Hellboy ~ Episod 2 ~ Del 6

24 juli 2008

”Jag tror jag kan se dem.” Gloria stod och såg ut genom envägsspegeln med armarna korsade över bröstet och en filt svept om axlarna. När hon kände Hellboy komma fram pekade hon mot ett träd en bra bit ifrån dem.
”Där”, han lutade sig framåt och kisade, ”på de understa grenarna.”
Efter en kort stund av spanande nickade han.
”Jag ser dem.” Han verkade plötsligt slappna av, och satte sig på en av de golvfasta bänkarna, drog handen över huvudet. ”Det finns väl inte så mycket mer att göra; bara vänta tills vattnet rinner undan.”
Gloria nickade, och satte sig bredvid honom. Hon frös så att hon skakade, det upptäckte hon nu när hon inte behövde oroa sig för Kadë eller Abe, och efter en stund tycktes även Hellboy upptäcka det.
Med en liten grimas höjde han armen, i en inbjudan för henne att krypa ihop intill honom och värma sig.
När Hellboys muskulösa arm lagts om Glorias axlar rös hon till, men inte för att hon frös. Värmen spred sig snabbt mellan dem, och efter en stund frös Gloria knappt alls. Hon vände sig mot Hellboy, för att tacka honom, när hon såg hans ansiktsuttryck och hejdade sig. De gyllene ögonen var förlorade ut i ingenstans, och han såg nästan sorgsen ut.
”HB?” Hon lade försiktigt handen på hans bröstkorg, och kände hur han drog ett kort andetag innan han vände sig mot henne med en frågande min.
”Det…” av någon anledning tvekade Gloria att fråga, och det var inte likt henne. ”Det var inget.”
Hellboy nickade, och gnuggade sedan försiktigt hennes arm. ”Känns det bättre?”
”Mhm”, hon nickade, ”tack.”
Det gick några sekunder, sekunder fyllda med en tystnad som av någon anledning kändes obekväm, och som Gloria kände sig tvingad att bryta.
”HB? Kommer du ihåg precis efter att vi hade räddat Abe?”
”Mm…” Hans vanliga entusiasm…
”Och vi kom fram till att både du och han förtjänar mycket mer än vad ni får för allt det ni gör?”
”Mm…” … som började gå Gloria på nerverna.
”Jag har kommit fram till vad som är värst av allt.”
”Och vad är det?” han vände sig mot henne, och Gloria var på vippen att säga någonting om att hon äntligen fick en reaktion, men hon lät bli när hon såg hur fokuserad hans blick var, hur intensiv.
”Att ni inte har… någon”, hon gjorde en liten handrörelse, ”någon speciell, du vet vad jag menar.”
Han flinade kort och vände bort ansiktet igen, så att hon såg på honom i profil.
”Vad säger att vi inte har det?”
Någonting klack till inuti Gloria, och hon verkade nästan glömma både vattnet som forsade förbi utanför, och hur kall hon borde vara.
”Har ni?” Hennes röst var angelägen, nyfiken, på ett sätt som Hellboy kände igen, och han skrattade till. Gloria föll nästan av bänken när Hellboy vände sig om och tittade ut genom spegelglaset bakom dem.
Kadë satt med handen vilande på Abes underarm och blicken fäst på sina egna fingrar. Abe i sin tur såg på Kadës nedböjda huvud, och han höjde handen som för att stryka henne över håret, bara för att strax sänka den igen.
Men Gloria ryckte på axlarna, mycket väl medveten om att Hellboy undvek hennes fråga.
”Ja, jag vet om dem, men jag menar du? Har du någon?”
Han flinade och återtog sin gamla position, med benen bekvämt utsträckta framför sig.
”Kanske.”
Den unga engelskan drog ett häftigt andetag i halvt spelad, halvt äkta förvåning, och sedan blev hon plötsligt väldigt charmerande.
”Hellboy…” hon såg på honom under lugg, ”… vem?”
Det kom ett skratt.
”Sen när blev det din angelägenhet?” Hellboy knyckte på nacken, och lade ena fotleden över den andra, men gesten var gjord med ett småleende i mungipan, halvt mildrande, för att hon inte skulle bli sårad över det han sade, halvt retsamt och finurligt, som om han faktiskt hade ett svar på hennes fråga.
Gloria gnällde litet, men när han inte berättade för henne blev hon tyst, frågade bara då och då för sakens skull; men fick inget vettigt svar.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *