Höstfågeln

4 oktober 2010

Luften biter. Människorna bär halsduk och kängor. Jag hoppas varje gång att det ska bli annorlunda, men det blir det inte. Det har börjat nu. Först det spröda prasslet och stelheten, sedan fallen.

Jag föll förbi en som skrev idag. ”Löven blöder”, textade han dramatiskt.

Han skulle bara veta.

Den mörka tiden har jag gömt djupt i minnet. Den markbundna, vinglösa tiden. Jag försöker att inte tänka på växandet, på det gröna och starka som spricker ut och bär mig genom varma nätter och dagar så ljusa att de bländar.

Jag flaxar försiktigt. Tunna gula flagor singlar genom luften.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *