Hellboy ~ Episod 1 ~ Del 9

11 augusti 2007

”Bra”, Hellboys röst ekade litet mot kökets kakel, ”då skickar ni dit ett team redan i natt. Tack, Mr Manning. Hej.” Klicket av när han lade på telefonluren hördes, och följdes av en djup suck.
Klockan var sex på morgonen och de hade precis kommit hem. Hellboy hade omedelbart gått in i köket för att ringa mannen som numera var chef för Byrån, och Kadë, Gloria och Abe satt bara i soffan, för utmattade för att prata. Kadë och Gloria satt i varsitt hörn, mittemot varandra. Abe hade från början satt sig i mitten, men hade somnat och glidit ned så att Kadë till sist tog honom i famnen och lade armarna löst om hans axlar.
I tystnaden hörde de hur Hellboy drog ut en stol vid det trasiga köksbordet och satte sig, bara för att resa sig igen och sparka till den.
Med ännu en suck kom han ut ur köket, och gick utan ett ord in på sitt rum.
Smällen när Hellboy slog igen sovrumsdörren efter sig fick Abe att röra sig oroligt; men han slappnade av igen när Kadë drog handen över hans kind och hyssade försiktigt.
Gloria gjorde en grimas.
”Du kanske ska prata med honom.”
Kadë skakade på huvudet med slutna ögon. ”Gör det du, så stannar jag med Abe.”
”Du har känt honom längre än jag.”
”Men du når fram bättre.”
Det var något med Hellboys min precis innan de åkte tillbaka till Byrån som faktiskt fick Gloria att tveka. Ett sårat djur blir aggressivt, men vad händer när såret sitter i själen? Den där nyansen i de gyllene ögonen som ingen annan än Gloria tycktes ha lagt märke till lade till något till hela hans person. Som en aura. Sorgsen och i behov av tröst samtidigt som han nästan var skrämmande.
Gloria kastade en sista blick på Kadë. Den unga kvinnan satt frånvarande och drog fingret längs de mörkare mönstren i Abes hud, med ögonen halvslutna och handen – till synes ovetande – sluten om hans. Hennes person utstrålade lättnad och trötthet i en jämnvägande blandning, och Gloria nickade, mest till sig själv. Det var nog bara hon som uppfattat den där nyansen i Hellboys ögon; och då kanske hon också var bäst lämpad att tala med honom.
Kadë såg upp när Gloria nickade, och den unga engelskan sade, lågt för att inte väcka Abe:
”Du har väl rätt. Jag ska prata med honom.”
Kadë slöt ögonen i medhåll och återgick till att följa mönstren i Abes hud med ringfingret.

”HB?” Gloria knackade försiktigt på dörren till Hellboys sovrum och fann att den gled upp. När hon kisade mot mörkret kunde hon se att handtaget hängde löst efter att Hellboy slagit igen dörren.
Han själv satt vid det överbelamrade skrivbordet med huvudet i handen och såg upp när han hörde hennes röst. Underbettet verkade ännu mer markerat av att käkmusklerna var hårt spända, och han sade inget utan såg tillbaka ned i vad han än bläddrade i.
”Red? Får jag komma in.” Än en gång sade han inget, men nickade och lutade sig tillbaka i stolen med en djup suck. När Gloria kom fram till honom sköt han undan ett fotoalbum med en hand som var slarvigt omlindad med hushållspapper.
Alla de halvformade frågor som Gloria tänkt ut på den korta vägen till Hellboys rum försvann när hon märkte att handen lämnade blodspår på bordet, och Hellboy svor till.
”Red, vad… blev du skadad?”
Han såg upp på henne med en min så otolkbar som den någonsin kunde bli; sedan fnös han.
”Ingen fara. En kula snuddade vid mig, men de sköt ungefär lika bra som mullvadar med ögonbindlar.”
Som vanligt nöjde sig inte Gloria med det svaret, utan framhärdade.
”Låt Abe ta en titt på det i alla fall. Han kan väl få avgöra om det inte är någon fara.”
Hellboy skakade på huvudet.
”Nah”, han kastade en blick ut genom dörren som hade glidit upp igen, ”jag vill inte störa honom. Han ser ut att ha det bra som han har det.”
Gloria tvekade.
”Låt mig titta på det, då.”
Hellboy gjorde en grimas, men lindade av pappret. Det var bara ett ytligt sår, en skåra uppslagen av en förbisusande kula, och behövde knappast sys.
Medan Gloria smorde in det redan levrade såret med en örtsalva och plåstrade om det ordentligt satt Hellboy tyst och tittade antingen ned i golvet eller in i vardagsrummet med en underligt smärtfylld blick.
När Gloria till sist var färdig höll hon kvar i hans hand och lutade sig litet framåt för att påkalla hans uppmärksamhet.
”Vad är det, HB?” frågade hon, rakt på sak och strök honom försiktigt över handen med tummen.
Han suckade och slog ned blicken. För en enda gångs skull verkade den buttra attityden vara avlagd till förmån för andra känslor, och när han svarade var det med långsam eftertanke.
”Det… jag vet inte riktigt…” han såg upp med huvudet på sned och betraktade fotoalbumet. Skrivbordslampan speglade sig ovanligt tydligt i de gyllene ögonen när han svarade.
”Det känns som om… som om jag aldrig räcker till…” han suckade och skakade på huvudet. ”Eller nåt, jag vet inte. Min far dog eftersom jag inte var där – jag hade stuckit ut fast jag inte fick. Och nu hände det här med Abe efter att jag bara hade stuckit, det är… Jag borde ha varit här.”
Nu förstod Gloria. Sorgsenheten och smärtan i hans ögon. Känslan som låg som en dimma bakom hans ögon. Det var dåligt samvete, helt enkelt.
Hellboy verkade ha kommit till samma slutsats, för han ruskade på huvudet och flinade litet.
”Jag har bara dåligt samvete, antar jag”, han stirrade ut i tomheten en sekund. ”Svara mig ärligt, Gloria. Om jag hade varit här, hade jag kunnat göra nåt?”
Gloria övervägde en liten stund.
”Troligen. Men nu var du inte det, och det är inte så mycket att göra åt.” Gloria skrattade nästan till när nästa tanke slog henne. ”Och han verkar ju ha det ganska bra, som du sade.”
Hellboy skrattade till.
”Det är något, eller hur?” han nickade mot soffan där Kadë nu slumrade. ”Mellan dem?”
Gloria nickade, och beskrev i korthet händelserna inne i herrgården efter att de hade skiljts åt. När hon var färdig nickade Hellboy, och hans ansiktsuttryck var för en gångs skull fyllt av glädje för en annan.
”Bra”, sade han kort, ”det förtjänar han. Och hon också, för den delen.”
Han reste sig, sträckte på sig och gick bort till sängen. Täcket flög genom rummet och landade på en redan överbelamrad fåtölj. Hellboy själv satte sig i sängen med ryggen mot väggen och gjorde en liten gest mot platsen som fanns bredvid honom, pekade på skrivbordsstolen.
”Sätt dig nånstans där det finns plats.”
Gloria tvekade för en halv sekund, sedan kom hon bort till sängen och kröp upp bredvid Hellboy; på rent infall gav hon honom en kram.
”Men utgången blev ju bra”, mumlade hon medan han lade armen om henne och gav en halv karm tillbaka.
”Du menar Kadë och Abe?” hon visste att han flinade. ”Kanske det.”
Gloria tvekade inför nästa ord. Hon hade diskuterat det massor av gånger med Kadë, men av någon anledning kändes det svårare att säga det till Hellboy.
”Men… det är synd att det ska vara så här”, sade hon till sist. ”Både du och Abe förtjänar så mycket, men istället hålls ni i princip inlåsta här.”
Hellboy skrattade, ett lågt skratt som framställdes där munnen övergår till hals, och när han talade var det med sömndrucken röst.
”Kanske det. Kadë brukar säga att jag har räddat världen så många gånger att jag förtjänar allt som finns i den.” Han gjorde en paus, och medan han drog efter andan eller sökte efter ord eller vad han än gjorde lades en hand över Glorias. Beröringen var så försiktig, så varsam att hon blev förvånad över att det var Hellboy. Han tvekade litet, sedan tog han Glorias hand i sin och kramade den lätt.
”Jag kanske förtjänar hela världen”, han strök med tummen över Glorias handrygg, ”men som det är nu är jag ganska nöjd.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *