Hellboy ~ Episod 2 ~ Del 5

17 juli 2008

Vattnet träffade Abe med kraften av hundratals små hammare, över hela kroppen. Han lyckades med nöd och näppe knäppa loss kragen som till för en liten stund sedan försett honom med syrerikt vatten, och pressa fast den på sin plats i bältet.
Strömmen var så stark att det gjorde ont att andas, och det kändes som om gälarna och varenda fena skulle slitas loss när Abe kämpade mot den. Vattnet var grumligt, men inte värre än att han kunde se åtminstone några meter framför sig.
”Kadë!” Ropet ekade ihåligt under vattenytan, och under några panikslagna sekunder försökte Abe simma mot strömmen i den riktning där han senast sett den unga grekiskan; sedan slog han i någonting, han hann aldrig se vad, och tappade orienteringen helt.
Abe visste inte hur länge letandet pågick. Troligtvis inte mer än några – högst fem – minuter, men det kändes som evigheter. Sedan fick han syn på någonting, en underlig, oval kupol som mest av allt påminde om en missformad bubbla, med en mörk, lealös skepnad svävande inuti.
”Kadë!” De få meter som var mellan dem tog ofattbart lång tid att simma, men till sist kände Abe en hård, slät kokong under handen, och känslan var densamma som att röra vid Kadë själv, utan att tränga undan någonting alls av hennes sinne. För ett par sekunder överväldigades Abe av hennes kamp för att få luft inuti den helt täta skyddskokongen, och han insåg vad som måste ha hänt.
Det var en reflex, att linda in sig på det där viset, som utlösts. Men ovalen av telekinetisk energi var helt tät, den smet tätt om henne och Kadë hade redan varit inuti den i flera minuter, så syret måste vara nästan helt slut.
Abe kände hur hans bröst långsamt började fyllas med panik. Han kunde inget annat göra än att ropa på henne och hamra på den osynliga barriären med knytnävarna. Flera gånger kastades de emot hus och träd, och till sist, när strömmarna äntligen var litet jämnare skälvde bubblan till och försvann.
Kadë började sjunka mot bottnen när Abe fick tag i hennes handled och började dra dem båda uppåt. När de äntligen nådde ytan gick alldeles för mycket av hans koncentration och energi åt för att hålla den unga grekiskan över vattnet att han inte kunde styra dem alls, utan sköt iväg med en skrämmande fart ut ur den lilla staden.
Det var först som en mörk skepnad som kom rusande mot dem, men efter att ha blinkat några gånger identifierade Abe silhuetten som ett träd. De skulle ha krossats mot stammen om han inte lyckats vrida sig i vattnet och gripa tag i en utstickande barkbit.
Abe visste inte hur han lyckades hänga kvar vid träden ända tills strömmen började sakta ned. När Kadë vaknade värkte varenda muskel han hade från midjan och uppåt av ansträngningen att hålla fast dem båda, och att hålla henne över ytan. Den unga kvinnan började sakta att röra huvudet fram och tillbaka, och när hennes ögonlock fladdrade till hade Abe med en del knixande och vridande fått henne att hänga över hans underarm med midjan mot hans bröstkorg och armarna bakåt ned i vattnet.
”Kadë?” Han talade ansträngt eftersom han inte hade kragen på sig, och hade problem med att få syre.
”Mm…” Hon öppnade långsamt ögonen och såg på honom. Sedan verkade hon inse var och i vilken situation de var, och Abe kände hur hennes muskler spände sig på väg att rycka till eller göra något annat.
”Lugn”, sade han och försökte ändra grepp om barkbiten som under de sista minuterna börjat lossna oroväckande mycket. ”Lugn, Kadë, det är ingen fara.”
Hon såg på honom, och Abe blev nästan irriterad på sina egna känslor när hela hans bröstkorg tycktes hoppa till när han mötte hennes blick – tillfället var inte direkt det rätta. Ögonen skiftade snabbt mellan olika nyanser av blått, och sedan bröt hon kontakten för att se sig om.
Kadë skaffade sig en snabb uppfattning om situationen, och såg sedan på Abe igen. Hon lade armarna om hans axlar för att han skulle slippa hålla henne uppe, och log när han nickade tacksamt.
”Ett ögonblick, bara, så ska jag se om…”
Känslan av att någonting fick gravitationen att upphöra omkring Abes kropp var inte helt oväntad, men på något sett verkade det vanligtvis fasta greppet skaka. Kadë rynkade pannan och höll ögonen slutna i koncentration när hon långsamt lyfte upp dem båda till trädets understa gren, och de föll de sista centimetrarna när hon tappade greppet.
”Ursäkta”, mumlade hon när Abe med en aning uppspärrade ögon grep tag om grenen under sig med ena handen, och höll fast henne med den andra, ”är visst… tröttare än jag trodde.”
Hon flämtade i någon minut, och sedan började hon ändra sin ställning på grenen så att hon satt någorlunda bekvämt, men gav upp efter ett par försök.
Abe rätade smärtsamt ut armarna från den krökta ställning de haft när han höll fast dem båda vid trädet. Under några tysta minuter satt han bara och mjukade upp muskler och leder igen genom att kröka och sträcka ut armarna medan han i sitt stilla sinne förbannade att han var kallblodig och inte kunde få upp kroppsvärmen själv.
Kadë muttrade någonting som han inte uppfattade, och Abe vände sig mot henne med ett litet ryck.
”Ursäkta?”
Hon såg upp från vattnet som strömmade förbi under dem och log.
”Nej, det var inget. Jag sade bara att jag kommer att bli så förkyld.”
Abe skrattade tyst till och Kadë log en aning. Hon var blek i ansiktet och darrade synbart, läpparna höll på att bli blå. Med en liten grimas vek den unga grekiskan armarna över bröstet och började oentusiastiskt stryka sina överarmar i ett försök att få upp värmen.
Den enkla gesten rörde upp en underlig känsla inom Abe, som sand på botten av en sjö, som rör sig när en fisk simmar förbi. Det var som någon uråldrig drift, ett behov att hjälpa henne, se till att hon inte satt och frös på det där sättet.
Utan att riktigt tänka sig för sträckte Abe ut armen, men när han rörde vid henne ryckte Kadë till och drog sig undan.
”Herregud, Abe, du är iskall!” utbrast hon, och skrattade till, började massera stället där han hade rört vid henne, som om det lämnat kvar ett märke.
”Åh, såklart. Ursäkta…” Hur kunde han vara så dum? Han var ju växelvarm, anpassade sin kroppstemperatur till omgivningen, det fanns inte en chans i världen att han skulle kunna värma upp henne. Han tänkte säga något mer, ursäkta sig, när en liten hand försiktigt rörde vid hans arm och Kadë talade igen.
”Fryser du aldrig?” frågade hon tankfullt, medan hon krökte fingrarna om Abes underarm med stela leder. Trots att hon var kall själv så verkade det vara något som borrade sig in i Abes kött och lämnade ett avtryck. Om det inte var värme så var det något annat, men känslan var snarlik.
”Jo”, svarade han, men han rättade sig strax.”Eller, snarare. Jag föredrar att vara varm, trots att jag klarar av de flesta temperaturer.”
Hon nickade långsamt och betraktade sin hand på hans underarm som om hon bättre kunde förstå hur det kändes på så vis.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *