Hemligheten Del 1

19 juni 2005

Lionel kollade på sin mor som satt vid hennes sida. Lionels mor strök mjukt sin hand på Lionels kind och kysste henne sedan lätt på kinden.
– Sov nu Lionel och vakna sedan när solen vaknar, sade hennes mor innan hon gick ut ur rummet. Lionel blundade sedan och somnade.

– Lionel! Lionel! Skrek någon. Lionel öppnade sina ögon och kollade sig omkring. – Lionel vakna! Lionel! Det var hennes mor som skrek. Lionel reste sig snabbt upp och sprang snabbt dit där skriket kom ifrån. Hon såg sin mor komma springande mot henne, men när dom var tio meter ifrån varandra föll hennes mor till marken. Hon hade en pil i ryggen. Lionel sprang fram till sin mor som låg på den blötta marken. Lionel omfamnade sin mor.
– Mor jag är här. Vad ville du mig? Lionel tittade in i sin mors ljusblåa ögon. Hennes mor blundade och hon försvann från Lionel och lämnade henne kvar ensam i den grymma världen. Lionel satt där en stund och kramade sin mor.
Hon hörde plötsligt allt oväsen som var runt henne. Hon reste sig upp och kollade på allt omkring henne. Orcher slog ihjäl alla män, barn och kvinnor. Lionel såg plötsligt hur en orch fick syn på henne och sprang mot henne. Hon vände sig om och sprang in i skogen och hon sprang och sprang tills hon var så andfådd att hon föll ihop bland buskarna. Allt svartnade för hennes ögon.

Hon hörde någon prata inte långt ifrån henne och hon kände att det fanns en brasa inte långt ifrån henne. Lionel satte sig snabbt upp och stirrade på en man som satt mitt emot henne. Brasan stod mellan henne och mannen. Mannen hade sluttat att prata och tittade nyfiket på henne med hans bruna ögon. Mannen hade en mörk klädsel och ett mörkbrunt hår som hängde ner över hans ansikte. Hon kollade sig omkring och märkte att det var mörkt och månen lyste ner bland träden. Hon märkte även att mannen hade en häst som stod bunden vid ett träd. Men hon såg inte den han hade pratat med. Lionel vände snabbt tillbaka blicken mot mannen.
– Vem är du? Viskade hon nästan. Mannen log lite och kollade ner på sina händer.
– Jag heter Byrtom, lilla Lionel. Sade mannen när han åter tittade upp på henne. Hon rykte till när hon hörde sitt namn uttalas utav en främling. Hur kunde han veta vad hon heter och vem var han egentligen. Hon kände plötsligt hur det bultade i huvudet. Hon blundade och tog upp handen till pannan. – Du slog i dig rätt bra när du svimmade, skulle jag tro. Byrtom reste sig upp och släckte elden. Han gick sedan fram till henne och virade in henne i filten hon haft på sig.
– Vi måste skynda oss innan orcherna kommer förbi här, sade Byrtom lugnt till henne och hjälpte henne att resa sig upp. Hon fick sitta honom på hans häst. De red snabbt iväg och hon kände hur sömnen kom smygande.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *