Herack Vägrövaren

8 augusti 2005

Herack studsade upp och ner av ilskan som spred sig i hans kropp. En kropp fylld av muskler. Han tittade förbenat på ankan som alldeles nyss snott åt sig hans brödbit.
“Vid alla skohorns förgörare!” utbrast han varpå han pekade mot den lilla ankan, som mätt och belåten svankade bort mot den närliggande dammen.

“Du ska få ersätta min brödbit med ditt liv!” skrek han och jagade efter ankan.

Ankan tittade vettskrämt på Herack, för att sedan utropa ett “Kvack!” som lär ha hörts milsvida omkring. Den tog till höger vid dammen och rusade in under en buske. Herack drog sitt väldiga svärd och svingade det likt en galen bäver.

När det inte fanns något kvar man kunde kalla för buske, så förstod Herack att fågeln hade flytt sin kos. Ilskan spirade som aldrig förr i hans muskulösa lemmar.

“Vid ankors stjärtfjädrar mot en glödande järnstång! Jag ska göra grisspillning av dig!” ekade det i den lilla dalen.

Han förde svärdet in i skidan för att sedan ståtligt lunka iväg på den lilla stigen han nyss ämnat sova vid. När natten lämnat plats för dagens första strålar, så befann han sig flera mil från ankans dal. Det var då han kom på ett sätt att fånga ankan. Men han kom också på att han var för trött att bege sig tillbaka till den fördömda dalen med den tjuvaktiga ankan. Så han flanerade vidare, medans han filosoferade om träskor duglighet i strid och om ett troll verkligen är så snabbtänkta som han alltid tyckt.

Vid middagstid hade regnet börjat falla och skogen såg dyster ut gentemot värdshuset som låg framför den.

“Här ska festas” tänkte Herack och gick in.

Det var kalabalik inne i värdshuset. Folk hängde i takkronan och en annan satt som uppflugen på älghuvudet ovanför eldstaden. Folk fäktades hejvilt. Men Herack förstod inte vad det var som pågick. För männen fäktades inte mot varandra, utan mot något han inte kunde se i kaoset. Plötsligt flög en dvärg, med en dubbelspikad bredyxa iväg och landade mjukt i väggen. En alv med ett trehandssvärd, snurrade runt i luften som en dansös, varefter han slog ner i golvet vid eldstaden.

Folket började backa undan och det var då Herack kunde se vad det var som de vilt bekämpade, utan att lyckas. Det var en tupp utan dess like. Den var stor och dess klor och näbb var blodiga, ur ena näbbgipan hängde ett öga ut i muskelfästet. Tuppen kastade iväg en tarm genom hela rummet för att därefter slicka sig om näbben.

Plötsligt gav den ruskige tuppen till ett fruktansvärt gol.

“Kuckelikuckelikuck!” ljöd det och blodet isade i var mans ådror.

Utom Heracks. Hans väldiga fnissande ekade i det lilla skänkerummet, där han stod och stirrade på den tuppen. Tuppen vred sin skräckinjagande blick mot Heracks fåniga grin.

“Vill du dö denna dag, Pellejöns, Kuckeliku?” sa den elaka Tuppen.

På mindre än ett vedhugg, så stod Herack redo med sitt väldiga svärd, ivrig att dela tuppen i sju små kycklingbitar.

“Vid de åtta rävarnas skabb, vet du vem du tilltalar?” frågade Herack med saliv rinnande ner längs kinderna.

“Ja, min… blivande… middag.” sa tuppen kyligt.

“Jag är Herack, de hundra vägarnas rövare, ankorna nemenis och snart, Vildtuppens baneman!” skrek Herack innan han måttade ett dödligt hugg mot tuppen.

Tuppen flaxade glamouröst åt sidan Och golade ut ett mordiskt “kuckelikuckelikuckeliku!”.

“Nu lyssnar du på mig, du, Herack den kycklingvingade” sade Tuppen snabbt.
“Du är nu snart död, inget kan…” hann tuppen säga innan hans huvud separerades från kroppen av Heracks väldiga svärd.

Ett högt jubel utbröt från de tidigare tysta åskådarna. Herack torkade sitt blodiga svärd på sin kilt och tog upp det lemlästade tuppkadavret.

“Värdshusvärd, Vill du göra mig den äran att steka upp denna kycklingfilé åt mig?”

Värdshusvärden skyndade fram och tog emot tuppen för att sedan springa in i köket och laga till den. Rykande het tupp med potatisklyftor och svampsås, bars fram på fat till Herack där han satt. Folket runt omkring honom lovordade honom och en bard satte ihop en fin liten visa om “Herack, Vildtuppens överman”.

Det smakade ljuvligt.

Så slutar denna lilla berättelsen om Herack, med att han satte ett ben i halsen och kvävdes ihjäl. Och när nyheten om Heracks död nådde den lilla dammen med den paranoida lilla ankan,
så var livet frid och fröjd igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *