Hoppet

5 maj 2007

Inspirationen till denna novell kom dels från Merils underbara´Klagosång` Och dels från saker jag själv har upplevt.
Inget betyder något längre allt är bara meningslöst. Det ligger som en tyngd inom mig och hjärtat anstränger sig för att orka hålla mig vid liv. Andningen blir svår och tung, mörkret inom mig blir större och större. Men jag bryr mig inte. Jag har ingenting att kämpa för, inget att leva för. Det finns ingen som jag kan älska, ingen som kommer att sakna mig. Jag känner långsamt hur jag sjunker in i sömn. Jag är bortom all smärta, bortom alla känslor. Jag vet att det jag har gjort är fel, men jag ångrar ingenting. Det känns konstigt nog som en befrielse. Som en mörk dimma försvunnit från min kropp. Men jag vet att den inte har det. Gjord av smärta, oro och sorg finns den kvar, den är bara gömd. Den har försvunnit in i mina tankar och jag kan ta fram den när jag vill. När jag känner för det, inte när som helst. Nu vill jag inte tänka på den, nu vill jag glömma den. Men istället för den mörka dimman av sorg, smärta och oro, finns det en mörkhet som lagt sig över min själ. Den tränger djupare och djupare in i den. Jag känner hur det lilla hopp som finns kvar inom mig dör. Och det brukar sägas att det sista som lämnar en människa är hoppet.

Jag vaknar upp efter något som känns som många timmar, men förmodligen bara är några minuter. Jag kan inte minnas någonting, bara att något hemskt har hänt. Det är bara mörker omkring mig och jag kan inte se något framför mig. Det känns som att solen har slocknat.
Jag försöker komma underfund med om jag ligger ner eller står upp, men kommer fram till att jag förmodligen svävar. Det som är mest konstigt med hela den här situationen är att jag inte bryr mig.
”Visst, jag kan flyga, än sen? Vem bryr sig?” Tänker jag bara.
Jag försöker söka något slags ljus så att jag kan se någonting, men jag finner inget. Så jag stannar och rotar ibland mina minnen, vad är det egentligen som händer? Jag kan se små tillbakablickar från något tidigare liv, men jag kan inte få något sammanhang i det, vem är jag? Vad är jag? Vad ska jag göra här? Det finns så många frågor men jag har ingen aning om hur jag ska kunna få svaren, det finns ingen jag kan fråga.
Så lyser allt upp och jag ser att fullmånen står högt på himlen. Jag tror inte att det var månen som kom fram från ett moln, utan snarare att det var jag som flyttade på mig så att jag ser månen. Det kalla, vita ljuset bildar många skuggor runt omkring. Den svala vinden blåser rakt igenom mig. Jag vet att den är kall, men jag känner inte kylan. Jag ser mig omkring. Det är många stora träd, vars löv till största delen ligger på marken. Långt bort ser jag ett stort, vitt hus med ett torn. Runt omkring mig står den avlånga stenar som av någon konstig anledning står åt fel håll. Istället för att ligga ner så står de upp.
Då går det sakta upp ett ljus för mig, jag är på en kyrkogård, där de begraver döda människor. Varför är jag här? Sakta så svävar jag fram till en av stenarna. Det står något inristat där. Till en början ser det bara ut som konstiga krumelurer, men sen så förvandlas de ”konstiga krumelurerna” till ord. Det står:
”Till minne av vår kära mor och fru, Vera Gustavsson. 1896-1977” Jag går vidare tills nästa utan att tänka mer på vad som stod. På nästa grav står det ungefär lika som på den första, fast ett annat namn och år. Jag går vidare från grav till grav, utan att hitta något som får mig att komma ihåg något mer. Så fortsätter det, jag har ingen aning om någon av dessa döda personer är jag. Inget namn känns ens bekant. Jag suckar och bestämmer mig för att det är meningslöst att fortsätta leta, jag kommer ändå inte hitta något, jag känner det på mig. Jag börjar dra mig bortåt utgången och funderar på vart jag ska ta vägen. Allt verkar så avlägset, som i en dröm… När jag försöker komma ihåg något så trängs tankarna undan av ett svart dimmoln. De torkade löven flyger omkring och jag ser hur stora, tunga droppar börjar falla ner. Himlen är mörk och det ser ut som att det är en stor storm på väg. Fullmånen har försvunnit bakom molnen och mörkret sluter sig omkring mig igen. Jag börjar söka mig mot skogen för att skydda mig från ovädret. Det skulle inte vara så roligt att hamna mitt i det.
Skogen ser mörk och hotfull ut och jag kan inte låta bli att undra om jag skulle ha gått in där när jag levde. Jag tror inte det, jag undrar fortfarande hur jag var, vem jag var. Men framför allt undrar jag vad jag är nu. Jag är så inne i mina funderingar att jag blir förvånad när jag plötsligt tittar upp och ser att jag har gått en bra bit in i skogen nu. De kala träden och de stora granarna står tätt omkring mig. Då och då droppar det ner en droppe uppifrån. Det är ett stort hål i marken framför mig. Jag tittar försiktigt ner i det. Jag hade nog förväntat mig att det skulle vara ett litet jord hål, men det är bara svart och det är så djupt att jag inte kan se vart det slutar. Långt där nere kan jag höra avlägsna skrik som ekar mot kanterna på hålet.
Utan att jag tänker på det så förs jag sakta längre och längre ner i det djupa hålet. Jag kan tillslut inte se vart det börjar, allt är bara svart. Jag hör på skriken att jag svävar åt rätt håll. Tillslut kom jag fram, det enda ljuset som finns är en stor eld som brinner våldsamt, annars var det kolsvart. Jag tittade mig omkring och undrade vart skriken som jag hörde kunde ha kommit ifrån.
Jag hade kommit till en stor underjordiskgrotta och det fanns olika gångar som ledde åt olika håll. Jag började gå mot en av korridorerna, jag tyckte mig kunna höra några svaga skrik därifrån. Ju längre in jag gick, desto svårare var det att se något.
Då började ett ljus långt där framme uppenbara sig. Jag kunde höra skriken tydligare nu. De lät ännu hemskare på nära håll. De skar genom märg och ben och fryste blodet till is.
Men trots att det var så hemskt att höra dessa förtvivlade skrik så var det som om något klarnade för mig. Jag började förstå hur allt låg till.
Jag hade dött en hemsk död, sedan hade jag inte riktigt velat gå vidare. Så då hade mörkret övertagit min själ. Min kropp ligger förmodligen begraven på någon kyrkogård och ruttnar bort, men jag fortsätter ändå att leva. Fast jag vet inte om jag vill fortsätta leva nu. Nu när jag vet hur det är, jag har ingenstans där jag hör hemma, det finns ingen som kan se eller höra mig. Allt är bara mörker… Jag undrar om det går att döda en själ, den kanske fortsätter med att leva vidare i all oändlighet. Men var finns de andra själarna, jag kan ju inte vara den enda som vars själ har övertagits av mörkret.
Långsamt fortsätter jag mot skriken. Då börjar jag se vad dessa hjärtskärande ljud kommer ifrån. Det är andra själar som inte vill lämna över sig till mörkret som blir tvingade att göra det. Sådana som har något kvar att leva för. Jag kanske en gång också hörde till dessa älskade personer, även om jag inte kan komma ihåg det. Det kanske till och med finns någon som saknar mig just nu, fast jag vet bara inte om det.
Jag vet ingenting. Allt är bara meningslöst. Varför föds man egentligen? Man kan ju inte födas enbart för att dö, som jag. Men vad ska man då göra och hur ska man veta det? Om man föds för att dö, varför finns det då en värld? Bara för att man ska ha det så bra som möjligt under den tiden man lever? Och för att man sedan ska göra det bättre åt dem som föds efter en själv?
Jag tror inte att jag är riktigt i mörkret. I sådana fall så måste det väl finnas fler personer som jag och jag har inte sett en enda. Och varför tycker jag det är så hemskt med dessa skrik, personer som hör till mörkret ska väl tycka att det är bra att andra plågas och att mörkret blev större. Men jag tycker synd om dessa personer. Varför ska de behöva leva så här om de inte vill, det är ju slöseri.
Kanske finns det något hopp kvar i mig ändå, även om det lämnade mig förut. Jag hoppas nämligen att jag någon gång ska kunna lämna denna plats för att gå vidare, födas på nytt, vad som helst. Men jag vill inte vara kvar här. Om det finns ett helvete på jorden så har jag nog kommit till det, fast jag undrar om detta inte är värre. Fast människan tror att det värst som kan drabba dem är att världen bara tar slut, allt blir svart och det är bara slut. Men det kanske inte är det värst, det värsta kanske är tomheten. Att man inte har något alls att leva för, men ändå måste fortsätta leva. Jag hoppas fortfarande att det finns någon väg ut ur detta, jag kan inte stå ut med att vara en orolig ande så länge allt existerar.
Jag undrar hur hoppet ser ut, jag vet hur det känns men jag undrar om hoppet är ljust. Det kanske är olika från person till person. Hoppet kanske är mörk för en men ljust för någon annan. Om det är så, så tror jag att mitt hopp är ljust. Men jag kan ju inte veta säkert.
Det finns faktiskt något som är viktigare än livet, hoppet. Om du inte har något hopp, då har du inget liv. Det har jag lärt mig. Även om hoppet lämnar kroppen så kan det finnas kvar i själen. För det sista som lämnar människan är hoppet.

Under några år levde en person nere i detta mörker. Den gjorde inget annat än att bara sväva omkring och betrakta allt i många år.
Innan man blir en orolig ande och själen lever vidare utan kroppen, måste allt ljus och hopp ha lämnat själen, men det hade det inte gjort hos denna person. Hoppet hade bara lämnat kroppen, aldrig själen. Så till slut hade den fått gå vidare. Men det finns många saker som personen lärde sig, det finns något som är värre än att allt bara blir svart och tar slut, tomheten är värre. Men det viktigaste av allt, det sista som lämnar människan är hoppet, utan hopp finns det inget liv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *