Hjortens Svek. Del 1.

21 maj 2005

Hjärtat bultade. Pulsen steg och andningarna blev till flåsande. Som en order från ovan så tog hjorten att mäktigt språng och flydde iväg, in i skogens dolda skuggor. En pil, ivägsänd av en fint snidad båge letade sig in efter hjorten men stannade och blev sittande i ett träd. Trädens tårar rann så sakteliga ut från stammens inre, som ett tecken på sorgsnad.

Under ekträdets löverk steg en sällsam man fram och drog fingrarna fram längs pilens rygg, tills handen nådde fram till trädets bark, där den slöt sig om pilen och drog ut den försiktigt. Sin andra hand lade han försiktigt över hålet, som han orsakat, och bad om förlåtelse i sitt inre. En känsla av förståelse lade sig i mannens sinne och när handen försvann från trädet så fanns där ej längre något som kunde vittna om att det suttit en pil i eken.

Besviken över att ha misslyckats att fälla den onaturliga hjorten, så vände han sig om och började vandra tillbaka till lägerplatsen han lämnat för en stund sedan. Han kunde känna skogens tankar inom sig. Han försökte ge den tröst för att mildra dess rädsla. Men rädslan för ondskan som gick i deras skogar kunde inte tyglas. En tår flöt ner längs mannens ärrade kind. Tåren störtade till marken och himmlen grät nu stillsamt med honom. Frusen och nerstämd anlände han till lägerplatsen vid dungen, som nu var tyst, i regnets sorgsna droppande. Mannen virade in sig i sin mörkgröna kappa och tänkte länge på, hur allt skulle kunna sluta, för livet i denna värld. När molnen ej hade tårar kvar att släppa, så somnade han. Druiden som vakade över Toriaskogen drömde inget denna natt.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *