Hellboy ~ Fristående scen 1

25 augusti 2007

BPRD Högkvarter, Newark, New Jersey, USA.
12 Oktober 2004, 07,47 PM

”Jag och Gloria ska gå ut”, Kadë vände sig om med ett litet skratt och såg på Abe. Håret föll ned i ansiktet på henne och en slinga lade sig på ett charmerande sätt längs hennes hals – just på det sätt som fick varma rysningar att gå genom hela hans överkropp.
Hon och Gloria skulle ut igen. Troligen äta och sedan gå ut och dansa. Flörta.
Abe blinkade långsamt för att få bukt med sin hastigt uppbubblande och mycket oväntade svartsjuka.
”Abe?” Hon hade lutat sig litet framåt och såg på honom med ett litet leende, ett leende som liksom var gömt, och bara syntes ibland – i hennes högra mungipa. Hon kastade undan håret och hennes ögon verkade glittra till när de ändrade nyans till en ljusare blå, och sedan tillbaka till nästan svart. ”Lyssnar du? Jag frågade om du vill följa med.”
Han visste inte om han skulle tolka det som om hon var van vid honom och såg honom som en normal människa – eller som att hon helt inte lade märke till honom.
”Kadë..” sade han mjukt och böjde ned huvudet så att han såg på marken någonstans vid hennes fötter. Med ett trevande leende såg han upp på den unga kvinnan och gjorde en liten gest mot sin egen kropp, lät handen dröja kvar vid gälarna och fenorna han hade på underarmarna. ”Tror du verkligen att jag kan gå ut så här?”
Kadës läppar särades och hon såg plötsligt så sorgsen ut att Abe önskade att han inget sagt utan bara tackat nej.
”Åh, Abe, förlåt”, hon tog ett steg framåt med utsträckt hand, och för en sekund var det som om en varm hand kramade åt om Abes bröst. ”Jag är så van vid det, tänkte inte alls på..”
Hon lät rösten dö bort med blicken fäst på golvet, och Abe tvekade, men sträckte sedan fram handen och rörde litet vid hennes axel.
”Det är ingen fara”, han belönades med en blick och ett tacksamt leende som fick honom att rentav tvinga bort känslosvallet. Med ett litet skratt lade han till: ”Det är sånt vi får ta, vi missfoster.”
Örfilen kom rungande så plötsligt att det mer var förvåning än styrka som snärtade Abes huvud åt sidan. Det stack i kinden men slaget hade inte varit hårt.
”Kadë, vad..”
”Kalla aldrig dig själv det där”, fräste hon och hennes blotta tonfall – dovt av ilska men stramt av återhållna tårar – fick Abe att vända sig mot henne. Hon såg ned i golvet igen, och håret lade hennes ansikte i skugga, där bara strimmor av ljus letade sig in. Den mjuka käken var hårt spänd och handen som inte fortfarande var höjd efter örfilen var knuten så hårt att knogarna vitnade. ”Du är inget missfoster, Abe”, fortsatte hon i samma ställning och med samma röst, ”långt ifrån. Du är bara litet annorlunda, det är allt.”
Abe kände sina läppar böjas till ett litet leende, och han lutade sig framåt för att fånga hennes blick, vilket hon undvek.
”För folk i allmänhet är ofta ’annorlunda’ det som gör en till ett missfoster.”
Nu såg hon upp på honom, och tårarna i hennes ögon glittrade i de nu ljust denimblå ögonen.
”I så fall är jag väl också ett missfoster”, sade hon, och hennes röst var en blandning mellan ilska och smärta. ”För jag är också annorlunda.” Med en liten fingerviftning fick hon berlocken till sitt halsband att sväva upp i luften och sitt hår att fladdra uppåt.
Även om det kanske var menat som ett skämt så kändes plötsligt ett kallt styng av smärta i Abes bröst, och han tog ett försiktigt grepp om Kadës axlar.
”Kadë, nej”, han skrattade nästan till och sökte efter ord som var passande. ”Du är inget… Men se på dig! Du är vacker!”
Nu var det Kadës tur att skratta. Ett lågt skratt som framställdes längst bak i munnen, nästan i halsen.
En hand lades på Abes bröst, och plötsligt var hon så nära att han kunde känna värmen från hennes kropp och hennes andetag mot halsen. Kadë böjde tillbaka huvudet och såg på honom med ögon som nu glittrade himmelsblå.
”Men det är du också, Abe” hon log faktiskt och slog ned blicken, till synes för att betrakta sina fingrar på hans bröstkrog. ”Du är vackrare än de flesta, och din skönhet går djupare än på någon annan människa jag känner.” Hon drog fingret fram och tillbaka och upp på Abes axel, och rösten var nästan drömmande nu. ”Du förstår, din skönhet börjar här. På ytan. Men till skillnad från människor i allmänhet är du vacker hela vägen in till hjärtat. Det är det som gör dig annorlunda. Inte dina gälar eller fenor.” Nu log hon igen, och såg upp på honom. Handen dröjde kvar just där halsen slutar och axeln tar vid. ”Och om man ska kallas missfoster för att man är vacker på riktigt, då faller väl liksom hela konceptet med ordet?”
Det gick flera sekunder medan Abe försökte svara, men talförmågan tycktes ha tagits ifrån honom. Till sist skrattade han generat till.
”Men det gör inte att jag kan vara på land längre tider. Eller röra vid nya saker och få tvinga bort intryck och minnen.”
Nu skrattade Kadë också, och hon lät även den andra armen vila på hans axel.
”Men vet du vad Myers säger?” Abe skakade på huvudet, osäker på om rösten skulle hålla. ”Han säger att vi tycker om folk för deras goda egenskaper, men älskar dem för deras brister.”
Så, innan Abe hann svara, tog Kadë ännu ett steg närmare och drog honom till sig i en hård kram. Först kunde han bara stirra ut i luften, men så slappnade han av och lade armarna om henne, och bad att hon inte skulle känna hans plötsligt accelererande hjärtslag.
Till sist, efter att ha stått en lång stund med inget annat i sinnet än Kadës närhet och värme, släppte hon taget och tog ett steg bakåt, men lät handen dröja kvar vid Abes hals. Sedan, med ett leende men utan ett ord, strök hon honom över kinden och lämnade rummet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *