Hjärnspöken

5 november 2006

Son, bror, man, far, farfar och farfarsfar allt detta inom sin livstid, men det enda som var kvar var en gammal och skröplig gubbe. Han stirrade in i spegeln, ett blekt och rynkigt ansikte visade sig i spegeln. De tomma gråa ögonen hade förlorat sin klarhet och nu var bara tomhet som fyllde dom. KRASCH spegeln låg i bitar på trägolvet. En låg suck kom ur honom och han tittade på sin blödande han. Så ensam, så trött, den enda tröst han hade haft var böcker och detta hade tagits ifrån honom. Hur länge skulle han lida, hur länge skulle de plåga honom. ”Älskning var snäll och ät upp” han tittade upp och såg kvinnan. ”Vem är du. Vad gör du här. Försvinn, Försvinn. Varför plågar ni mig så” Skrek han, kvinnan försvann i mörkret. Hans hjärta bultade och andetag var tunga, världen börja snurra. Han föll ner i mörkret igen så djupt, så djupt.

En mörkgrå dimma, en värld av sorg. Ögonen öppnades och hela kroppen darrade. Handen försökte öppna sig, det kändes som timmar innan han öppnat handen. En medaljong, guldröd i färgen med en korp som försökte att fly men som hölls fast av en hand. Hur många gånger hade han stirrat på denna medaljong utan att förstå varför den betydde så mycket för honom. Varför plågade de han så, vill vakna och se att det var en dröm, men aldrig vakna, alltid fast. ”Pappa kom och lek med mig” pojken var liten och satt på golvet och lekt med klossar. En tår föll från hans kind ner på hans hand. Han rörde vid sin kind. Varför gråter jag. ”Vem är du, Vad gör du här. Här får ingen vara.” Han reste sig upp världen gungade till och han var tvungen att sätta sig. Pojken var borta, Vart hade han kommit ifrån. Han torkade sin kind med morgonrocken han bar. Han stirrade genom dammiga fönstret på den gråa månen som började gömma sig bakom molnen. Ansiktet speglade sig dammtäckta glaset. KRASCH glaset krossades och skärvorna föll ner på marken nedanför, den kyliga nattluften strömmade in.

Ho hoo, Ho hoo, han slog upp sina ögon. ”Vart är jag” Röken strömmade ur hans mun. Hela kroppen skakade, det var kallt, varför är det kallt. Tanken förstod han inte. Ett skratt ekade, vem skrattar. Han vred på sig men rummet var tomt, men skrattet ekade fortfarande i det stora tomma rummet. En duva satte sig i hans knä och hoade lätt. En hand for fram och grep tag i duvan, den försvann i ett hav av fjädrar. ”Vart tog du vägen lilla vän?” Hans röst var svag och raspig. Vems röst var det, inte hans röst. Han pressade sina ådriga och rynkiga händer mot sina tinningar och skrek. Smärtan varför denna smärta, varför plågar ni mig såg.

En mörk skugga steg fram, ett kallt leende spelade på läpparna. Den gamle mannen sov i sin stol. ”Jag är här nu min vän” Röstens kyla fick den gamla mannen att rycka till, han slog upp sina ögon. ”Vem är du, du får inte vara här. FÖRSVINN” Den gamle mannen stirrade ut genom det trasiga fönstret. Skuggan närmade sig honom. ”Ditt lidande är över kom med mig” Den gamle mannens log. ”Är du här för att hämta mig” Han reste sig sakta upp och gick darrande fram till skuggan. Hans händer skakade och hans ben rörde sig ryck vist.
”Låt mig finna frid i ditt mörker” Sa den gamla mannen med en raspig och darrande röst. Skuggan log och höjde sin benvita hand och rörde vid mannens panna med ett enda finger. ”Gå nu min vän och finn frid i mörkret” Skuggan var borta, kvar var endast en gamla man som låg på golvet med en guldröda medaljong i sin hand med en ensam flygande korp.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *