Hellboy ~ Episod 2 ~ Del 7

1 augusti 2008

”Håll i dig, bara litet till.”
Kadë gnydde till men gjorde som Abe sade, och tvingade sina protesterande muskler att hålla kvar om hans axlar. Fiskmannen simmade med långa, starka simtag, mer graciöst än någon annan hon sett, och det var bara några meter kvar till bilen.
Till sist sträckte han fram en glänsande hand, bara för att få den fångad av en röd av sten. Abe stönade lågt när Hellboy höll fast honom hårt och drog in dem de sista metrarna till sopbilen.
Kadë blev upplyft strax efter, och Gloria kom omedelbart framskyndande med en handduk, som den unga engelskan svepte om sin telekinetiska väns axlar.
”T-tack”, det var svårt att tala i kylan, men Gloria nickade som svar och log mot dem.
”Det borde inte dröja länge till, innan vattnet sjunkit undan tillräckligt för att vi ska kunna köra.”
”Så vi slipper spendera natten här ute”, fyllde Hellboy i, och Kadë nickade i medhåll.
”Det var bra”, sade Abe i hennes ställe, och när hon vände sig mot honom stod han och gned sin vänsterhand som Hellboy tagit tag i. ”Du är starkare än du tänker på Red”, sade han på sitt vanliga, stoiska sätt. ”Men det är ingen fara.”
Innan Hellboy hann be om ursäkt i alla fall hördes Glorias röst från förarkabinen.
”Jag tro faktiskt att det ska funka nu.”
”Hm..” Abe kikade ut. ”Det är inte strömt, så det kan du ha rätt i.”
”Bra”, Hellboy nickade och gnuggade Kadës rygg för att hon skulle få upp värmen, ”då åker vi hem.”
Ingen protesterade, men medan Gloria startade upp motorn, som hostade de första försöken, men sedan – tack och lov – startade, så vände sig Kadë mot Abe.
”Abe.. artefakterna du och Red nämnde?” Hon fick ett litet ”Mhm?” till svar. ”Vad hände med dem..?”
Fiskmannen hann inte svara innan ett fnysande skratt hördes från Hellboy, och denne höjde rösten istället.
”De där artefakterna, Kadë. Det var knappt någonting. Några gamla skriftrullar som Byrån ändå har kopior av. Någon statyett som sägs bringa välstånd, men som vi aldrig hunnit undersöka.”
I förarkabinen rynkade Gloria pannan.
”Men..”
Hellboy skakade på huvudet. ”Det var bara en ursäkt”, grinade han, ”för att åka dit och hjälpa till. Att de har gått om intet kanske är synd någon dag när Blue inte har nåt att göra, men inte annars.”
Det hördes ett melodiskt ljud från Abe, litet som ett fnitter.
”Och det överlever jag. Men föreställ dig vilken katastrof det kunde ha blivit, om vi inte åkt hit.”
Han satt bredvid Kadë, handduken om nacken, och en hand på bänken mellan dem, fingrarna omärkligt slutna om ett hörn av hennes filt, och synen fick Gloria att le. Hon visste själv hur det var, när man tyckte om någon så mycket, att man helst av allt bara vill röra vid honom eller henne, bara en liten kontakt, som den Abe och Kadë hade nu, utan att de ens tänkte på det.
Medan sopbilen långsamt rullade framåt, plöjde sig igenom vattenmassorna, så var det tyst i lastutrymmet, och efter några minuter rörde sig en stor skepnad förvånansvärt tyst fram till henne, och satte sig i passagerarsätet.
”Jag tänkte lämna turturduvorna i fred”, Hellboy talade lågt, och knyckte med tummen över axeln. En kvick blick sade Gloria att Kadë nu lutat sig mot Abe, som i sin tur hade väggen som ryggstöd, och utan att säga något satt med armarna försiktigt om henne, såg på hennes lugna ansikte och slutna ögon.
Gloria gav ifrån sig ett litet gnällande som påminde om ljudeffekterna när någonting romantiskt hände i en dålig såpopera. Så vände hon sig tillbaka, och när hon gjorde det lyckades hon fånga en glimt av Hellboy. I vinklad profil såg han för en gångs skull stillsam, nästan sorgsen eller tankfull ut, med en gyllene blick förlorad i någonting som andra inte kunde se. Det kändes som om någonting kramade om Glorias bröst, för bara en sekund, och så sträckte hon fram handen mot honom, rörde vid hans arm, och han log när de fick ögonkontakt.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *