Hellboy ~ Episod 1 ~ Epilog

15 augusti 2007

BPRD Högkvarter, Newark, New Jersey, USA. 07,13 PM

”Så de letade reda på herrgården”, sammanfattade Kadë med misstrogen uppsyn där hon satt i nischen vid Abes tank, ”kartlade grottsystemet, gjorde omfattande eftersökningar på allt material som fanns gällande Byrån, undersökte olika incidenter, tog reda på var vi hade vårt högkvarter och vilka medlemmar som fanns, utvecklade en drog som hämmade Abes psykiska krafter, schemalade våra aktiviteter och traditioner, väntade tills en storhelg kom, tog sig in, kidnappade Abe och höll honom fången”, hon gjorde en liten spiral ut åt sidan med pekfingret. ”För en rubinring?” Den unga kvinnan skakade på huvudet. ”Det låter inte vettigt i mina öron.” Hon lutade sig mot tanken och gav Abe – som omärkligt satt sig på golvet på andra sidan glasväggen – en undrande blick. ”Jag vet att de sade något om att rubinen var…” hon såg på Gloria, ”vad var det igen?”
”Att den brann som eld”, fyllde den unga engelskan i.
”Precis. Men ändå. Har vi verkligen inga skrifter över en mycket speciell rubinring? För den måste vara något extraordinärt om någon går igenom så mycket trubbel för att få tag i den. Jag menar: att bryta sig in på en hemlig avdelning av FBI för att få tag i en av medlemmarna.”
Gloria hoppade till när Hellboy slängde ned en enorm trave böcker på soffbordet. Han flinade åt henne och slängde åt henne en gammal skrift med titeln Öfverteckning af uråldriga reliker ock föremål. Själv bläddrade han i Sammanfattning av mayaindianernas heliga objekt.
Kadë vände sig mot Abe med det där ansiktsuttrycket som hon bara visade honom.
”Du skulle leta efter den, sade de. Fick du någon beskrivning?”
Abe nickade. ”Mhm”, sade han jakande och nickade åt Hellboys håll. ”Jag tror att Red är inne på rätt spår. En guldring. Troligen repad av ålder, men utan att ha tappat sin glans. Den skulle bestå av två drakar med tvinnade svansar, och som mellan sina käftar höll en rubin, fylld med eld. Det var så man beskrev den för mig – han läste innantill från ett papper. Sade att det var ett citat från en gammal inkatext som fanns på ett spanskt museum.”
Hellboy nickade åt Gloria.
”Inka”, sade han och petade till böckerna med armbågen så att de gled ned från varandra och spred sig över bordet, ”ska finnas där nånstans.”
Gloria lade varligt ifrån sig skriften hon höll i och började leta bland böckerna. Efter ett ögonblick pekade Kadë.
”På hörnet. Fynd vid Cortez erövring av Sydamerika. Där kanske.”
Gloria började leta. Hon hoppade över alla nedteckningar om smycken och statyer. Blotta faktumet att man letade efter ringen i Nordamerika gjorde det klart att Cortez aldrig fick tag i den, utan att det var skriften som Abe nämnt som de fick leta efter.
”Sidan åttiofyra, Gloria”, sade Abe lugnt, ”jag har läst den där.”
Gloria slog lydigt upp sidan åttiofyra och höll upp boken för att visa den för Abe, som nickade.
”’Man fann också ett antal skriftrullar och lerplattor med skrift som talade om många föremål som aldrig fanns av Erövrarna.’” Vid ordet ”erövrarna” fnös Hellboy.
”Det hade varit inka som var erövrare om de någonsin tog tillbaka landet från Cortez”, muttrade han och skakade på huvudet. ”Fortsätt, Gloria.”
”’Många ockulta objekt har också varit förknippade med inka, såsom stenkistan med de åttahundrafyrtiofyra guldstyckena, pengar betalade för att Cortez skulle skona folket i Sydamerika. Men de hedniska gudarna hade förbannat guldet, och det sades att alla som tog ett mynt från kistan skulle få betala tillbaka för inkas förlust. Både i blod och i pengar.’” Gloria började skumma sidan, och fann längst ned: ”’En av de äldsta skriftrullarna talade om Drakringen, som påstods innefatta de hedniska gudarnas krafter i sin rubin. Man sade att den som ägde ringen skulle skyddas från magi och från andra ockulta händelser, och att om en man med inkablod i ådrorna satte den på sitt finger, skulle han få obegränsad kraft och bli indianernas nye gud, som skulle leda dem i hämnd mot spanjorerna.’”
Gloria lät handen vila på boksidan och vände sig mot Hellboy som nickade.
”Låter vettigt i mina öron. Man skulle inte gå igenom det besväret för en vanlig rubinring, men för att göra sig själv till en gud. Många skulle säga att det var tillräckligt.”
Abe bröt in. ”Mannen som talade med mig. Han påminde om en sydamerikansk indian”, han gjorde en vag gest mot sitt eget ansikte för att påskina att mannens anletsdrag varit indianska. Kadë nickade.
”Då låter det genast vettigare”, sade hon och såg på Hellboy. ”Har Manning rensat ut herrgården nu?”
”Han gjorde det i morse”, svarade denne, ”och de där männen är fängslade för kidnappning och något mer som jag har glömt namnet på. Han har också startat upp ett litet företag med att rensa ur grottorna och se om de kan hitta den där skatten.”
Kadë fnittrade till.
”Det är litet underligt. Vi slåss mot monster dagarna i ända”, sade hon med handen mot hakan, ”och vi är en Byrå för Paranormal Forskning och Försvar – har hand om gamla reliker och en massa annat. Men vi har aldrig fått ge oss ut på en hederlig skattjakt.”
Hellboy skrattade till – sitt säregna skratt som lät mest som en fnysning.
”Det är för att vi är toppagenter”, sade han lugnt med ett litet flin. ”Vi får ta hand om de stora, elaka monstren – och de onda gudarna. De lämnar grävande och rotande i dammiga källare till småfolket.”
Kadë log och lutade sig mot glaset som skiljde henne och Abe åt.
”Jag antar att det är en tröst”, sade hon eftertänksamt och började betrakta sina naglar med handen utsträckt framför sig. Någon minut senare, när alla återgått till vad de än höll på med (förutom Abe som tog tillfället i akt att vara med Kadë) mumlade hon, mest till sig själv. ”Toppagenter…”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *