Hjärtats svärd

20 september 2006

En sång från Idenor, ett land sönderslitet av krig där spillror av ett en gång stolt och mäktigt folk lever i skuggan av rädsla, misstro och vetskapen om att deras historia håller på att glömmas bort.
När den sjungs, ofta helt utan ackompanjemang i eldupplysta salar, lämnas kvinnorna i gråt och männen minns fallna vänner.
Sena timmar leder den till samtal om sorgens makt, och vikten av att inte uppslukas av den.

****

En mantel grå bak trädets stam
skimrande i silverljus
En hägring från den tid som svann
som viskningar i vindens sus

Hans huvud böjs mot eldens glöd
ser hoppets flamma hastigt tänt
Men hjärtat vet; en älskad död
när han från drömmen återvänt

Leenden fladdrar för hans blick
när minnen plågsamt klart han ser
Tacksam för den tid de fick
och ändå vet; han vill ha mer

Ett skratt, en hand, en välkänd röst
en smekning varm gör livet nytt,
mjuka ord som skänker tröst
Allt det som han innan flytt

Hennes hud så gyllenvarm
hårets varma honungsdoft
Tyngden mot hans trötta arm
nu vittrande till ben och stoft

Den sista bilden slukar allt
den skönhet som han älskat så
Ansiktet, då blekt och kallt
Död för det de trodde på

Kniven darrar i hans hand
vrider sig när hjärtat minns
Han söker efter fjärran land
där ingen sorg och smärta finns

En stöt, ett skri
en ström av blod
Leende han slår sig fri
ifrån plågans vilda flod

Men död är inte ödet hans
Än är han fylld av livets sken
Där hjärtat tidigare fanns
vilar nu en blodröd sten

Han vrider den i undran ny
Elden falnar och natten far
Hans öga ser en ny dag gry
där stenen i handen ligger kvar

Den bränner stark från främman värld
Speglar sorgens skönhet än
Sjunger om ett vackert svärd
med styrkan från förlorad vän

Han reser sig med vilja ren
när gräset daggen av sig rist
Så följer han sin hjärtesten
för att hedra den han mist

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *