Hellboy ~ Episod 2 ~ Del 1

22 juni 2008

Det tog inte lång tid att samla ihop det som behövdes från köket inför picknicken, och Gloria tig självmant på sig uppgiften. Medan hon samlade ihop Kadës bakverk, kaffe och liknande började den unga grekiskan att rota i skåpen efter muggar och tallrikar av plast.
Det var när Kadë letade efter en filt som Gloria noterade något underligt i hennes tonfall. Rösterna kom från hallen och den unga engelskan kunde inte se vad Kadë och Abe gjorde, men båda hade en konstig underton i rösten som fick Gloria att stanna till och lyssna.
Det var faktiskt inget märkligt som sades. Kadë flämtade till och det lät som om hon trillade ned från en pall eller något liknande. Det var Abes röst, halvt förskräckt, halvt full i skratt som hördes först.
”Förlåt, skrämde jag dig?” Han avbröt sig för att Kadë skulle hämta andan och sedan smög sig den där undertonen – liksom mjuk, men reserverad – sig in i hans röst. ”Hur gick det?”
Kadë skrattade. ”Ingen fara, Abe”, sade hon på just det där sättet som hon alltid gjorde när hon försäkrade honom om att allt var bra, att han inte behövde oroa sig. ”Men tror du att du når filten däruppe?”
”Mhm.” Det var Abes sätt att säga ”Ja” och sedan var de tysta båda två medan ljuden av hur någon rotade i ett skåp följde. ”Här.”
Nu var det något med Kadës röst, som om hon inte visste om hon skulle skratta eller gråta. Trots att Abe hjälpt henne, trots att de skulle göra något som hon visste och inga uppdrag var trängande just då lät det som om hon, innerst inne, ville gömma sig någonstans och låta tårarna rinna. ”Tack.”

Det var varmt ute. En sådan där höstdag när man nästan tror att tiden går baklänges och det är på väg att bli sommar igen. Visserligen var luften inne i staden fylld av avgaser och buller från bilar, men när det lilla sällskapet lämnade förorterna och kom ut på landet var det varm, höstfuktig luft som strömmade in genom ventilationen och förarhyttens öppna fönster.
Kadë satt och nynnade en ganska underlig sång medan Hellboy körde dem utmed kusten, norrut. Ungefär samtidigt som de körde förbi herrgården där Abe hållits fången – om än bara några timmar – för en och en halv månad sedan, började hon sjunga.
Det var när Abe höjde huvudet och såg på henne som Gloria noterade att Kadë nu formade ord med läpparna och sjöng på riktigt. Det var något i den svajande rytmen och den stigande och fallande melodin som fick Gloria att tänka på havet. Kadës röst var också något underligt att lyssna på. Den var inte riktigt ren, inte vad man skulle kalla en perfekt sångröst; men den var förtrollande. För första gången sedan Gloria och Kadë träffades var det tydligt att hon var en ättling till havsnymfen och gudinnan Thetis. Ljudet av den unga kvinnans röst påminde litet om vatten som rinner över en sandstensstrand, porlar mellan stenarna men samtidigt rasslar när det flyttar om dem.
Gloria kunde inte höra vad hon sjöng. Orden gick inte att urskilja, men när Kadë upptäckte att de såg på henne höjde hon rösten och artikulerade mer.
Först nu insåg Gloria att det inte var på något språk som hon kände igen. Förvåningen måste ha synts i hennes ansikte, för mellan två meningar sade Kadë:
”Grekiska.”
Sedan fortsatte hon att sjunga och vände blicken ut genom envägsspeglarna som utgjorde sopbilens väggar.
Nu, när hon sjöng högre, upptäckte Gloria något annat med Kadës röst. Det som hade låtit som svajande toner och en liten aning falskhet var något annat. Det lät som om Kadë med sin enda mun kunde forma och kontrollera flera stämmor på en och samma gång. Det som sjöng var inte denna enda kvinna, utan en hel kör. Det som låtit som falska toner var egentligen över och understämmor som hon skapade på samma gång.
Och, den andra upptäckten, det som låtit som det väsande otränade sångare ibland får fram, var egentligen ett tydligt brus, som vinden över havet, vinande i ojämnheterna som var vågor.
Kadë, klädd i jeans, top och en midjekort jacka över det tedde sig plötsligt mycket mer exotisk, mer främmande. Hennes blonda hårs olika nyanser verkade synas tydligare, och i ögonen som var vända ut mot bilens vägg och världen bortom den ändrade färg så att det såg ut som om det bodde vågor i hennes iris.
Håret svajade, påminde om sjögräs i lugnt vatten, trots att det var ljust och för något ögonblick såg Kadë väldigt sorgsen ut.
Sedan stannade bilen med ett ryck och bröt förtrollningen.

Det tog dem inte lång tid att hitta en plats att picknicka på. Kusten var klippig, men under stupet fanns övergivna sandstränder, och efter att Kadë sänkt ned dem på en sådan plockade de fram fika och filtar.
Men, som naturen ofta gör, hann de knappt börja innan en stor vattendroppe föll rakt mellan Hellboys ögon. Han blinkade några gånger och tittade upp, bara för att få en till i näsan.
Kadë och Gloria skrattade, och Abe dolde sitt leende med ena handen när Hellboy frustade och fnös, men när vattnet började falla över hela deras picknickplats skrattade de inte lika mycket.
”Typiskt”, muttrade Kadë när de plockade ihop sakerna i en hast, och hon sedan med pannan rynkad i koncentration lyft upp dem allihop till brantens övre platå, där bilen stod.
Knappt hann de in i lastutrymmet innan regnet vräkte ned. Det smattrade och rann över väggarna av envägsspeglar, och man kunde se hur gräs och buskar hukade sig för de nedfallande skurarna.
Efter att de fikat inne i bilen på ett sätt som visserligen hade sin egen charm satt de en stund och övervägde om de skulle åka hem eller inte – och på det viset riskera att hamna i problem på grund av de rasande vattenmassorna, som himlen släppte ut över dem.
”Nej”, sade Gloria till sist, när ingen annan talat, ”vi kan väl vänta ut regnet. Det känns som en sådan där skur som bara varar någon timme, på sin höjd.”
Kadë nickade, och Abe och Hellboy höll med, och de blev kvar i bilen, väntande på att regnet skulle sluta.

Efter bara några minuter öppnade Kadë bakdörrarna, och sval, fuktmättad luft störtade över dem. I några sekunder betraktade hon bara regnet, och sedan – med ett spetsfundigt leende på läpparna – vände sig den unga grekiskan mot dem och sade, föga förvånansvärt:
”Jag kan inte låta bli. Följer någon med ut?”
Hellboy bara tittade på henne och fnös, och Gloria skakade på huvudet, för en gångs skull helt enig med HB. Abe däremot reste sig omedelbart.
Snart var de två ute i regnet. Gloria betraktade dem på avstånd, från bilens torra tillflykt, och såg hur Kadë snurrade runt, runt med utsträckta armar och ansiktet mot himlen, och Abe tittade på, skrattande för sig själv.
Gloria kände sina läppar krökas till ett leende när Kadë slutade snurra och vinglade in i Abe, som fångade upp henne.
Hon kunde inte höra vad de sade, men bara sättet som den unga grekiskan stannade kvar i hans armar några sekunder mer än nödvändigt sade det mesta.
”Det är något, eller hur?”
Gloria hoppade nästan till när hon hörde Hellboys röst, men sedan vände hon sig mot honom. Hans gyllene ögon var fästa på paret som nu stod och pratade och pekade bort mot kanten och havet.
”Men, herregud”, sade han innan Gloria hann svara, ”jag tror att fiskpojken tänker bada.”
”Förvånar mig inte”, Gloria log, ”Det är helt klart något mellan dem, men jag vet inte om de har upptäckt det själva.”

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *