Heracks Första Stordåd

30 augusti 2005

I Heracks unga år, så kämpade han tillsammans med sina barbiska vänner mot varelser av alla de slag. Detta är historien om Heracks första stordåd.

Herack satt vid lägerelden och tänkte på hur han skulle förklara Gonneis graviditet. Hennes fader skulle kräva hans liv för denna förödmjukelse.

Runtomkring honom i den lilla skogsgläntan, satt hans blodsbröder. “Arrick den Stridslate”, “Coron den Svultne”, “Fidi den Näsfagra” och Heracks broder, “Cork den Korkade” satt i en djup diskussion.

Efter att ha kommit fram till att komockor inte luktar särskilt gott, så frågade Arrick Herack vad de skulle hitta på för nytt stordåd, dagen efter denna.

(“Stordåd” som i att dräpa älgar, kasta stenar på handelskaravaner och klättra in i Den sovande jättens näsborrar)

Herack hade tröttnat på dessa hyss. Han ville verkligen göra allt det där, som pojkarna hade ljugit ihop och berättat om för flickorna i byn.
Herack tittade på de andra, en i taget. Så öppnade han munnen och sade:

“Jag vill bli en hjälte. Det har jag alltid velat.”

De andra tittade konstigt på deras självutnämnde ledare.

“Nästa stordåd ska bli ett stordåd. Jag har hört rykten om en slags enorm dvärg. Sju manshöjder hög, som har slukat böndernas får. Han… Vi ska dräpa honom.”

Det hade vart en öronbedövande tystnad, om det inte varit för vattenfallets brusande, som låg en bit bort.

Cork bröt den tysta minuten.

“Herack, ibland tror man att du är född i en fågelholk. Men visst, Jag -vi- följer med dig.”

Ingen sade emot, så de släckte elden och begav sig åstad mot bonden Bylls bondgård. När de kom till randen av skogen de nyss lämnat, så fick de syn på jättedvärgen mitt ute på en äng. Jättedvärgen utförde sitt första behov mot ett träd, som blev genomvått. Trots att det var en ek, så var det ändå snäppet mindre än den stora dvärgen.

Herack, Cork, Fidi och Coron drog sina svärd och rusade vettlöst emot monstret. Dvärgen blickade bort mot de fyra stormande idioterna som kom emot honom. Han drog upp sin väldiga påk (en mindre tall) och förberedde sig på människomosning.

Herack blev tveksam till anfallet när han såg tallen svingas emot sig. Den tvekningen var hans stora misstag, stammen träffade honom i magen och Herack sveptes med och flög lång långt bort.

Fidi och Arrick tog tillfället till fånga och hoppade upp på Jättedvärgens fötter och började sticka honom med sina svärd.
Dvärgen fick så ont, så ont, så att han sparkade av båda två samtidigt, så hårt att de flög tillbaka in i skogen. Cork stod nu ensam framför den ursinniga dvärgen. Monstret greppade tag om Cork och började klämma honom i sin enorma knytnäve. Lufttrycket blev så hårt i Corks kropp så att luft sprutade ur örona och ett tjut startades i Corks öron, för att aldrig någonsin försvinna.

Plötsligt for ett spjut rakt in i örat på jätten och ut genom det andra. Cork släpptes och föll till marken. Jättedvärgen vände sig om mot spjutets håll och föll ner till marken med ett brak.

Spjutet hade slungats från den raseriblinde och genomvåta barbaren Herack. Som nyss uppsprungen från en sjö, hade han genast letat fram en bra pinne som han täljt till, så att den tunga sidan blivit kanylvass.

Herack skuttade fram till sin arme broder.

“Cork, mår du bra?” frågade han.

“Ja… Det är ingen fara med mig…” svarade Cork tyst.

Herack vände sig om och gick fram till jättens huvud och skrek:

“SÅ DÄR GÅR DET OM MAN FÖRSÖKER KLÄMMA IHJÄL MIN STACKARS BROR!”

De lät Jätten ligga, för att sedan leta reda på Fidi och Arrick.
Efter en stunds sökande i skogen så hittade de Fidi med en mosad näsa.
Lite senare även Arrick, som nu ej längre skulle vandra med människorna i denna värld.

Arricks liv var trots allt inte bortkastat, för medan de tre gick hemåt mot den lilla byn, så kom Herack på den briljanta idén att han skulle skylla Gonnies graviditet på den avlidne “Arrick den stridlystne”.

Och så slutar Historian om Heracks första stordåd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *