tunna rännilar av blod rann mellan fingrarna. Hade han kunnat gråta var hon säker på att tårar skulle strömmat nedför hans kinder. Men läpparna var sammanpressade. Kadë strök honom försiktigt över huvudet och smekte honom över kinderna med ett underligt, slutet ansiktsuttryck; hon böjde sig fram och viskade.
”Abe? Såja. Det är färdigt nu.”
Han slog upp ögonen och blinkade flera gånger. Gloria hann knappt notera att Abes ögon var mycket blankare än vanligt innan han svepte med handen över dem och torkade bort vad som kunde vara bristfälliga tårar, som om han skämdes över dem.
Sedan föll Abes mun upp, och han stirrade på först Gloria och sedan Kadë som om han aldrig sett dem förrän nu.
”Det… ni…” rösten dog bort men läpparna slutade röra sig och Kadë skrattade.
”Du kan känna oss nu, eller hur?”
Abe nickade och skrattade litet andlöst; såg sig om med drömmande blick, som om han betraktade en omgivning som han aldrig sett förr. Han dröjde kvar några sekunder med Kadës armar om sig, sedan reste sig Abe upp och hjälpte henne på fötter.
”Sex vakter i den här flygeln”, sade han med en röst som vittnade om att den gamle Abe var tillbaka. ”Jag behöver vara litet närmare för att kunna säga exakt var de är, men åtminstone två av dem är över oss. Inga i korridoren utanför.”
Plötsligt skrattade Kadë till, och Gloria såg en glimt av den kvinna hon var när hon inte var på uppdrag. Glad, impulsiv men med litet cynisk humor. Hon slog armarna om den förvånade Abe och gav honom en häftig kram som han besvarade; först tafatt, sedan med en hård omfamning.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *