Hellboy ~ Episod 2 ~ Del 2

24 juni 2008

”Ett ögonblick, bara”, sade Kadë och fixerade Abe med blicken. I början hade den unga grekiskan haft väldigt svårt för att fokusera sin telekinesi, men nu på senare tid var det ingen fara. Hon föreställde sig Abes silhuett, lät den smälta samman med den riktige Abe, och lyfte sedan silhuetten uppåt med tankarna – med resultatet att den verklige Abe följde med.
Eftersom silhuetten som Kadë föreställde sig var en del av hennes medvetande, och eftersom silhuetten var sammansmält med Abes kropp, kunde hon helt plötsligt känna, som på avstånd, hur han flämtade, ryckte till och sedan spände sig när hon lät honom sväva ned mot stranden ett tiotal meter nedanför dem.
Nästa sak som Kadë gjorde var betydligt lättare än att flytta på – eller i det här fallet sänka ned – Abe. Hon backade några steg, kurade ihop sig när hon tog sats och sprang sedan mot kanten för att kasta sig ut i luften. Under sig hörde hon Abe skrika till.
Eftersom Kadë hela tiden var medveten om sin egen kropp behövde hon inte föreställa sig något annat än att hon lyftes upp och svävade ned mot stranden med regndropparna smattrande mot ryggen, och så hände det.
När den unga grekiskan återigen kände fast mark under fötterna stod hon ansikte mot ansikte med Abe, som var betydligt blekare än vanligt, och hon skrattade till och rörde vid hans huvud.
”Borde du inte vara van vid det här laget?” frågade hon leende, med en litet självmedveten attityd, trots att hennes hjärta plötsligt slog ett dubbelslag när hon insåg att han hade blivit rädd för hennes skull.
Abe nickade och såg ned i marken någon sekund.
”Jo, det borde jag väl. Men jag var inte beredd på det.”
Han såg så förlägen ut att Kadë impulskramade honom.
”Ingen fara. Jag vet vad jag gör.”
Då skrattade han och det hela var glömt. När Abe började vada ut i havet var Kadë på väg att följa efter honom, men så snart hon kom i kontakt med vattnet kände den unga grekiskan hur hon fick gåshud över benen och armarna, och hon rös.
”Fy! Det är ju iskallt!”
Abe vände sig om, stående upp till midjan i vatten, och såg storögt på henne. ”Inte särskilt”, sade han lugnt och Kadë fnös.
”Jag stannar på land”, sade hon och knäppte händerna om armbågarna, men viftade med handen när Abe var på väg upp igen, ”Nej, nej. Jag stannar här en stund. Även om jag inte badar så gillar jag havet.”
”Naturligtvis. Ättling till Thetis.”
Kadë skrattade till och Abe vände ryggen till henne. Han sänkte sig ned en aning och hoppade sedan, uppåt och framåt i en graciös båge, med armarna över huvudet och dök på huvudet ned i vattnet.
Kadë stod kvar på stranden, med händerna om armbågarna medan hon väntade. Himlen var fortfarande blygrå, och regnet tilltog allt mer. Plötsligt började den unga kvinnan tvivla på Glorias gissning att det bara var den sortens regn som varar i några minuter. Molnen hängde så lågt på himlen att Kadë fick intrycket av att hon kunde röra vid dem om hon bara sträckte upp handen, och något fick henne att känna sig en aning illa till mods.
Den unga grekiskan ruskade på huvudet och axlarna som en våt hund i ett försök att skaka av sig obehagskänslan, men hon blev inte av med den förrän ett tiotal minuter senare, när Abe kom upp igen.
Hon såg honom en bra bit ut i vattnet, där han stack upp huvudet och axlarna och såg sig om.
”Abe!”
Han ryckte till och vred sig mot henne, log och vinkade för att sedan på ett sätt som var underligt graciöst vrida ena axeln nedåt och ta sats med armen han vinkade med för att dyka igen.
När han kom närmare insåg Kadë att han måste simma precis under ytan, för ju närmre han kom, desto tydligare såg hon en våg som inte verkade riktigt naturlig, och som kom närmare och närmare, och blev större och större.
När det såg ut som om vågen just skulle brytas försvann den bara, och i en kaskad av vatten rätade Abe på sig och kastade huvudet bakåt när han kom upp från vattenmotståndet. Sista biten gick han upp, och han vinkade igen när han kom närmare.
”Du ser ut att frysa”, var det första han sade när han kommit upp, ”ska vi dra oss tillbaka?”
Kadë nickade, för hon hade just själv upptäckt att hon stod och skakade. Men just när hon höjde handen för att få Abe att sväva uppför klippväggen igen sade han:
”Vänta litet.” Med några få steg stod han framför henne och plötsligt blev Kadë väldigt medveten om hur vattendropparna glittrade i olika nyanser på hans hud, och – olyckligtvis – hur hon själv måste se ut, med håret klistrat mot pannan och kläderna fastklibbade mot kroppen. Abe log en aning, inte så pass att han krökte på läpparna, utan bara som en liten nyans kring hans ögon, och han tog hennes hand.
Kadë visste inte vad hon skulle tro först, men sedan fann hon att han höll i något, som han tryckte i hennes hand.
Den unga grekiskan såg på föremålet, som vid första anblick såg ut att vara en vanlig sten. Men sedan fann hon att det fanns en springa längs dess kant, och en led på andra sidan. Med rynkade ögonbryn satte Kadë naglarna i springan och musslan öppnade sig utan motstånd. Till skillnad från dess gråsvarta yttre var insidan blågrön och skimrande, och den innehöll en vit pärla, perfekt rund och stor som en tumnagel. Kadë kände hur hon drog efter andan, och hur hennes egen kalla hand sattes till halsgropen.
”Abe… Den här är…” Hon tappade orden och såg på honom. ”Hittade du den?”
Han nickade. ”Du får den.”
Det var något med Abes blick, något som Kadë inte kunde sätta fingret på, trots att hon var bäst av alla på Byrån att läsa av hans ansiktsuttryck. Det var en saktmodig glädje, men samtidigt en sorgsen min, och Kadë sträckte fram handen och rörde med fingertopparna vid hans kind.
”Tack”, sade hon mjukt och log. Abe log tillbaka och för en sekund, när han rörde försiktigt vid en hårslinga som hängde ned i hennes ansikte, kändes det som om hela Kadës kropp blev varm, trots det kalla regnet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *