Himlen grät den dag du föddes, för den förlorade sin vackraste ängel

24 september 2007

Hon försöker andas lugnt. Sluter ögonen och ser stjärnor, försöker slappna av i den korta fristen. Han sitter tyst bredvid. Håller hennes hand så hårt han vågar.
Luften känns märkligt lugn trots all rädsla och smärta. Kanske är det diset som gör det. Den grå himlen som ruvar över världen.
Sköterskan som vaktar dem ler.
-Det här går jättebra.
De två som snart ska bli föräldrar försöker le tillbaka. Han torkar svetten som rinner i hennes panna med en mjuk handduk. Kysser den salta huden med darrande läppar.
-Jag är här, älskling. Jag är här.
Men hennes blick är långt borta. Kroppen drar ihop sig än en gång i väntan på det nya livet.

Ett skrik som bryter genom allt.
-En flicka!
Men hon läggs inte i de armar som väntat henne så länge. Får inte vila mot det bröst hon slumrat under i tyst evighet.
Försiktiga händer undersöker, de samlas och mumlar. Han reser sig från hennes sida.
-Är det något som inte är bra?
Sköterskan håller den lilla insvept i en filt. Så att ansiktet inte syns.
-Har det hänt något under graviditeten? Ett fall, ett hårt slag mot magen…
Vrålet från sängen sliter världar itu. Hon hinner ställa sig upp innan bestämda armar trycker ner henne igen.
Det får inte hända, det får inte vara sant. Han håller henne hårt i sin famn.
Men så ligger barnet där. Varmt och levande mellan dem. Deras dotter, hulkande och gnyende efter mat. Hennes små knytnävar viftar i luften.
-Så farligt är det inte, säger sköterskan. Verkligen inte.
Hennes kinder röda när hon viker ner filten och visar.
-Hon har två konstiga märken på ryggen, det är allt.
Två ärr ser det ut som.
Det är inget de fäster blicken vid länge. Hon är det vackraste som finns. De ser sin dotter äta och somna tryggt i deras armar.
Någon gång däremellan öppnar hon ögonen, blå som en tunn sommarhimmel. Hon blinkar till och tittar förundrat på dem.
Efteråt kommer de att säga att det var som om hon visste allt i det ögonblicket. Och så kommer de att le mot varandra som de gjorde just då, när de förstod att de var en familj för första gången.
Ute har det börjat regna. Stora droppar rinner längs fönsterrutan, målar krokiga linjer i smutsen. Det smattrar mjukt mot glaset. Ett ljud som överröstar alla pip och surr från maskinerna.

Vi svävade alla lågt över världen när det hände, gömda bakom molnen. Kanske trodde vi aldrig att hon skulle göra det. Att det bara var ett hot för att få tyst på oss och våra eviga bråk om vem som skulle få vara vid hennes sida.
Men rädda var vi, för hon hade försvunnit från de sfärer där vi ser klart.
Den Högste var så klart inte bland oss. Uppblåst och förvissad om sin makt trodde han inte att det var möjligt om inte han sagt det.
Han hade fel.
Än en gång hade han fel.

Och vi grät när vi hörde hennes skrik från jorden, och förstod att hennes mäktiga skönhet var oss förlorad.

* * * *

Den här novellen är dedikerad till Nattöga

Utan din ”Änglarna gråter när du är långt borta från mig” hade den inte funnits
(Läs den här: http://www.catahya.net/novell/novell.asp?id=1755)

Jag valde ett annat talesätt än du, men jag hoppas att du tycker om den ändå

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *