Hjältemod, Del 1

2 april 2008

Det här är något jag började skriva en gång och inte kunde sluta på. Eftersom jag skrivit novellen utifrån vad jag tycker är komiskt, kan jag inte säga om det är genialiskt, pinsamt dåligt, outhärdligt eller ren goja. Så, med risk för att detta kommer leda till högljudda bu-rop: Här kommer den första delen i den episka sagan om Claudius, Pang och Skudd.

HJÄLTEMOD!
Känslan hade redan kommit på morgonen, den där obskyra känslan av att någonting inte bara var fruktansvärt fel, utan att ännu mer var på väg att gå åt helvete.

Att saker och ting gick åt helvete var inget utöver det ordinära för honom, han hade vuxit upp förvissad om att varje sak förr eller senare gick åt helvete. Till och med hans föräldrar hade sagt något liknande, de menade att hela hans liv, hela hans existens, var en enda lång promenad ned i de varma regionerna där killen med getfötterna och den spetsiga svansen bodde.
Vem nu det än var…

Men att allting skulle gå åt helvete just på en måndag – på måndag av alla dagar man kunde välja på! – var bara för mycket. Det var helt enkelt droppen som fick grisen att köpas i säcken eller något sådant, han var för arg för att dra sig till minnes hur idiomen var formulerade. Han hatade måndagar.

Varför han hatade just den specifika veckodagen kunde han inte riktigt sätta fingret på, men det måste bero på hur den alltid lyckades smyga in i luckan mellan söndagen och tisdagen, och sedan förbli liggande där, självbelåten och fet. Händelseförloppet var alltid det samma. Man somnade på söndagskvällen, tillfreds med sig själv och optimistisk inför framtiden, och i nästa ögonblick vaknade man av att måndagen flåsade en i örat med sin motbjudande andedräkt, just då man som mest behövde sin skönhetssömn.

Måndag var en objuden snyltgäst som aldrig torkade sina skor innan den högljutt kom inklampande, den var en oborstad och en aning inavlad kusin från landet med en konstig dialekt som man störde sig på, måndag var en pinsam hemlighet som trots ens ansträngningar alltid kom ut i rampljuset när man minst av allt behövde det.

Han hatade måndagar, och han hade en känsla av att måndagarna hatade honom. Men han var knappast ensam, för bakom hans ogillande fanns det enade stödet från en hel kår ansedda akademiker. Det var allmänt känt och vetenskapligt bevisat genom en rad komplicerade experiment att den största delen av all skit som någonsin hänt faktiskt ägt rum på en måndag.

Eftersom kunskapen om måndagens ondska var allmän hade det redan bildats extrema organisationer och väpnade falanger som ägnade all vaken tid åt att försöka avlägsna måndagen ur veckan.
Det gick… sådär. Att det inte var en succé berodde främst på att de motverkades av en mängd statliga myndigheter vars ståndpunkt var att om de inte förhindrade det här skulle det inte ta lång tid innan fler liknande organisationer ploppade upp likt högar med hundskit på en gata där endast slappa hundägare bodde. Myndighetspersonerna visste att om de inte stoppade den här diskrimineringen, det här öppna hatet, var vansinnet inte långt borta. Så småningom skulle hatet mot måndagar övergå i hat mot andra minoriteter som anklagades för avskyvärda saker. Man skulle börja ogilla småväxta män med löjeväckande mustascher, bruna kortbyxor och en underlig förkärlek för stränga sommarkollon som trots namnet var öppna året om.

Hundskit, män i kortbyxor och konservativa myndighetspersoner hindrade däremot inte honom från att hata måndagar. Men den här historien kommer varken handla om veckodagar eller inavlade kusiner från landet, så låt oss backa bandet en aning.

Han hade vaknat en måndagsmorgon och genast känt att mycket mer än bara hans förmiddag befann sig på randen till avgrunden. Den molande huvudvärken varnade för annat också. Och det skulle senare visa sig att hans fingertoppskänsla vad gällde personliga katastrofer och tragedier inte svikit honom. Även eftermiddagen, skulle det visa sig, hade gått åt helvete.

Han hette Claudius LeBarle, ett ädelt namn som passade sin ägare ungefär lika bra som en kofta i storleken XXL på ett av svält halvdött gatubarn. Alltså inte alls, om det nu inte var ett tält gatubarnet var ute efter.

Och namnet var i mångt och mycket precis som ett tält, för precis som det senare (alltså tältet) skapade en falsk illusion av njutbar campingsemester så skapade det förra en bild av honom som inte alls stämde överens med verkligheten. Claudius var inte alls en schysst snubbe, han var inte den där hederlige killen som bjöd dig på en öl på krogen om tjejen gjort slut, nej, han var den där som lurade dig på pengarna, drack upp din öl och ändå på något underligt vis lyckades urinera i den så att det till slut var du som fick stå och skämmas, nykter och med stor risk att drabbas av polio.

Och precis som varje tält en gång börjar läcka och lukta illa, så skapade namnet LeBarle ingen mer illusion. De flesta visste vid det här laget att Claudius var ett svin.

Men sådan var han, och inte mycket kunde få honom att vara något annat i mer än ett par minuter åt gången. Han var feg, elak, sniken, girig och ökänt illojal. Och på hans ID-bricka fanns ordet ”Hjälte” ingraverat med gyllene bokstäver. För trots alla sina brister så behövde Claudius precis som alla andra ett yrke, och hjälteskapet passade honom som en vänsterhänts högerhand i en vänsterhandske, det vill säga lite obekvämt men förmodligen inget han skulle dö av.

Claudius hade den smått efterblivna dumheten som i samband med hjältar oftast förväxlades med mod, han kunde artikulera sig, han kunde hantera vapen tillräckligt bra för att skada motståndaren mer än sig själv, och han hade framför allt det rätta utseendet.

Det var ingen lögn att Claudius såg bra ut, för hans slanka kropp tillsammans med det ljusa håret och ansiktet med sina ädla drag fullbordade bilden av honom som en fager, ung hjälte med framtiden framför sig.

Att han innanför den fina fasaden var ungefär lika rutten som en kärra övermogna bananer som lämnats kvar i solen bredvid ett övergivet mejeri en stekande het sommardag spelade mindre roll. Hans mor hade tidigt inpräntat i honom att det var utsidan som räknades, inte något annat, och Claudius var inte en man som ändrade sina principer lätt. Han hade ofta fått höra, främst från fula människor, att insidan var vackrare än utsidan, men detta var något han aldrig kunnat förstå. Om Claudius fått välja mellan en hög blodiga inälvor och en ung, storbystad kvinna skulle han alltid välja tjejen. Inte bara för att det fanns saker han kunde göra med den senare som han inte kunde göra med inälvshögen utan att magen gjorde uppror – hans mage alltså – utan för att en kvinna var mer inkomstbringande. Visst, man kunde för all del sälja organen. Men bara för en engångssumma, kvinnan däremot kunde man hyra ut hur ofta som helst. Om man var den typen av affärsman.

Dessutom var kvinnor bättre på städning och matlagning. Claudius hade svårt att föreställa sig tarmar och lungor som rostade bröd.

Och så åt kvinnor inte speciellt mycket eftersom de alltid tycktes lida av ätstörningar, så för Claudius var den storbystadde kvinnan det självklara valet.

(Jag håller med dig, Claudius är ett svin av rang.)

Sådär, då har vi väl fått en bild av vår karismatiske och sympatiske unge hjälte. Inledningen blev lite längre än jag väntat mig, främst på grund av biten om måndagar, inavlade kusiner och storbystadde kvinnor, saker jag brinner för och som jag skulle kunna ägna fler romaner åt, men som idag får vila lite till förmån för den store Claudius LeBarle.

(Förresten skämtar jag om det där med inavlade kusiner och storbystadde kvinnor. Jag menar absolut inte det jag skrev.)

Då ska vi se… Ja, just det. Claudius var en svinig hjälte och han red precis in genom portarna till en liten, regnig stad. Över till nästa huvudperson.

***

Saltberg-vid-Talckern var en oansenlig liten stad med ett namn som få kunde begripa sig på. För det första fanns det varken några saltgruvor eller berg i närheten, där fanns inte heller någon havsvik med de rätta förutsättningarna för utvinning av salt. För det andra låg floden Talckern mer än 30 mil därifrån, eller med andra ord åtta dagsfärder (om man hade bråttom (eller om man var förföljd (av till exempel en eldsprutande drake, eller svärmor (vilket för många är exakt samma sak)))… )… åt sydväst.

Saltberg-vid-Talckern var en sömnig liten stad, det hände sällan något av intresse innanför stadsmurarna. Undantaget var de offentliga avrättningarna som gemene man såg fram emot. Det fanns inget som gick upp emot en blodig halshuggning sådär på morgonkvisten innan frukost, inget slog en hängning baserad på lösa argument och halvsanna anklagelser.

Kort sagt fanns det i Saltberg-vid-Talckern få ting som gick upp mot att betrakta hur någon gick hädan medan man nöjt tänkte att det ”i alla fall inte är jag som bränns på bålet”, allt i enlighet med lagen om den kollektiva skadeglädjen.

Den här regniga måndagen skulle däremot ingen avrättning äga rum, och därför var de leriga gatorna så gott som tomma. De enda som traskade omkring i lervällingen var en grupp hungriga trashankar som tänkte gå en marsch i protest mot de lokala fogdarnas skyhöga skatter.

Men de sämre lottade var inte ensamma om att vara ute i kylan länge, för in genom stadsporten kom en blöt, frusen man iklädd en rostig ringbrynja och buckliga pansarbitar som skyddade de mest vitala områdena. På hans rygg hängde ett gammalt enhandssvärd och en välanvänd rundsköld. Den oväntade främlingen hette Pang van der Wickelsind unt den Seiselburg, ett underligt namn inte bara för att efternamnet var något som inte ens en uttråkad vampyrgreve med storhetsvansinne kunde komma på efter en månads ihärdigt släktforskande, utan främst på grund av det oväntade förnamnet. Män som hette van der Wickelsind unt den Seiselburg förväntades ha förnamn som Clarence, Eugene eller Julian. Pang däremot var döpt efter en ljudeffekt.

Just den unika egenheten kunde han tacka sin vansinnige far, Lord Wallace Euphraius van der Wickelsind unt den Seiselburg, hertig av Lillpammern, storgreve av Adarien och Vicearkon i den Velduriska Ärkesenaten, för. Lord Wallace hade varit så vansinnig de sista åren innan sin (av alla andra) efterlängtade bortgång att han varit övertygad om att han var den hemlige bastardsonen till en gammal stridstupp som enligt honom själv fött honom genom höger näsborre, ett uttalande som ingen kunde bekräfta, och som ingen kunde ogiltigförklara. Underligare saker hade hänt, och en storgreve som genomlevt en förlossning genom en fågels luktorgan var knappast något som klassades som “det värst man någonsin hört!”.

Men ljudeffekter och gravida stridstuppar till trots så hade Pang kommit lindrigt undan i sin fars vansinneslotteri. Pang hade en mängd bröder och systrar som alla dragit en nitlott på sin första namnsdag. Han hade en bror som var döpt efter en hushållsattiralj, en annan som hade samma namn som en svordom, och en syster som hette samma som en kroppsöppning. Lord Wallace hade haft en mycket underlig uppfattning om vilka namn som man inte kunde göra narr av. Ja, en mycket underlig…

Pang, den yngste av Lordens söner, var precis som fallet Claudius LeBarle en hjälte. Men Pang var inte elak eller girig, till skillnad från Claudius, främst för att han var för dum och godmodig för att förstå hur man gjorde, något som var vanligt i hans yrkesgrupp. Men det som skiljde Pang från andra hjältar var att han kunde använda sitt svärd och sin sköld. I den saken hade Lord Wallace i alla fall varit förutseende. Tio timmar svärdsfäktning om dagen i tjugo år hade kanske medfört att han var lika skicklig på att läsa och skriva som en blind sork med dyslexi, men han kunde i alla fall värja sig mot köttätande sorkar med dyslexi.

En av trashankarna, en gammal gumma med fler gluggar mellan tänderna än tänder, haltade fram till honom.

”Du har kommit!” väste hon och andedräkten som luktade kokt avfall och rutten råtta slog Pang nästan medvetslös, men han återhämtade sig otroligt snabbt.

”Va?” frågade han, en fråga som under årens lopp visat sig vara användbar när man inte hängde med.

Den obehagliga gumman ignorerade hans fråga.

”Han har kommit! Han har kommit!” skrek hon hest och fler trashankar kom framvaggande.

Innan han visste ordet av hade de placerat honom på ett ostadigt podium och ett tjugotal smutsiga ansikten stirrade upp på Pang med förväntansfulla miner.

Lord Wallaces son kliade sig i håret. Inte visste han att han var så populär att de ville att han skulle tala, men om de nu ville att han skulle säga något, så skulle han banne honom säga något.

”Jaha…” började han retoriskt och tittade frågande på den tandlösa gumman.

”Säg att vi ska vinna!” väste hon och de andra trashankarna nickade ivrigt.

Pang ruskade på sig. Givetvis, givetvis. Givetvis var prat om seger det de ville lyssna på. Han knackade på mikrofonen och blåste i den. ”Testar, ett två tre. Jaha, gott folk, trevligt att så många kunde dyka upp idag, hehe.”

Han harklade sig och leendet försvann från hans ansikte.

”Det är kallt”, inledde han dramatiskt och stirrade frånvarande upp i himlen så att åhörarna kunde se hans ädla ansikte i profil. Han lyfte ena handen och en ensam snöflinga lade sig till ro i hans handflata.

”Det är kallt, mina vänner”, upprepade han och smutsiga ansikten lystes upp av hänförelse. ”Kölden sprider sig genom världen, och den lever inte bara här ute…” han slog ut med armarna ”… utan även härinne.” Pang förde en hand till bröstet för att illustrera var hjärtat satt.

”Med svårighet värjer vi oss mot ondskan som hotar att uppsluka världen vi lever i, men vi måste vara starka, mina vänner, vi måste vara starka. Det enda sättet vi kan rädda våra barn på…”

En trashank började snyfta, och en annan tryckte sina barn mot sig som om hon var rädd att de skulle försvinna vilken sekund som helst.

”… är att vara starka. Det vi gör idag gör vi för våra barn.”

Han nickade mot mödrarna med sina barn.

”… för våra fäder och mödrar…”

Pang nickade mot de äldre i publiken.

”… för vår egen skull.”

Han viskade det sista.

”Bröder och systrar, fäder och mödrar, söner och döttrar, vi måste, vara, starka!” Pang drämde en behandskad hand på talarstolen framför sig.

”Vem tror de att de är?” frågade han teatraliskt och pekade på borgen som reste sig som ett berg ur stadens mitt. ”Tror de verkligen att vi för evigt kommer att låta sådana här grymheter ske, tror de verkligen att vi låter oss bli bestulna på det som rätteligen är vår egendom?”

”Nej!” ropade den enade folkmassan.

”Tänker vi låta dessa brottslingar fortsätta med sina själviska handlingar?”

”Nej!”

”Systrar, bröder, det är dags att ta upp kampen mot dessa svin. Folket måste resa sig som en enad näve och slå sönder överklassens murar. Detta lovar jag er, mina vänner, jag lovar er att jag kommer att vara er förkämpe, jag tänker kämpa tills förtryckets bojor fallit från våra axlar eller jag dött den välsignade martyrdöden!”

Trashankarna började sjunga kampsånger, de tog varandra i hand, de grät och jublade.

”Så låt oss marscherna in i Teimons borg och kräva att han ger oss sina magiska artefakter!”

Tystnaden som plötsligt uppstod var så tjock att man inte ens kunnat skära i den med kniv. Trashankarna hade slutat sjunga, istället stod de och stirrade förbluffat på Pang.

”Vad väntar vi på? Kom igen nu, mot Teimon och vidare!”

Den tandlösa gumman knuffade sig fram genom folkmassan och väste: ”Vänta nu lite, du är inte Tjäpp Gevara?”

Pang skrattade ett klingande skratt.

”Nej, nej, mitt namn är Pang van der Wickelsind unt den Seiselburg, son till Lord…”

”Då har du gått fel, din grupp står på andra sidan torget”, avbröt gumman och pekade ut riktningen.

”Jaha”, sade Pang sorglöst. ”Jaha, Jag tyckte väl att ni var lite klent utrustade med svärd och yxor för att vara hjältar, men vem som helst kan väl ta fel, eller hur? Hehe.”

Han klappade en liten pojke på hans smutsiga huvud när han gick genom folkmassan.

”Men du kommer väl att hjälpa oss?” frågade en ung kvinna och såg vädjande på Pang. ”Fogdarna har tagit all vår mat, och vi har ingenting att äta. Du lovade oss.”

Pang funderade ett ögonblick.

”Tja, jag är en väldigt upptagen man”, sade han, ”med alla hjältedåd som måste utföras och alla byar som jag måste rädda, men jag ska kolla i min kalender.”

Han fiskade upp en skamfilad liten bok och bläddrade i den.

”Då ska vi se”, mumlade han för sig själv, ”det är måndag idag… hmm, hmm, hmm…”

Plötsligt skakade han på huvudet.

”Aj, aj, aj”, ajade han sig. ”Aj, aj, aj då. Nä du, verkar som att jag är fullbokad fram till sommaren. Vad sägs om tredje juli?”

”Men vi har ingenting att äta”, klagade kvinnan, ”och det är snart vinter. Du lovade oss att du skulle vara vår förkämpe.”

”Vad ska jag säga? Det är en tuff värld vi lever i, kompis, det är inte lätt för mig heller. Hur tror du att jag känner mig med de nya arbetstiderna och de ändrade reglerna om semesterersättning?”

”Men vi kommer ju dö om…”

”Äh, snack! Vem har kolat av lite hunger? Ät bakelser istället”, skrattade Pang och började gå därifrån. Han vände sig om och ropade en sista gång: ”Hursomhelst hoppas jag att ni har tur med er revolution! Viva la revo… revoluz… Lycka till!”

Han vinkade och försvann sedan runt ett gatuhörn. Kvar stod de hungriga trashankarna, modfällda och snyftande.

***

”Ärende nummer… tjugotvå… hundrafyrtio… fem. Hmm, tisdag, förlåt, måndag, den… tredje okto… ja, tusan, visst är det redan oktober. Då ska vi se…”

Den gamle mannen kunde lika gärna varit död, så gammal och så långsam var han. Han läste upp det han skrivit utan att någonsin ändra tonfall eller öka takten. Gubbens glasögon låg tillrätta på näsryggen och han talade in i mikrofonen med sin dryga röst.

”Kan vi således… godkänna… hum, dagordningen?” frågade han och tittade upp.

De trettio till tänderna beväpnade människorna som lyssnade på honom nickade och muttrade argt.

”Vafalls?” tjöt gubben, som inte bara var gammal och långsam, utan också nästan helt döv.

”Ja!” röt folkmassan.

”Nåväl, nåväl. Då ska vi se… punkt ett… av ett. Klago… målet mot… hum, Teimon och… hans hamstring… av magiska arte… fakter, hum, magiska vapen, och… andra ting som, som…” han tystnade och kisade mot sitt papper medan publiken väntade otåligt, ”… som är till användning för hjältar. Ja, där satt den, där satt den banne mig.”

En suck av lättnad svepte genom publiken då Claudius LeBarle äntrade scenen och tog mikrofonen från den motsträvige gamle mannen som inte så gärna blev av med publikens uppmärksamhet.

”Gott folk”, hälsade Claudius med ett flin när han lyckats slita mikrofonen ur gamlingens kloliknande händer, ”först och främst vill jag tacka Uriah Simps…”

”Vafalls!?” ylade gubben igen.

”… som i egenskap av att vara vald på livstid till vår gillessekreterare gjort detta möte möjligt.”

Talaren drog ett djupt andetag. Den gamle gubben var den ende som applåderade.

”Mina damer och herrar, mitt namn är Claudius LeBarle, och många av er känner mig som mannen som dräpte draken Skylla. En inte så klen bedrift med tanke på att hon var inne i sin lingonvecka vid tiden för mitt hjältedåd.”

Några i publiken skrockade ansträngt. Ingen hade vågat tala om för Claudius att Skylla överlevt attacken och nu ilsket letade efter honom.

”Idag är jag däremot inte här i egenskap av drakdräpare. Nej, idag ska vi utföra något som är viktigare. Mycket viktigare.”

Han tittade plötsligt på publiken med frånvarande blick, som om han tappat tråden.

”Extremt mycket viktigare…”

Plötsligt dök en skylt upp ur publikhavet med ordet ”Teimon” målat med stora, röda bokstäver på den. Claudius ruskade på sig då han upptäckte skylten.

”Idag ska vi få oss ett ord med svinet Teimon som tror att han utan vidare kan…”

***

Fem meter från podiet stod Skudd Järnbringa, en rödhårig dvärg i svart rustning, och höll upp skyltar i takt med att Claudius tappade bort sig.
I en normal värld hade Skudd och Claudius varit bästa vänner, men på grund av konkurrensen som rådde bland hjältar i allmänhet, fanns inga vänner. Skudd var helt enkelt den av sina motståndare som Claudius irriterade sig minst på, och vice versa.

”Öh…” hördes ur högtalarna och Skudd höll upp en skylt med orden ”Bättre förr” på.

Pang kom framsvassande och ställde sig bredvid den rödhårige dvärgen med ett flin.

”Och vad fan vill du?” muttrade Skudd men hans vresiga blick smälte bort då han upptäckte att det var Pang. ”Jaha, är det du…”

”Hur är läget, min dvärgakamrat?” frågade Pang och lade efter en tid till sitt ständiga ”hehe”.

”Det kunde varit bättre”, muttrade Skudd. ”Vet du att frugan min vägrade att laga frukost åt mig imorse. Helt otroligt.”

”Jaså, hehe, hade du svårigheter med kärleken igår kväll?”

Skudd stelnade och stirrade på Pang med smala ögon.

”Vad är det du försöker insinuera, min vän?”

Varningsklockor ringde högljutt innanför Pangs tjocka skallben. När Skudd kallade dig ”min vän” var du illa ute.

”Ingenting, ingenting, jag försöker inte inseminera någonting…”

Skudd verkade inte köpa det Pang sade, men som tur var räddades den unge mannen av Claudius usla retorik.

”Öh… öh…” ljöd ur högtalarna och en ny skylt sköt upp i luften.

När LeBarle började tala sammanhängande igen bytte Pang hastigt samtalsämne.

”Vilken håla vi hamnat i, inte sant?” sade han snabbt. ”Vilken fräckhet invånarna har här. Du skulle bara ha sett innan när jag försökte hjälpa några politiker, jag gav dem ett helt hyggligt tal och bam!, i nästa stund vill de att jag ska göra allt åt dem. Den fräckheten alltså!”

Skudd lyssnade bara med ett öra på den unge, mörkhårige mannen. Pang var känd som den dummaste i skaran, en titel han inte fått för ingenting.
Att lyssna på Pang gav dig ungefär samma intellektuella belöning som att lyssna på en droppande kran, inte för att han inte kunde samtala (tro mig, om någon kunde samtala så var det Pang) men för att han gjorde det på ett smått osammanhängande sätt. Lord Wallaces son kunde komma fram till dig om du inte såg alltför upptagen ut och tala i timmar utan att en enda gång tystna för att hämta andan. Just detta är inget underligt eftersom det finns många människor som beter sig på det här sättet, oavsett vilken värld man bor i, men det som gjorde just Pangs monologer outhärdliga var att de aldrig tycktes ha någon poäng.

Det finns något otroligt frustrerande i att lyssna på en man i fyra timmar som efteråt lämnar dig med en känsla av att ditt liv bestulits på ett antal dyrbara timmar som du med all säkerhet aldrig kommer att få åter. Såvida du inte är en kvantfysiker som är på god väg att lösa tid-rum-mysteriet.

”… och så vidare. Vitsen med att skala en potatis är ju inte att man ska äta den senare, utan precis som annanstans så är ju poängen färden, i detta fall färden till en skalad potatis. Det är ju som bekant vägen som är det viktigaste och inte målet som många tycks tro, och i just detta fall, en skalad potatis, så är ju handfattningen det första man måste tänka på…”

Pang illustrerade med handen och lyckades varken höra svordomarna från uppretade hjältar runt omkring eller de vassa armbågarna som höjdes i hans riktning.

”… just det, handfattningen. Handfattningen alltså. Det andra du måste…”

Vad Pang än ansåg att man borde tänka på härnäst vid potatisskalning så gick det förlorat i jublet från publikens många strupar. Claudius hade äntligen stakat och stammat sig genom sitt korta tal, och höjde nu en knuten näve i luften. Nu skulle hjältarna konfrontera Teimon och visa vem det var som bestämde.

”… det andra du måste…” försökte Pang igen.

”Ja, ja. Kom igen”, sade Skudd som inte lyssnat på ett ljud av det hans kamrat sagt, ”nu är tiden inne för lite gammaldags hjältemod!”

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *